Här kommer ett inlägg som jag tänkt på en längre tid. Kanske är det för tungt för en söndag att läsa, men spara det till senare då om du känner för det.
Jag sitter iaf här i min vackra lägenhet, med sällskap av en ännu vackrare katt och lyssnar på Bach. Värre kan man ha det, och det är just vad jag tänkte försöka skriva om. Jag kan inte påstå att jag haft en hemsk uppväxt, långt ifrån. Oerhört älskad av båda mina föräldrar som båda försökte göra så gott de kunde efter skilsmässa och arbete utomlands. På det sättet har jag haft en bra och skyddad uppväxt, kanske för skyddad då jag aldrig riktigt fick lära mig hantera konflikter. Eller, jag gick in i konflikten, någon annan tog hand om mottagarens känslor.
Men det jag funderat på några månader är en liknelse om hela mitt liv fram till nu. Visst är det så att det är svårt att komma ihåg allt bra som hänt en. Alla fina stunder med en tung katt i famnen, hångel i mörkret eller en vacker strand i Afrika. Det du kommer ihåg och som hamnar i din ältabok är de dåliga. Kanske inte i detalj, för de förtränger du snabbt, men själva känslan av det.
Tänk dig att du lever hela ditt liv under en arbetsdag, från 8 på morgonen till 17 på kvällen. Du föds kl 8 och kl 17 når du idag, där du just nu befinner dig. Om jag skulle komprimera mitt liv under den korta tiden skulle jag dö före lunch. Dö av brustet hjärta, dö av egen hand eller dö av den rent mentala utmattningen. För skulle jag behöva utsättas för all den smärta och kamp som mitt liv varit – framförallt i uppväxtåren – skulle det inte gå att hantera. Ensamhet, mobbing under hela grundskolan av egna klassen och parallellklasser, utanförskap, besvikelser och misslyckanden, avsked och uppsägningar, vänner och släktingar som sviker på det mest sviniga sättet, djur som dör, olyckor och skador, föräldrar som inte längre finns… Om allt det skulle kokas ner – från en 35 år lång period – till 9 timmar. Då skulle jag dö vid lunch.
De som exempelvis har sina föräldrar vid liv, som är så beroende av sina nära och kära (eller djur såklart!) att de aldrig kan föreställa sig hur en frånvaro skulle te sig, de undrar ofta hur man klarar en sådan situation. Hur man kan gå vidare efter att någon dött eller när man varit med om ett riktigt svek. Svaret är att det gör man bara. Livet går vidare, kanske måste du sörja ordentligt för att klara av det, men du överlever. Tiden läker inte alla sår men tiden gör det enklare att hantera smärtan.
Senast igår tänkte jag på ett av de där sveken av en vän som jag utsatts för, fortfarande får jag ångest och mår dåligt av situationen. Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde henne för att hon skulle behandla mig så nedrigt och snacka skit om mig inför alla. Men det gör fortfarande ont. Men samtidigt måste man släppa och gå vidare, inte älta och vara rädd för vänskap för att du en dag kanske blir lika illa behandlad igen.
Jag har ingen riktig poäng med detta inlägg, men jag ville berätta om min metafor för kanske är det någon som förstår. Kanske finns det någon där ute som förstår mig bättre, ger mig mer förlåtelse och accepterar det hårda skal omkring mig när de inser varför det finns där. Och kanske att det hjälper andra förstå sig själva?
Det är bara att gå vidare.
–
Uppdatering: Tack för era kommentarer hittills (12.42). Kunde inte ana att ni skulle känna igen er i det här… KRAM på er allihopa!!!
–
Det här är inlägg 12 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.
Du har gjort en bra liknelse, ett bra inlägg.
Känner igen mig i din berättelse. Fast jag har mina föräldrar, släktingar och syskon nära. Men det andra. Utanförskap, ensamhet, svek (från sk vänner men även förälders), personer jag svikit, ord, andra människors ”sanningar” om en själv….
I efterhand tänker jag om vissa saker – hur överlevde jag det där? – men som du säger, man bara gör det. Man tar sig igenom det mesta. Men kostnaden för det blir ibland överväldigande stor…. Älska glömma och förlåta…de två sista är svåra…
Skulle också dö före lunch.
