14 oktober, 2024

Jämställdhet – ja tack

Jag är feminist. Dessutom en stridbar sådan som står för vad jag tycker.

Jag har funderat på vad jag ska skriva om detta, jag är ingen expert på jämställdhetsfrågor eller feminism så kan ju bara uttala mig som jag känner. Men på sistone, de senaste åren, har det här med jämställdhet blivit väldigt viktigt för mig. Kanske beror det på Nadine, jag vill att hon ska växa upp i en värld där hon vågar ha annat än rosa på sina kläder utan risk att få höra att det är en killfärg (true story). Hon är bara sex år och vi är allvarligt oroade för hur det kommer bli när hon växer upp – framförallt då hennes mamma curlar och prinsessar henne.

Definition av jämställdhet från Wikipedia, så vi vet vad vi pratar om här:

Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen. Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet.

Jämställdhet har iofs alltid varit viktigt för mig, för några år sedan sade jag ju tom upp mig för att jag kände mig könsdiskriminerad (länken går till ett inlägg som berättar vad som hände). Min mamma var aktiv i Kvinnor-Kan-rörelsen på 80-90-talen och stod på massor med mässor och tjatade huvudet av folk. Minns inte vad hon ställde ut, kan du fylla i mamma? (Se hennes svar i kommentarerna!) Men även om mamma aldrig var en rödstrumpa eller aktiv i något parti har hon genom sitt sätt att vara och agera gett mig en stark känsla för rättvisa och en kraft som genomsyrar hela mitt liv. Jag har haft relationer där mina känslor och åsikter inte varit så viktiga, men Anders har alltid uppmuntrat mig och mitt behov av att få vara mig själv. Jag anses som en av de där besvärliga människorna, just för att jag tar strid för mina åsikter utan att väja för att det är obekvämt för andra. Det har jag naturligtvis fått betala ett högt pris för, men också en känsla av självförtroende och styrka som ingen kan ta ifrån mig.

För mig handlar inte feminism om att raka eller inte raka benen eller armhålorna – även om jag anser att alla ska se ut som de vill utan att ursäkta sig med att ”min sambo gillar inte kort hår” eller ”jag får inte ha röda naglar för min kille för han tycker det är slampigt”. Att påstå att det enbart handlar om utseende och objektifieringen – även om den är SJUKT viktig den också! – det är att förminska hela grejen. Det är så oerhört mycket större och viktigare än så för hela samhället. Det handlar om att kvinnor och män inte ses som likvärdiga, i arbetslivet eller i familjerna. Att kvinnorna förväntas jobba heltid för lägre lön än männen, ta hand om hemmet helt utan protester och dessutom tacka och ta emot om ens karl vill sexa lite utan en tanke på hennes behov.

Jag är oerhört tacksam över att jag har en man som älskar mig för den jag är, men som också aktivt tar ställning för jämställdhet och rätten till likvärdighet.

Bilder från Trettiotre Anledningar, besök dem för fler argument!

Men, som ni minns hade jag en hätsk diskussion med min kollega förra veckan. Han tyckte att det sk kvinnohatet som det skrivs så mycket om var överdrivet, att det omöjligt kunde vara så illa som det verkar i media. Jag försökte förklara att det är värre, att vi inte får ha åsikter om ens den minsta busskur utan att få höra att vi borde knulla mer eller att vi knullar för mycket. Den här diskussionen urartade ju som bekant rejält, till att han påstod att vi feminister är manshatare och att det på 70-talet minsann satt kvinnor och sa att ”det förstår man ju att hon blev våldtagen, så kort kjol som hon hade på sig”. Tyvärr hade jag svårt att hålla humöret, kanske missförstod vi tom varandra. Men min arbetsgivare verkar ju ta det på allvar ändå.

Jag är den sortens feminist som tycker om att sminka mig och ha fina naglar, däremot tycker jag inte om att klä mig ”utmanande”. Jag klär mig för min egen bekvämlighet, inte för att någon annan ska titta på mig. Kvinnlighet och feminism är inga motsatser till varandra. Men jag vill att alla kvinnor och män ska ha samma rättigheter och villkor, vilket innebär att alla ska kunna arbeta och göra vad de vill utan att bli bedömd utifrån sitt kön. Även männen begränsas ju idag, de outbildade ogifta männen på landsbygden kommer mer och mer efter i utvecklingen. Men kvinnohatet är ett reellt samhällsproblem, det måste få ta plats i samhällsdebatten utan att någon kommer med kommentaren om att det faktiskt finns folk som svälter.

