Jag och fler med mig ältar säkert gärna saker som hänt tidigare i livet. En tidigare kärlek eller andra händelser som passerat. Det tar Holst fasta på i Så länge jag minns av Petra Holst.
Signe är pensionär, nybliven änka efter Axel. Hennes relation med dottern är ansträngd men hon har kvar en nära väninna från ungdomsåren. Livet går sin gilla gång med små promenader och vetelängder. Men så händer något på hemköp – hon träffar sin ungdoms kärlek Fabian! Konstiga är bara att han är runt 30, inte över 90 som han borde.
Nu snurrar Signes huvud av minnen och en besatthet att få veta hur han fortfarande kan vara ung. Hon söker upp mannen hon tror är Fabian för att få honom att erkänna att han verkligen är Fabian, att han har en hemlighet. Dessutom vill hon ställa honom till svars för hur han förstörde hennes liv.
Fabian är alltså hennes stora kärlek. Vi får veta hur de träffades och vad som hände i deras relation. Livet som inte blev tillsammans. Sakta inser Signe att hennes liv faktiskt var fint även med Axel, att även om han inte var hennes stora kärlek har han alltid behandlat henne väl och varit en bra pappa. Behöver man något mer?
Småputtrig bok, sorgligt att tänka på ett helt bortkastat liv som ändå hela tiden varit bra. Carpe diem liksom. Läsvärd!
Betyg: 3 av 5 | Genre: skönlitteratur | ISBN: 9789137137902 | Sidor: 280
Ett möte som förändrar allt
Det händer sällan något utöver det vanliga i 82-åriga Signes liv. Varje dag handlar hon en kaka till elvakaffet och ofta åker hon till minneslunden och pratar med sin döde make. Men en dag förändras allt. Vid fruktdisken på Hemköp möter hon sin ungdomsförälskelse Fabian. Problemet är bara att han inte har förändrats ett dugg det senaste halvseklet och att han inte känner igen henne.
Signe har levt ett strävsamt liv som inte rymmer några sagor, men när den unge mannen ler mot henne börjar hjärtat slå snabbare. Det är så hon vet. Ingen annan än han skulle kunna få henne att reagera så.
Medan hösten faller över Malmö tänker Signe tillbaka på den där magiska sommaren 1947 då hon träffade Fabian, konstnären som inte var lik någon annan. Han stormade in i hennes tillvaro, öppnade dörrar till en spännande värld och var i hennes ögon lika bländande som solen.
Nu funderar hon över de val hon gjort i livet och på det som aldrig blev. Hon sörjer det tysta äktenskapet med Axel, den spända relationen med dottern och inte minst att hon har åldrats. Samtidigt försöker hon och väninnan Hjördis lösa gåtan med Fabians dubbelgångare. Signe hoppas innerligt att det är ett mirakel som har skett för annars återstår bara ett alternativ – att hon blivit senil precis som sin mor.