@Alexandra, Jag tror nog alla har varit med om jobbiga saker som man bara tar sig igenom. Det var mest liknelsen här som var intressant tyckte jag. Du har helt rätt i att det handlar om att älska, glömma och förlåta… Men hur sjutton gör man det?
kram!
@Karin svarar, Visst är det så att alla stöter på ”skit”. Lite olika hur mycket, under viken tid samt vilket stöd man har runt sig när det händer. Samt vad man själv har för styrka att kämpa.
Verkligen intressant liknelse. Hahaha jaadu, har ingen aning men om jag kommer på nåt sätt hör jag av mig (som att det skulle hända :P).
kram
Jag förstår din tanke med inlägget. Om du skapat ett hårt skal omkring dig så finns det ju helt klart anledningar till det. En gång mobbad, alltid skadad i själen. Alltid misstänksam.
Jag har som tur är inte blivit utsatt för någon längre mobbing, men om jag hade är jag helt säker på att jag skulle haft extremt svårt att lita på folk och tro att dom verkligen vill mig väl eller vill vara vän med mig. För varje svek dör ju en liten bit till av den tilltro som man haft.
Min pappa är inte längre i livet och saknaden efter en älskad förälder kan jag helt och hållet säga att jag delar med dig.
Riktiga vänner accepterar dig för den du är och för hur du är. Tack för att du är ärlig och vågar dela med dig av dina tankar.
@Helena, Tack så mycket för förståelsen. Jag har varje gång trott att de är äkta vänner som accepterar mig för den jag är, sedan har det krupit fram att de är rädda för mig eller vad som helst… Det dödar tilliten, absolut!
Tyvärr är jag ju också misstänksam mot Anders, även om det finns en helt annan styrka i honom som gör att jag litar på honom på ett annat sätt.
Kram!
Här har du en till som skulle dö innan lunch. Skulle nog inte ha klarat mig till lunch ens, kanske till kl 10.00…. Men när jag väl tänker efter så skulle jag inte ens leva till kl 09.00, med en djup depression och så vidare så skulle det bli ett otroligt kort liv för mig.
So i hear you sister! <3
@ANNELI BERGMAN – KRISTALLKRONA, Åhhh! Om du dör vid 9 skulle du vara runt 10-15 år? Jo, förvisso var de mina sämsta år också… Undrar hur man överlevde högstadiet? Jag gick hem och teg mig igenom tillvaron. Hur orkade man?
Tack för medkänslan och kram!
Jag tänker ofta som du, att man kommer att överleva och att det kommer att bli bättre – för att det måste det, något annat är liksom inte tänkbart.
Men jag känner igen mig så väl i det där med att ha föräldrar som gått bort/ inte är närvarande. Min pappa dog för 5,5 år sedan, min dotter föddes för 4,5. Jag har en sorg över att de aldrig kommer att träffas. Dotterns mormor är en mycket oengagerad morförälder, farfar har flyttat utomlands, farmor bryr sig absolut inte om sina barnbarn. Det är så svårt. När dottern, sa att hon önskade sig en stege i julklapp så att hon kunde klättra upp till morfar på månen (hon tror han bor där) då brister mitt hjärta.
Jag har också blivit extremt illa behandlad av vänner och arbetskamrater som jag har trott har stått mig nära. Jag förstår verkligen inte varför man behandlar människor så, jag har funderat väldigt mycket över det, men jag förstår verkligen inte.
Det enda jag tänker är att det är bara att försöka hålla de man verkligen älskar nära och låta dem förstå hur viktiga de är, sedan måste allt bara bli bättre. Ofta tänker jag mig själv som gammal, det verkar lättare då, som att livet inte svider lika mycket… men vad vet jag.
Tack för ett jättefint inlägg som fick mig att tänka lite extra!
@Maja, Jag var tvungen att citera ditt inlägg på facebook, för det du skriver om din dotters önskan fick mitt hjärta att gå sönder. Åhh vad det smärtar mig, att din dotter känner så och att mina framtida barn aldrig får träffa sin morfar. Nu hade ju inte jag en nära relation till mina mor- eller farföräldrar, men ändå…
Det gäller att uppskatta varje dag med de man älskar. Och att gå vidare med det som gör ont.
Kul att du fick tänka till! Kram!