Kalendern bråket handlar om. Bilderna blir grövre längre fram… Klicka på bilden för att läsa originalinlägget.

Jag vände mig till min chef om det här bråket med min kollega – samt om en annan kollega som inte längre hälsar på mig (en kvinna som tydligen avskyr mig). De har pratat med dem och även skickat mig policydokument för påseende där det klart och tydligt står att den nakenkalender vi grälade om absolut inte är tillåten enligt deras policy. Inte heller att kollegor är ohövliga mot varandra, tänk dig själv att bli ignorerad av dina kollegor. Det gör rätt ont.

Så här står det i dokumentet:

För att förebygga trakasserier grundade på kön och sexuella trakasserier ska det hos oss inte förekomma kommentarer eller andra nedsättande uttalanden grundade på kön, som kan upplevas som kränkande för kvinnor eller män. Självklart ska arbetsplatsen vara fri från könskränkande bilder, texter, e-post, skärmsläckare etc.

Jag är oerhört stolt över att min arbetsgivare, som jag haft i fyra år, inte bara säger att de står för något utan faktiskt agerar om det anmäls. Det är inte alla arbetsgivare som gör det.

Jag är stolt feminist, står för att jag tycker det och strider för min rätt att uttrycka det. Jag önskar att jag vore lika vältalig och tydlig som mina bloggkollegor Lady Dahmer, Underbara Clara och Genusfotografen för att nämna några, radioprofilen Cissi Wallin eller vem som helst som pratar om det. Besök gärna dem om detta intresserar dig.

20 tankar på “Jämställdhet – ja tack

  1. Jag var jämställdhetsansvarig på jobbet på 80-90 talet. Intressant period. Var även med i lokala Kvinnor kan’s mässledning under flera år, samt som utställare för min arbetsplats. Har alltid ansett att kvinnor bara är en definition på en människa av kvinnokön. Vi är alla lika värda och skall ha lika rättigheter. Sen måste alla bedömas och värdesättas utifrån sina förutsättningar.

  2. Allt sånt här får mig verkligen att må dåligt. Rent fysiskt t.o.m. Jag blir smått yr och får en obehaglig känsla i magen. Det är helt sjukt alltihopa.
    Samtidigt känns det som om denna strävan efter jämställdhet resulterar i att män och kvinnor måste vara likadana på något sätt. Kvinnligt och manligt blir på nåt sätt inte okej, alla ska vara likadana. Jag vågar inte tala om för folk att jag drömmer om att träffa en man, gifta mig och bli hemmafru. För det är inte okej i dagens samhälle. Känns det som alltså, det här är hur jag personligen har upplevt det. Det känns som om det inte är okej att inte vilja göra karriär. Man måste jobba ihjäl sig, annars blir man frowned upon.
    Ja, detta är en av alla saker jag går omkring och mår dåligt över.

    1. @Sarah, Vill bara klargöra att jag absolut inte menar att jag tycker att det är dåligt med jämställdhet! Jag bara konstaterar att det är såhär.

    2. @Sarah, Hmm, så upplever inte jag det riktigt, även om jag förstår hur du menar. Jag undrar om du känt samma sak om du var man? Dvs, är det din personlighet eller ditt kön som styr om du vill vara hemma istället för att göra karriär?

      Jag vill inte heller göra karriär, men inte heller bli hemmafru som förväntas städa dagarna i ända. Jag hoppas du kommer fram till vad du vill göra med ditt liv. Läs gärna Underbara Clara om detta att down shifta.

  3. Nått jag upplever jobbigt är att man måste vara ordentligt påläst för att kunna diskutera feminism. Det räcker inte med att känslor och sunt förnuft utan man måste ha fakta att lägga till argumenten för att, iaf nästan, bli tagen på allvar.

    1. @Emma, Nu antar jag att du inte menar att jag är dåligt påläst, vilket jag iofs är på några nivåer. Och ja, det är faktiskt sjukt att man måste vara påläst annars får man inte uttala sig!

      1. @Karin svarar, Nej förlåt, det menade jag absolut inte! Jag syftade snarare till mig själv. Jag är inte särskilt påläst, men har mycket åsikter och uttrycker dem gärna.

        1. @Emma, Men gör det! Stå för vad du tycker och om du själv tycker att dina kunskaper brister – läs på! Men låt ingen annan trycka ner dig, framförallt inte så länge du beskriver dina upplevelser och känslor.

  4. Jag tycker att många feminister kör med en otroligt tröttsam retorik; ”Kallar du dig inte feminist är du en outbildad bonde!”. Missförstå mig rätt, jag tycker att du verkar vara en mycket intelligent och trevlig person, men det är alltid trist att höra att man är i princip begåvningshandikappad om man inte delar exakt samma åsikt.

