Jag letar som bekant (?) efter ett nytt jobb. Ett nytt deltidsjobb eller ett nytt heltidsjobb, vilket som även om jag på sikt vill sluta som chaufför. Problemet är bara att jag inte vet vad jag vill jobba med.
Jag har aldrig kunnat svara på frågan ”Vad vill du jobba med när du blir stor?”. Jag har aldrig haft några drömmar eller idéer om hur mitt yrkesliv ska se ut, vare sig i gymnasiet eller nu, även om jag haft höga ideal om glammiga kontorsjobb. För mig har status alltid varit viktigt, att göra något som andra tycker är bra eller stort. Jag gick särskild matte i högstadiet för att jag inte ville ”förnedra mig” med att gå allmän matte, trots att jag inte kunde räkna ordentligt. Jag gick natur på gymnasiet, bla för att det var det svåraste programmet, även om jag aldrig begrep vilken formel i formelsamlingen som skulle användas när. Fanns andra orsaker också såklart, men mest för att det ansågs bra. Hade jag gått samhäll hade jag fått mycket bättre betygssnitt, men nää, kan ju inte ”förnedra mig”. (OBS! Jag såg inte ner på de som gick allmän matte eller samhäll, och gör det definitivt inte nu! Så ta inte illa vid dig om du gick det.)
Oavsett vilket, jag är inte ämnad att jobba som chaufför. Jag gör det jävligt bra, men det är inte vad jag ska göra resten av mitt liv. Jag ser mig själv på ett fint kontor med en massa kollegor som tycker om mig och vet att jag är att lita på. Att jag är pålitlig och jobbar hårt och gör det jäävligt bra. Jag VET att detta är jag! Men jag TROR inte på det längre, inte efter tre år som chaufför… Jag vet inte vad jag vill jobba med, jag kan lite om så väldigt mycket. Jag tror säkert jag skulle vara en superbra resurs på vilket företag som helst. Men vilken resurs?
Jag måste hitta min dröm. Det är kanske att vara egenföretagare, men inte i den form jag arbetar nu. Ensam hemma i soffan, med skulder upp över öronen. Jag önskar att en headhunter kunde hjälpa mig, som vet alla mina styrkor och svagheter och bam! Här är ditt jobb!
Känner likadant. Svårt att komma på vad jag vill jobba med. Hittar knappt motivation att söka annat jobb när jag inte vet vad jag kan och är bra på. Efter några år på en arbetsplats där utveckling och personligt engagemang är noll så har jag tappat tron på mig själv. Vad är jag bra på? Jag vet att jag är arbetsam och lojal i alla fall…men det räcker knappast.
Hoppas du får rätsida på dina jobbsökartankar.
Varm vinterkram från Ida (som följer din blogg, nästan varje dag)
@Ida M, Trist att det finns fler med samma problem som mig… Det är jobbigt när man inte riktigt vet vad man vill göra, även om man ändå har ett visst självförtroende i att man är bra på det man gör nu. Kanske kan du göra personlighetstest någonstans för att hitta vad du vill?
Varm kram tillbaka från mig, och kul att du läser min blogg! :D
I skolan så kände jag inte som du, alltså att natur var svårast, därför ska jag gå det. Men i övrigt känner jag igen mig. Jag vill ha ett arbete som kan ses som bra av andra. Min partner ska helst också ha ett sådant arbete. Jag har ingen specifik dröm om vad jag vill bli, har aldrig haft. Gick samhälle på gymnasiet just för att det var en bred linje, man kunde sluta som lite vadsomhelst. Känns inge kul att plugga när man inte har en dröm om vad man vill bli. Det känns som om alla tjatar om att jag borde plugga, vilket är lite segt sådär. T.o.m. en läkare jag var hos sa att jag borde plugga när hon hörde att jag jobbade i mataffär. För ”det är bra med en utbildning”. No shit? Och kul att hon visar så öppet att hon tycker att jag har ett dåligt jobb.
Iaf så är även jag sugen på ett kontorsjobb. Man måste se snygg ut, man rör sig bland andra välklädda människor. Lugn miljö. Pappersarbete. Naglarna kan få växa ifred. Man blir inte smutsig. Män i kostym…mmm.
Det känns som om jag vill ha ett kontorsjobb for all the wrong reasons! Haha. Men aja. Helst skulle jag iofs gifta mig med en snuskigt rik man så jag slapp jobba. ^^
@Sarah, Haha, du är också statusjägare hör jag! ;) Först och främst, det är absolut inget fel på att jobba i en affär! Jag ser inte ner på några yrken, men JAG passar inte i sådana roller tex. Jag vill egentligen bara vara lycklig, jag skäms inte över att jag är chaufför, men det är liksom inte min dröm – vad den nu är.
