Igår gjorde jag mammografi och alla blev väldigt glada över att min jävla knöl var nästan borta.
Alla utom jag.
Missförstå mig rätt, jag är glad och tacksam att min tumör svarar på cellgifterna. Att de små cancerceller som ev smitit troligen också är borta och att cellgifterna fungerar som de ska. Men jag har svårt att glädjas – än. Jag har så långt kvar innan jag är klar. Cellgiftsbehandling är tufft, det är mentalt dränerande med resor och anspänningen som alltid finns inbyggd i själva sjukdomen. Sedan är jag ju fortfarande inte klar, jag kommer ju fortfarande opereras, stympas. Jag kommer ju fortfarande bli av med ett bröst och få ärr istället, jag som alltid tyckt så synd om de kvinnor som blivit stympade efter cancer. Nu är jag själv där och måste acceptera att vara en av de kvinnorna, acceptera att min kropp nu kommer se ut sådär den också.
Men jag är tacksam för all glädje ni känner för min skull. Jag kommer ju besegra cancern och leva vidare. Det är jag skyldig livet. Och Mika.
Det är ju för väl att knölen har svarat väl på cellgifterna! Jag vill så gärna veta vad jag ska säga till dig Karin men allt jag säger känns så futtigt, sjukdomen känns för stor och mina ord för små. Hoppas att du förstår hur jag menar. Jag är glad för din skull att knölen har krympt men jag förstår (nog) också hur du menar med att du har så långt kvar. Kroppen blir sig ju aldrig lik efter en sån här händelse och inte heller ens egen syn på ens kropp. Man går liksom från att vara odödlig till att vara dödlig och sårbar på ett par sekunder när man inser hur bräcklig ens hälsa verkligen är. Kram på dig, du är verkligen stark och modig som orkar berätta om din ofrivilliga resa!
Det finns inget facit tyvärr. Jag skulle dock önska att folk inte glömmer mig, att de inte frågar när jag först berättar enbart utan är fortsatt där under hela resan. Det är ju ett så långdraget lidande och en process som tar tid… Tack så väldigt mycket för att du ändå försöker! Kram!
Remember, you are not alone. ❤️
<3