  5. Du är stark och modig som vågar stå upp för dina åsikter, och framför allt ta strid för dem!!

    Jag tycker också att det är otroligt viktiga frågor. Det som jag reagerar allra starkast på är den kvinnosyn som finns runt om i världen. Jag känner mig kränkt å alla andra kvinnors vägnar, som råkar ut för våld och övergrepp. Jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt av vetskapen om hur många kvinnor behandlas. Som att många män anser sig ha rätt att förgripa sig på kvinnor och ta för sig, precis som de behagar. Jag blir så arg ända in i märgen. Fast jag vet att det är långt ifrån alla män som har denna kvinnosyn, så kan jag ibland känna nästan en sorts avsky (som nog tyvärr drabbar män i allmänhet) mot män. Och då har jag ändå själv en underbar kille, som verkligen behandlar mig med respekt och vi delar lika på allt. Jag känner ändå ibland att jag dragit en nitlott som fötts som kvinna, vilket är väldigt synd att behöva känna så.

    1. @Lilla E, Tack! Men vad är alternativet? =)

      Jag känner också ibland att jag dragit en nitlott, jag hade kanske blivit mer accepterad med mina åsikter och personlighet om jag varit man. Nu är jag kvinna och ska helst inte synas alls. Jag hoppas att det blir bättre vartefter…

  6. Jag lovade ju på facebook att jag skulle komma med konstruktiv kritik. Jag har dock inte så mycket att säga. Jag tycker att det var superbra skrivet. Enda jag kan ”anmärka” på är att jag absolut hade kunnat läsa mer. Det skulle vara kul med en liten följetong, i flera delar som tar upp olika saker som står för vad du tycker. Men jag tycker som sagt absolut att det räcker!! Det kan vara jobbigt att skriva om såna här saker med för det är inte kul att få massa hatkommentarer helller! Inlägget var långt men gick snabbt att läsa igenom, du har fått fram dina åsikter bra, jag tycker helt enkelt att det var ett superbra inlägg :) Så pass bra att man BLIR sugen på att läsa mer.

    För övrigt blir jag väldigt väldigt glad när jag läser det. Det är sååå skönt att höra att det finns andra som faktiskt bryr sig :) Jag bor i en småstad och finns det något ställe som är mer fördomsfullt än en småstad? Om en människa kommer ut som homosexuell så är det ”Där bor den där flatan/rumpnissen”. Inte ”Där bor Sara/Adam”. Får någon barn när den är ung så får man höra ”Hon ligger ju bara runt, jag fattar inte att hon inte tog bort barnet istället! Hon kommer inte kunna ta hand om det”.
    Man får höra ”Vad förväntar du dig? Det är Sverige vi lever i!” klagomål fast jag tror att det finns få länder som faktiskt är så bra att bo i som i Sverige. Vi har fred, yttrandefrihet, få naturkatastrofer, demokrati. Vi har en lång väg att vandra men jämför vi med andra länder så har vi kommit ganska långt. Man får höra ”Hon är ju sån där feminist.. Manshatare alltså..”.
    Barnen lär sig tidigt vad som är manligt och vad som är kvinnligt, de vet att pojkarna inte får tycka om rosa eller leka med dockvagn, tänk om de blir bög?? Tjejerna däremot ska ha rosa tighta klänningar och sitta still och dricka te när de är tre. Leka våldsamt får de absolut inte göra det och inte kan de göra det i smyg heller för klänningarna är för tighta!!
    Eller världens äldsta och dessutom sämsta skämt: ”Vadå, är du en tjej eller?” (i alla dess former) till män. HUR kan det vara okej att mena att det är nedvärderande för en man att kallas för kvinna??
    Du förstår säkert var jag vill komma. Jag blir galen på all denna okunskap som finns bland folk. Jag förväntar mig inte att folk ska vara experter på allt, jag är långt ifrån expert, jag vill bara att de ska tänka själva. Inte bara leva efter mallarna.

    Jag är likadan som dig, jag hamnar ofta i tjafs för att jag har mina åsikter och andra har sina mallar. Inte roligt men jag har så svårt att bara sitta tyst när jag vet vilken skada vissa saker kan göra.

    Rekord i lång kommentar? Kanske.. ;)

    1. @Natalie, ”Jag har dock inte så mycket att säga” kanske var att ta i ;) Menade att jag inte har någon kritik, något att säga hade jag ju…

Kommentarer är stängda.