Jag vill också ha en rik man, eller ett företag som går så bra att jag slipper jobba så mycket – hehe ;)
Redan vid 7års ålder bestämde jag mig för att bli lärare. Alltid älskat skolan trots att jag blev retad och var utanför. Gick klart skolan, 4,5 år på universitet, ingen anställning utan bara tim-vik och nu när jag äntligen fått jobba längre tid på samma arbetsplats så inser jag…det är inte värt det. Jättekul att få ha en klass en längre tid, se utveckling och kämpa ihop. Men jobbet har många delar som är väldigt tuffa och med nya regler och dokument hela tiden finns det mycket som inte känns värda kampen… Så inte alltid det hjälper att veta vad man vill. Om någon vill ha mig som lyxhustru så finns jag tillgänglig :-P
@Alexandra, Oj, lärarjobbet är inte så bra längre alltså, inte längre ett kall… Trist att det blivit så byråkratiskt även där. Undervisar du på grundskolan, med yngre barn eller? Är säkert iofs lika tungrott på alla nivåer.
Så vad ska du göra? Mer än bli lyxhustru, haha! Räcker ditt engagemang till eller ska du byta karriär?
@Karin svarar, Förr var yrken som präst och lärare ett ”kall” vilket politiker säkert vill att det ska vara för då kan dem betala oss mindre i lön. Men det är ett yrke. Som i alla yrken är det vissa kvaliteer man måste ha men man måste kunna ha ett liv, inte bara ett jobb.
Tycker det är väldigt synd att så mycket tid går åt till pappersarbete. Det är ju att undervisa och ta hand om barnen som vi är där för. Min klass är 6or i år. Det är ett jätteroligt jobb men det kräver mycket engagemang.
Har inte hittat nåt annat jag vill göra (förutom skriva en bok och äga en bokhandel, men det är lite väl stora drömmar). Svårt att hitta annat när det här är vad man kan och utbildat sig i 4,5 år för att bli. Kommer kämpa på och hoppas orken inte tar slut. Eller tills jag hittar en rik man :P
Jag ville bli skådis, journalist, jurist eller sångerska som barn och gick först Estetiska programmets dans och teater och sedan en sväng Bageri och konditori. Sedan ville jag bli språklärare och körde en sväng åt det hållet. De senaste tio åren har jag dock jobbat på just kontor, vilket från början egentligen var ett misstag. De hade blandat ihop mina papper och istället för att hamna på en intervju som deltidssäljare blev jag heltidskommunikatör och utbildare.
Ditt mål är verkligen inte ouppnåeligt. Dock tror jag att du får släppa tankarna på glamour och status. Med fötterna på jorden och jävlar anamma lär du komma betydligt längre. Utelämna även ditt företag i ditt personliga brev. Arbetsgivaren kan få för sig att du inte ser deras jobb som good enough och att du inte kommer att ge 100 % i och med detta.
Skicka mig ditt CV så lovar jag att skicka det till mina tidigare kontakter på ”senaste Norrköpingsstället”. Det är en sjukt bra arbetsgivare och du skulle troligtvis trivas ypperligt där.
@Viola Vamp, Ja, du har ju en ganska fantastisk berättelse =) Vilken slump! Det där med företaget är svårt, för samtidigt visar det ju att jag är driven och organisatorisk. Det tar ju inte mycket tid just nu så för mig går det att kombinera, men visst kanske de anser att jag inte är helt på.
Jag skickar min cv till dig =)
Om du inte vill skicka det kan jag annars ge dig namn och mejladresser till några du kan skicka det till. Funkar ju det med.
Jag som jobbcoach vill bara säga att du bör vara lite försiktig med såna här inlägg. Som arbetsgivare skulle jag aldrig anställa dig efter att ha läst detta. Det här inlägget ger intryck av att du är nedlåtande, högfärdig och inte har några som helst ambitioner, bara hopplösa önskningar. En negativ attityd helt enkelt.
Du är säkert bra på många sätt, men du verkar inte ha något självförtroende. Det du skriver här kommer inte göra någon headhunter lockad till att välja dig, man vill ha positiva människor med driv och framåtanda. Öppenhet är bra, men om man öppnar boken för mycket faller den sönder, om du förstår vad jag menar.
Det tar lång tid för många att hitta den karriär som är rätt för sig, och det är inget fel i det. Men om du suttit som chaufför i tre år istället för att ge dig ut och söka din dröm, hur ska du då finna den?
Och du, kontorsjobb är inte så glammigt som du tror, så häng inte upp din dröm bara på det :)
Lycka till!
Marie
@Marie på Lernia Bemanning., Vilket otroligt bra och peppande svar!
@Marie på Lernia Bemanning.,
Ditt svar tyder på en sviktande inlevelseförmåga och dålig research. Karin har drivit eget företag i tre år. Initiatiförmåga enough? Det är extraknäcket vi pratar om! Karin behöver pepp, inte mästrande.
Karin! Jag tror på dig älskling!
@Anders Abrahamsson, Jag har bara utgått från Karins inlägg här och det är detta intryck jag får. Är man så här offentlig måste man tänka på sitt framförande, speciellt eftersom arbetsgivare alltmer gör egen research om sina anställda.
