Ok, då fortsätter jag med bokrecensionerna! Kul att ni gillar dem. Jag tänkte försöka lägga till lite mer information, som genre, isbn och antal sidor kanske. Jag ska utveckla det lite där tror jag. =)
Första boken, som jag påbörjade före nyår och läste ut på natten mot nyårsdagen, är Kårnulf was here : en hembygdsskildring i fyra delar och två samtal av Josefine Adolfsson. Boken är en dokumentär roman, vad det nu kan betyda, men är troligen en sorts skönlitterär roman med verklighetsanknytning.
Den handlar om Moa och Anna som i tonåren börjar ta rejält med piller. Till en början märker ingen deras missbruk, deras jakt på piller påverkar inte heller deras vardag så mycket. Även Annas familj är i upplösningstillstånd, där hennes syster Ida missbrukar heroin och åker in och ut på olika behandlingshem. Det är verkligen skrämmande att läsa om hur lite hjälp de får, hur lite samhället bryr sig. Att de inte får någon hjälp av psykvården år senare för de underliggande psykiska problemen som de självmedicinerat med knark – eftersom de är just narkomaner.
Det är en fruktansvärd läsning, men mycket mycket intressant. Dessutom utan det där jobbiga språket som ofta kännetecknar ungdomsböcker.
Betyg: 4 av 5 | Genre: Dokumentär skönlitterär | ISBN: 9789173891622 | Antal sidor: 170
När Moa och hennes bästis Anna är 14 år börjar de knarka. Medan mamma och pappa tittar på TV sitter de i Moas rum och äter chokladkladdkaka och sköljer ner Valium, Stesolid, Sobril, och Rohypnol med te och honung. De håller varandra i händerna när de somnar.
Under ett par år lever Moa två liv, som begåvad gymnasieelev och dotter på släktträff med familjen, och som småkriminell missbrukare; hon stjäl skivor och kläder, och reser till ett vilt Berlin som just sett muren falla.
Josefine Adolfssons dokumentärroman Kårnulf was here är ett knytnävsslag i magen. Utan sentimentalitet och med en blick som vägrar ge vika visar hon upp en verklighet som aldrig tidigare skildrats på detta sätt.
