När vi fick hem Uchi & Deshi var Uchi livrädd. Han flydde så fort man närmade sig och sov under soffan första natten. Dag två sa jag till Anders, att fortsätter det så här kanske vi måste lämna honom vidare. Hans osäkerhet tog jag som ett tecken på ohälsa, eller att han aldrig kommer anpassa sig till oss.

Nu en månad senare är han och jag som ler och långhalm.

Jag började ett nytt jobb i slutet på oktober, tre dagar fick jag jobba där sedan fick jag sluta. De ansåg inte att jag passade in i gruppen, tight familjeföretag som de var kunde de inte ta in någon som de inte trivdes med.

Tänk om de gett mig en chans? Om de liksom vi som lät Uchi hållas fick visa vem jag verkligen var? Hur underbar han är när vi gosar i soffan och hans små ynkliga jam när han är hungrig? Tänk om jag fått den chansen, att få komma ur mitt skal och min fasad av kaxighet och fått visa vilken varm och underbar människa jag är? Jag hade förmodligen inte trivts där ändå, men att trycka ner mig sådär var ju inte direkt nödvändigt.

Story of my life kan man säga, detta att bli ständigt bortdömd. Eleine Eksvärd sa i sitt föredrag att alla människor generaliserar. Skulle vi inte generalisera händelser och folk omkring oss skulle vi vara ständigt utmattade av all ansträngning att förstå vår omvärld. Jag är ett ständigt offer för generalisering. Jag ler när jag hälsar på någon, men sedan har jag fullt sjå att höra vad som sägs att jag inte längre ler. Jag tittar intensivt på personen och lyssnar, sedan svarar jag något korkad goddag yxskaft-svar och direkt döms jag som korkad, dum eller rentav elak. Inte bara för att jag svarar dumt, utan för att jag inte ler och skrattar åt precis allting.

Jag flyr under soffan, om du nu godkänner min jämförelse med Uchi. Jag skäms över hur jag dömde honom där i början. Desto gladare är jag över hans sätt att se på mig nu. Hur han verkar se rakt igenom mig och ser min kärlek där inne. Hur katter är så mycket bättre på att avgöra om någon är ond eller god än vad vi människor är.

Jag önskar att omvärlden kunde ge mig en chans.

Det här är inlägg 21 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

Vad tycker du om detta inlägg?

  • Älskar det! (0)
  • Bra! (0)
  • Helt ok! (0)
  • Ingen åsikt (0)
  1. Här är en till som inte ler och behagar 24/7 och ja, jag blir dömd… Några få genom åren (har hunnit bli över 50) har vågat vänta och ta reda på vem jag är… För under fasaden finns ett jättestort hjärta som inte vill annat än ge och vara en bra person… Men idag ska allt gå snabbt, sorteras bums och in i små fack… Beklagligt för det är så många som missar så mycket när de inte vågar se bakom ytan/orkar vänta och ta reda på mer. Men det är deras förlust, inte din. Det är inte din uppgift i världen att hålla andra på glatt humör, inte din uppgift att underlätta för ”slöa” personer att ta reda på vem du är. Folk som alltid ler och behagar gör mig nervös ärligt talat. Det ÄR inte fult att vara allvarlig eller seriös! Fortsätt vara dig själv och låt inte andras bekväma skallar ta ned dig eller få dig att känna dig mindre på något sätt!

    • @Charlotte, Tack för stödet! Jag känner mig sällan mindre värd osv, men ibland blir man så ledsen när man tänker på alla som dömer mig på olika sätt… Alla vill ju bara vara omtyckta eller hur?

      Och ja, det är deras förlust om de inte vill känna oss! :D

  2. Jo, det är en mänsklig inneboende önskan att vara omtyckt. Men jag är inte beredd att förminska mig själv eller göra våld på min ”själ” – jag tror det hjälper att tänka att andras attityder inte är mitt eget problem utan deras.

    Det blir lättare med åldern om det är någon tröst. :)

  3. Frågan är väl om du inte hade mått bättre av att öppna dig och släppa på den kaxiga fasaden.
    Det handlar inte om att göra avkall på vem du ÄR, du säger ju själv att du är en snäll och mjuk människa innerst inne.
    Det är ditt ego som spelar dig ett spratt. Du rättfärdigar ditt beteende och du blir offret.
    Gör det DU kan för att en vänskap eller en jobbrelation ska fungera. Bjud till, le – ja LE. Det är inte fejkat, det är vårt sätt att visa välvilja och vänlighet.
    Eller ja, vem är jag att säga till dig hur du ska leva ditt liv.
    Men vi känner inte varandra så jag kan säga vad jag vill utan att oroa mig för att såra dig.
    Ha en fin kväll.

    • Oj vilken kommentar, ”säga vad du vill för att du inte känner mig”? Låter ju som ett helt sjukt argument!!

      Och jodå, jag ler. Är artig och trevlig. Men också bränd och därför osäker. Jag vill att folk ska tycka om mig, inte tvärtom. Så givetvis gör jag allt för att den jag träffar ska få ett positivt intryck av mig. Inte fan är jag otrevlig och dryg iaf, snarare blyg.

      Du verkar vara en riktigt otrevlig, okänslig människa. Eftersom jag inte känner dig kan jag säga det utan risk att du blir ledsen.

      Duh.

Comments are closed.