Åh jaa vad fint du skriver om din uppväxt och fram tills nu. Jag förstår dig så mycket mer nu och det är klart att det präglar en på ett eller annat sätt. Jag måste ändå säga att du kommit en bra bit på vägen när du så klart och tydligt kan sätta ord på det du varit med och du verkar ha insett så mycket när det gäller din uppväxt och hanterandet av konflikter t.ex.
Jag har haft väldigt tunga perioder i mitt liv också, varit sjukskriven för depression t.ex. och inte haft förståelse från arbetsgivare och omgivning och det gör ont. Än idag så märker jag folks misstro och oförståelse när det gäller min fibromyalgi och hur det påverkar mig.
Du kan verkligen uttrycka dig i skrift, du skulle skriva ned allt och skriva en biografi, jobbigt kanske att gå igenom allt igen, men kanske förlösande också. Du skriver så otroligt bra tycker jag.
Vill också tacka för ett oerhört fint och personligt inlägg, det är modigt och starkt gjort att skriva det.
Kraaaam!
@Ann-Sofie Söderbergh, Jo, en har ju gått i terapi några gånger… :P Att jag inser saker om mitt liv betyder dock inte att jag lättare kan hantera dem. Jag låter mig själv ofta bli förbannad och sårad istället för att tänka vad som egentligen menas tex. Fibro är en tuff diagnos, just eftersom den inte syns. Jag har ju hypotyreos och även det ses ju lite med skeptisism. Jag hoppas du kommer tillrätta med din depression och fibron!
Och tack så mycket! Skriver inte så mycket men vill nog bli publicerad när jag blir äldre… Dock vet jag inte om det blir en biografi, har förträngt så mycket av det.
Kram!
Jag var tvungen att läsa vad hypotyreos är för något. När jag läste så förstår jag också att det inte alltid syns på dig. Vet som sagt hur det är.
Tack och lov så är min depression ett minne blott, jag mår bra igen, bättre än på många år. Ibland känner jag att jag lärt mig en hel del av att jag bröt ihop. Det tar jag med mig och det har gett resultat.
Kul att höra att du vill bli publicerad när du blir äldre. :-)
Kram!
Jag är 26 år med en mamma i livet (pappa stod för det största sveket hittills i mitt liv) och blir så otroligt berörd av det du skriver. Känner igen mig så väl, till och med sveket från en vän (som blixt från klar himmel); det högg till i hjärtat när jag läste det här, flera år (och livstider) senare. Utan att vara självömkande så undrar jag på allvar om alla andra möter lika hårda och jobbiga motgångar i livet. Många gånger känns det inte så.
Är helt säker på att jag, precis som du, skulle dö vid lunch om mitt 26-åriga liv kortades ner till en arbetsdag.
Vackert!
@Hannah, Jag tror alla mer eller mindre möter motgångar. Kanske en del är lyckligt förskonade eller curlade, men de flesta stöter nog på elände. Det gäller att lära sig hantera det och se det goda i att lära sig mer om sig själv.
Jag hoppas du har en bättre tillvaro idag!
Kram och tack!
Det är som att läsa om sig själv. 100% igenkänning, i allt. Mycket märkligt, men ändå trösterikt på något sätt, att se någon annan med så lika upplevelser och syn på livets upp- och nedgångra som en själv. Du beskriver det så bra!
@Mia, Eller hur, sorgligt att andra varit med om samma tragedier… Tack så väldigt mycket!
Kram!
Kram du modiga tjej. Heja!
@hms, Tack mamsen! KRAAAAM!!!!!!!!!!! <3!
Hejsan! Väldigt fint skrivet! Jag får intrycket av att du anser dig vara rätt så känslig om jag inte är helt ute och cyklar?! Har du hört talas om HSP – Highly sensitive personality? Kanske något värt att kolla upp bara för skojs skull om något…
Allt gott :)
@ena, Haha, förlåt jag skrattar inte åt dig utan just det här med HSP. Jag har skrivit om det tidigare faktiskt, läst en hel del och försökt passa in i den ”mallen”. Dock känner jag inte riktigt igen mig i allt även om mycket stämmer. Så, nja, kanske! =) Känslig är jag nog och jag känner av stämning, även om jag inte kan tolka den.
Kram!