hand

Skrev nedanstående på Facebook igår, efter en chatt med en kille som var extremt jobbig…

Det är oerhört svårt och ganska dumt att försöka resonera med någon som mår så dåligt som han gjorde. Om du går och mår dåligt år efter år, är ensam eller på annat sätt tycker ditt liv är meningslöst – sök hjälp! Även om du tror att de inte fattar eller inte kan förstå varför du mår dåligt hur mycket du än förklarar. Även om vi inte levt i just dina skor och inte kan sätta oss in i andras liv helt så har vi också varit med om elände som format vårt liv. Alla människor har upplevt saker som just de mått dåligt av, oavsett miljö eller tidsålder eller situation. Dessutom är din smärta inte mer värd än min, även om jag idag har någon som älskar mig och mår bra.

När jag var 15 ville jag ta livet av mig. Wendy räddade mig. Livet behöver en mening och ett mål – det är jag den första att erkänna – men det första steget du måste ta är att inse att du behöver hjälp. Stöd, ett bollplank, någon som lyssnar. Men man måste vilja förändras, utvecklas och vilja vara lycklig. Att veta att man förtjänar att vara lycklig!

Detta skrev jag iaf:

Satt tidigare och chattade med en kille som mådde skitdåligt. Satt hemma 98% av tiden och tyckte han var värdelös och ful. Allt skulle bli bättre om han bara hade en tjej, men han var ju så ful att ingen skulle vilja ha honom.

Den här jävla utseendehetsen är förödande för så många människor. Jag fattar inte att så många tror att det är utseendet som är det viktigaste. I hans fall skulle jag säga att han hade vunnit mycket på en mer positiv attityd, att ständigt nedvärdera sig själv och fokusera på det negativa är inte särskilt attraktivt för någon – oavsett tjej eller vän. Vem vill dras ner i ett svart hål?

Gör något om du sitter hemma och mår dåligt. Sök hjälp till att börja med, sök dig till aktivieter, börja plugga eller häng i en park. Att han sedan trodde att jag inte fattade för att jag nu har någon som älskar mig? Det är de senaste 2 åren som jag känt mig fullt lycklig med mitt liv, senaste halvåret kanske jag mått riktigt bra. Det har tagit mig 35 år av förnedring, hat, mobbing, misshandel, skilsmässor och separationer för att komma till en punkt där livet är i flow.

Jag önskar att alla kunde finna lycka i sin egen själ och inte i yttre attribut eller prylar. Den finns där för alla men kräver jobb för att hitta!

Vad tycker du om detta inlägg?

  • Älskar det! (0)
  • Bra! (0)
  • Helt ok! (0)
  • Ingen åsikt (0)
  1. Du skriver ”Men man måste vilja förändras, utvecklas och vilja vara lycklig. Att veta att man förtjänar att vara lycklig!”, men tänk om en inte vill det då? Om man faktiskt inte känner så?

      • Kan ju säga så här, efter att ha läst de andra kommentarerna också… Jag hade nog inte haft viljan, styrkan, att be om hjälp om jag inte haft min sambo som reagerade direkt och som tydligen bara väntat på att jag skulle bli ”redo”.

        Men han var också egentligen den enda anledningen till att jag gjorde det. Jag bryr/brydde mig inte om mig själv, utan fanns bara kvar för att han vägrade lämna min sida! Så jag menar, att jag själv kände ingen vilja att utvecklas och bli bättre, för jag hade så gott som gett upp. Jag kände inte att jag brydde mig längre, jag orkade inte ”gå vidare” för min egen skull, för jag var inte värd besväret. Så jag menar bara att, om man känner så, då blir det ju väldigt svårt att be om hjälp. Som du säger måste man själv vilja det också! Kanske var den här killen du chattade med, inte heller redo..?

        Och Lycka,”lugnet och känslan av att vara på rätt plats”, det har jag inte känt på väldigt länge, om någonsin… Jag hoppas jag kan nå dit jag också, snart! För egentligen så vill jag ju! Det är bara det, att min resa ditåt började så nyligen :)

  2. Problemet att finna lycka i sin själ är väl just att när själen inte mår bra, då är det svårt att skopa upp lycka/glädje/lugn därifrån. Självklart ska man söka professionell vård om man mår på ett sätt som gör att man har suicida tankar/beteenden eller självskadande på något vis. Och så håller jag tummen för att man sen får den vård man behöver i dagens glesstickade sociala skyddsnät.

    • Jo finns ingen lycka i själen är det svårt. Men jag vill att fler skippar de yttre kraven osv och söker lyckan och glädjen i det man har… komplicerat ämne.

  3. Tyvärr är det inte så lätt att ”ta upp sig” om man mår dåligt. Det är ju inte som om man en dag vaknar och tänker: idag ska jag se till att få hjälp. Det krävs nog hjälp utifrån, hjälp som man inte bett om eller kanske tom inte visste man behövde.

  4. Så fint skrivet! Och så viktigt att skriva det!
    Jag tar alldeles snart examen som psykolog och de flesta patienter jag har haft att göra med som har varit svårbehandlade har varit just svårbehandlade för att de inte sökt hjälp tidigare… För att de är rädda att bli missförstådda, avvisade (”man får ju ändå ingen hjälp”), rädda att ta plats (”det finns nog de som behöver hjälp mer än jag, jag klarar mig nog ändå”) och hundra andra skäl, som gör att samma problem kan ha pågått i flera år och påverkat arbets-/studiesituation, alla ens mänskliga relationer och självkänslan – så att man mår ännu sämre. Att inte inse att man behöver professionell hjälp är en del av problemet, men eftersom det ”sitter i huvudet” tror vi att det är något vi kan kontrollera själva eller att det är något bara vi själva kan göra åt. Vem går med ett brutet ben i flera år utan att söka hjälp? Ben läker för övrigt av sig självt även om det inte får hjälp att läggas tillrätta, så vad sägs om det här: Vem bryter sitt ben och fortsätter sen göra samma misstag vecka ut och vecka in så att man bryter sitt ben om och om igen? Psykiska sjukdomar däremot fortplantar sig själva: De består av onda cirklar som måste brytas, och ju längre man vant sig med sina onda cirklar ju svårare är det att bryta dem.
    Sen, när man börjat bryta mönster och hittar nya (eller gamla) funktionella beteenden istället för att sitta hemma och grubbla, då kan man prata om innehållet i tankarna… utan att bli överväldigad av innehållet i dem.
    Så, det blev visst en liten rant, men jag är så himla glad över att du uppmanar din bekanta att söka hjälp och att du dessutom tar upp det här! Det pratas för sällan (eller för sent) om psykiska problem. Det är jättevanligt och något som drabbar alla förr eller senare i olika grad, men vi är för rädda för vad folk ska tro om oss om vi erkänner det, talar öppet om det, eller söker hjälp.
    Tack!

  5. Som du skriver Karin, ett komplicerat ämne, men bra att du tar upp det.
    Fluff-Anna, du har helt rätt. Fysiska problem är acceptabla och dem söker man hjälp för medan de psykiska problemet inte är accepterade utan något man skäms för.

    När man diskuterar andra är det alltid lättare att se/förstå problemet och lösningen men med sig själv är det inte lika lätt. Och även om man ser och förstår sig själv är det inte lätt att göra något åt det. Vet själv…när jag mådde som sämst förstod jag innerst inne att jag borde söka hjälp men att faktiskt göra det, gick inte. De psykiska problemen tar ju också lite längre tid att läka än de fysiska, det är ett stort problem…

Comments are closed.