Ge mig lite Anders och lite Wendy, and all is good...

När jag är arg eller ledsen (på någon annan än Anders) är det Anders jag vänder mig till. Jag surar och plutar med läpparna som en treåring medan jag berättar hur dumma folk är mot mig på ett eller annat sätt. Under tiden jag berättar håller Anders med mig och ger mig ännu mer argument för varför de är dumma.

Låter lite barnsligt kanske, men poängen är att jag i Anders har en som stöttar mig, håller med mig och muntrar upp mig. Han tycker alltid att jag är bäst och att jag har agerat på rätt sätt.

Han är min alldeles egna tröstnalle. <3

Sedan är naturligtvis Wendy också en väldigt bra tröst!

Okategoriserade
  1. Ja, jag brukar ju påminna om hur fel de har i sak, när du ibland onödigt tar det i person. Det är min främsta tröst jag försöker ge. Och när de går in på person, ja, då brukar jag säga att det bara säger något om dem, och inte om dig. Små själar som inte tål din rättframhet och brutala ärlighet – den som bär upp din pålitlighet.

    Och här och där ovan finns det ett och annat inbäddat svar på ”varför jag älskar dig” :). Du får uttolka vad ;).

    Puss, min starka, sköna, vackra, underbara :).

    /Nallebjörnen

  2. Gud, blir helt berörd av både ditt (Karin) inlägg, och också av Anders svar. Jag har skrivit det förr: Du har en underbar man i honom! Men: vet ej om jag varit tydlig innan (fast jag flera ggr menat det): DU ÄR BRA!!! Du är så mkt bättre än du har den blekaste aning om. Precis som din A skriver; det är små själar som inte klarar så stora människor som du. Ärlig, rak och TROFAST. Han sätter huvudet på soiken där. Exakt så uppfattar jag dig, Karin, trots att vi aldrig någonsin träffats! Jag önskar så vi hade bott i närheten så jag fått ta en fika med dig.
    Stå alltid på dig. Du kanske inte alltid har rätt, men du är alltid, alltid bra! Kram

Comments are closed.