Fallna kvinnor syftar på de kvinnor som på 1920-30-talet var ogifta, hemlösa, fått barn utom äktenskapet samt var prostituerade. På den tiden fanns det en lag som förbjöd lösdriveri, då sattes man på uppfostringsanstalt för att lära sig bli en nyttig medborgare. De fick arbeta hårt på dessa anstalter med syftet att de skulle rehabiliteras och få ett riktigt arbete när de kom ut igen. Tyvärr var det många som ständigt återkom, som inte hittade vettigt arbete eller blev tvingade av hallickar att sälja sig.
Även denna bok är något rörig även om den håller tråden lite bättre. Hon följer Ingas och Karins öden, försöker ta reda på vad som gjorde att de hamnade på anstalten och hur det gick sedan. Båda levde långt upp på 80-talet, trots syfilis och hemlöshet i långa perioder. Tyvärr är det väldigt mycket citerade (oläsliga) brev med i boken, brev från Fru Wirsén som var assistent på anstalten samt från kvinnorna som kommit ut och behövt mer hjälp. Det blir rörigt och svårt att hänga med i tyvärr.
Helt klart läsvärd för detta är ett stycke bortglömd – och pinsam! – historia!
Betyg: 3 av 5 | Genre: Samhällshistoria | ISBN: 9789137138275 | Sidor: 323
Ett bortglömt stycke kvinnohistoria
När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av ”undermåliga” kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket ”bottensats”.
Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: ”När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna.” Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som ”förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en ”psykisk störning” och ”allmän social mindervärdighet”.
Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.