Karin verkar inte särskilt nöjd med sin situation varken som egen företagare eller chaufför, och jag ville med min kommentar peppa henne att söka sin dröm istället. Är det hennes dröm att utveckla företaget är det sjävklart jättebra om hon satsar på att göra det! Det var absolut inte min mening att mästra.
Jag inser att jag gjort mer skada än nytta med min kommentar, och jag om ursäkt om någon tog illa vid sig.
Än en gång, lycka till, och tro på dig själv!
Marie
@Marie på Lernia Bemanning., Tack för din ursäkt och förtydligande.
Jag vill såklart driva mitt företag vidare och på sikt leva på det. Det är ju målet! Men än så länge går det inte tillräckligt bra för det – därför jobbar jag som chaufför. Tiden går, plötsligt har det gått tre år och det var inte meningen. Visst har jag sökt andra jobb under tiden, och jag sliter med mitt företag.
Du fattade ju inlägget iaf, ja mitt självförtroende är i botten. Jag är inte nedlåtande, absolut tvärtm. Jag har absolut inget emot mitt jobb eller liknande, men det är inte vad JAG vill göra. Måste jag så gör jag ju det, men helst vill jag ha ett helt annat jobb. Jag har ambitioner, och drömmar, men det är svårt att veta vad jag vill göra ändå. Jag kan väldigt mycket och vet att jag skulle vara en resurs var som helst. Men det är svårt att fokusera mitt letande.
Och du, jag är positiv och framåt, jag är driven och ambitös. Jag är bara väldigt väldigt trött just nu och du gav mig inte mycket hopp om ett bättre liv direkt…
@Karin svarar, Jag är ledsen om jag slog ner på dig, det var inte min mening. Men försök tro på din egen förmåga och låt inte sådana klumpiga kommentarer som min vara i vägen för ditt hopp.
Lycka till med dina mål och drömmar, jag tror på alla som tror på sig själva :)
Marie
@Marie på Lernia Bemanning., Tack så mycket!
@Marie på Lernia Bemanning., Jag tycker att ditt svar var strålande! Upplever man att det är svårt att få napp beror det säkerligen på en själv och att då få professionella tips är alltid av godo. Jag blev själv peppad av det och började fundera på egna karriärsdrag på min arbetsplats.
@Marie på Lernia Bemanning., Ja, du ser hur olika vi kan uppfattas i skrift. Peppa är en svår konst – syftet var det, men det blev tvärtom. Men jag sätter i alla fall egenskaper som ’ärlig’ och ’äkta’ i första rummet, och det var det Karin var i all sin nakenhet med hur hon känner just nu. Ett rop på hjälp helt enkelt! Såg att ni redde ut det iaf, bra det!
@Anders Abrahamsson,
Jag tror att det helt enkelt handlar om personlighetstyper. Det någon uppfattar som burdust är i någon annans ögon snarare rakt och just ärligt. Skulle ovan kommentarer blivit riktade mot mig hade jag först tänkt: ”Nej, nu jävlar ska jag minsann visa personen ifråga! Ingen ska komma och berätta för mig att jag är si och så! Upp till revansch!”.
Sedan hade jag tänkt: ”Shit, det kanske ligger något i det han/hon/det säger… Lordi lord, dags att byta strategi”. Sedan hade jag skrivit en lång lista på vilka mina beteendemönster är, var det fallerar och hur jag ska göra för att bryta dem och vända mina motgångar till ett önskat resultat. Låter ju präktigt och tråkigt värre, men för mig fungerar det väldigt tillfredsställande.
Tyckte inte heller att det var något vidare peppande svar. Med dåligt självförtroende blir ju en sådan kommentar bara ännu ett slag. Ja, ni har rett ut det nu, jag bara kommer med mina tankar. Det är ju lite så (eller ganska mycket t.o.m.) att man måste låtsas vara något annat än vad man är för att få jobb. Och det känns lite trist.
@Sarah, Ja, eller hur?! Det är så himla lätt att säga att man ska rycka upp sig, men inte så himla enkelt när man inte fått komma på intervjuer eller fått nya jobb på flera år. Och jag vill inte fejka till mig ett jobb…
Det skadar inte att ruska om lite, Marie offrade sin tid i all välmening. Det ska vara högt i tak, annars sker ingen utveckling, det är bättre att säga för mkt än för lite i detta fall eller föredrar ni att man håller käften om man ser att ni är på väg att kasta er ut i avgrunden? Är det inte bättre att fråga hur de menar istället för att bara hugga tillbaka på ett förmodat angrepp, de lär inte försöka hjälpa er fler ggr om de bara får skit för det. Jag hade frågat Marie hur jag ska göra, iofs var ju rådet att inte gnälla offentligt på detta sätt men det kan ju spinna vidare in på hur man skaffar sig ett vettigt jobb tex.
@Fredrik, Tack för dina synpunkter! Och nu har jag ju ett nytt jobb så ja.