Varmt välkomna till veckans Gröna Onsdag – men också till tredje dagen av United in Green! Den här veckan visar vi grönt varje dag, för att uppmärksamma depression. Det har varit fantastiska gröna manikyrer hittills, otroligt roligt att surfa runt och njuta av.
Idag är det som en vanlig Grön Onsdag, lägg till din länk nedan så fixar jag en sammanfattning senare ikväll.
Temat idag är hur du som anhörig bör bemöta en deprimerad. Brukar du säga ”ut och gå så blir det bättre!” till någon som är deprimerad? Javisst, motion är bevisat att det hjälper. Men alla läker utifrån sina förutsättningar, det som fungerar på dig fungerar kanske inte på någon annan. Att hitta motivationen att komma ur sängen när viljan att leva är starkt begränsad är inte så lätt som du vill tro. Det gäller att finna just det som får personen att vilja bli frisk. Tjat hjälper inte, inte heller pepp eller att tänka positivt. Säger du ryck upp dig till någon med bruten nacke också? Psykiska sjukdomar är stigmatiserat och fyllt med missförstånd.
Jag har tyvärr ingen enkel lösning, men psykiska sjukdomar måste få synas och finnas utan att ifrågasättas av anhöriga och sjukvården. Finns där för din anhöriga utan press och stress. Medmänsklighet är alltid en bättre lösning än tvång och mediciner.
Så till dagens lack, Estee Lauder – Viper, ett riktigt mörkt grönt lack. Detta köpte jag på rea i somras, från hutlösa 245 kr till 70 kr, lite mer överkomligt. Gedigen flaska, bra formula och pensel men egentligen inget märkvärdigt.
Två lager, lättlackat och torkade rätt snabbt.
Fin nyans men inte så unikt. Vad tycker du?
Koder, ladda ner textfilen nedan!
→ InLinkz till samtliga dagar för United in Green
→ Koden för idag onsdag
[inlinkz_linkup id=450857 mode=1]
Snyggt lack men aldrig jag hade betalat 245 kronor – jag hittade det på rea för 135 vilket också det är lite på gränsen… Ja du, det där med ryck upp dig och tänk positivt, tänk om folk kunde förstå hur det stressar och skuldbelägger… Som om en inte vill må bra utan väljer att vara ledsen?! Empati är en bristvara i dagens samhälle och jag skyller det faktiskt delvis på ”du kan göra allt DU vill”, ”du kan göra PRECIS vad DU vill.”… Visst är det bra att gå sin egen väg och ha sina mål som viktiga men för mig har det blivit samma som att skita i hur det en gör faktiskt kan påverka ens omgivning… Ha en fin onsdag!
Ja fattar inte hur folk kan köpa så dyra lack…
Eller hur! Empatibrist är fan värre än nåt annat!
Gillar skimret i det här lacket, men helheten är lite för mörk för min smak.
Det är supersvårt att veta hur man bäst stöttar någon som är deprimerad, särskilt när man aldrig varit drabbad själv och inte har en aning om hur det känns. Det blir tyvärt lätt att man försöker peppa, fastän det känns så puckat.
Ja,det är inte så vackert som i flaskan.
Det är ju det, men med hänsyn och empati kommer en långt.
Håller med om det där om ”ryck upp dig”-snacket som många kör med. Precis som Lottsky skriver; som om man väljer att må dåligt och bara kan vända om det genom att tänka lite snabbt ”rycker väl upp mig då”, done, pang, så var man glad igen. De flesta människor är betydligt mer komplicerade än så och antagligen fungerar alla olika. Själv tänker jag mig att jag gillar lite ompyssling, typ en kram och någon som erbjuder sig att göra en kopp varm choklad till mig eller varför inte få en kladdkaka bakad till sig med grädde? Dvs saker som får en att må bra/bättre utan att för den delen säga hur det ska göras eller gå till, krav är för svårt att ta till sig. Å andra sidan ska man ju ha någon som gör så för en, som fattar vad den ska göra, just för den personen. Säger inte att godsaker är lösningen på alla problem, men tror du fattar vad jag menar. :)
Om lacket; det är fint men 70kr är absoluta gränsen tycker jag. Skulle aldrig betala 245 iaf, men för 70kr hade jag nog mycket möjligt plockat på mig också.
Ja, kärlek och omtanke, mer behövs inte när du ”förtjänar” det som minst… Kravlös kärlek då =)
Härlig nyans, gillart. Kan bara hålla med er andra, svårt när man inte själv varit där. Jag brukar försöka lyssna mest. Att ha ont i kroppen vet jag ju mer om, mycket lättare att förstå då och ev råda. Jag är med idag med :)
Ja, fysisk smärta är ju mer påtaglig… Men bra att du försöker lyssna iaf! =)
Bra skrivet!
Och om lacket, lite väl mörkt!
Tack! =)
Det ser vackert och lyxigt ut! Jag är minsann med idag också, viktigt ämne och bästa färgen ;)
Ja det är viktigt att prata om om inte annat! =)
Jag gillar lacket! Hutlöst ordinariepris dock.. Bra skrivet också!
Tack! =)
Jag var lite sen på tåget idag, men jag halkade in i sista minuten i alla fall! Ska försöka få till några fler inlägg innan veckan är över!
Ditt lack är fint, men lite för mörkt för att det gröna ska synas riktigt bra, tycker jag. Jag föredrar när de är snäppet ljusare – eller svarta.
Ja, men kan ju vara det bristfälliga ljuset också =)
Lacket är snyggt, men jag gillar ju dom här mörka nyanserna.
Man kan aldrig generalisera hur man ska bemöta en person som är nedstämd eller deprimerad. Jag tror att det allra viktigaste är att man på något sätt visar att man finns där för personen att man ställer upp när det behövs. Ett enkelt telefonsamtal eller sms kan betyda så mycket, men ibland kan det även behövas hjälp att bryta mönster. Ett kom igen ryck upp dig funkar inte, men att faktiskt åka till personen och säga att nu ska du och jag göra… kan vara en vändpunkt. Att man inser att folk bryr sig och vill en väl.
Exakt, ett litet sms räcker bra! Folk fattar liksom inte att det räcker, utan drar sig undan i rädsla för vad som ska krävas av dem. Suck.
Ja, detta gissel hur man som anhörig ska bete sig. Min pojkvän(?) föll in i en djup depression och isolerade sig totalt. Jag försökte bara flyta med och höra av mig till honom då och då, men det var sällan jag fick respons tillbaka.
Nu mår han bättre, men det går så segt med kontakten. Som anhörig är det alltför lätt att ryckas med i en berg-och-dal-bana i tankar som far; mellan oro som ”han tycker nog inte om mig längre” till att det kanske inte har med mig att göra, det tar tid.
Givetvis är jag tacksam för att det inte är jag själv som sitter bunden av depression, men att vara den som tittar på är inte lätt heller. Jag är glad för att du har skrivit om det här ämnet i alla fall. :)
Vad svårt! Det är ju jätteknepigt vad en ska göra, dagarna går ju så fort och plötsligt har en inte hörts av på flera veckor. Fint att du försöker hjälpa honom iaf!