Nånting som jag tycker är oerhört viktigt – och som jag försöker inpränta i Nadine – är att följa de sociala koder som finns i samhället. Som att ta i hand ordentligt och säga vad du heter, att inte avbryta när någon pratar, att vara hel och ren när du träffar någon, att lyssna mer än prata osv. Kanske är det förlegat att tycka detta är så viktigt men jag ihärdar. Mina barn kommer få lära sig detta från början.
Igår slog det mig varför det är så viktigt. Det är helt enkelt mitt sätt att överleva/klara av/stå ut i möten med nya människor. Jag har ju sedan jag var liten varit ganska ensam, min mamma hade aldrig något umgänge och på dagis umgicks jag mest med de vuxna fröknarna istället för barnen. Jag förstod helt enkelt inte de sociala koderna. Med åldern lärde jag mig att genom att gömma mig bakom dessa koder blev jag inte dömd så hårt och så snabbt. Folk i allmänhet tyckte ofta att jag var rätt ouppfostrad, framförallt för att jag sa vad jag tyckte och inte visade respekt för äldre bara för att de var äldre. Men som sagt, ju äldre jag blev desto mer polerad blev jag.
Genom att vara hel och ren och sminkad var inte folks första intryck av mig ”gud vilken ovårdad typ” utan kanske mer ”söt tjej” och kunde lättare gå vidare därifrån i vår nya relation. För håll med om att du som tjej blir hårdare dömd om du är ”ful”, dvs inte har sminkat dig och har smutsiga kläder. (Observera ”ful”, jag anser inte att någon är ful utan smink, det är mer samhällets normer jag speglar här.) Och håll med om att du tycker det är lite ohyfsat om du möter någon som inte hälsar på dig, oavsett om det är med handskakning eller kram eller vad det kan vara, att hälsa är viktigt i vår kultur och de som ignorerar detta bemöts annorlunda. För att inte tala om irritationen som uppstår när någon ständigt avbryter och inte följer med i ett samtal.
Ja, det handlar om normer och kultur. Det handlar om könsroller. Men för mig som den sociala apart jag är har dessa normer hjälpt mig överleva. Jag har med hjälp av dem framstått som mer normal än vad jag är och de jag mött har fått hjälp att lära känna mig lite bättre iaf. Även om jag märkt att ingen någonsin frågar mig om vad jag gör och vem jag är om vi är tex på en fest, 99% av alla människor älskar att prata om sig själv men bryr sig sällan om vem den andra är.
Bara en tanke alltså som slog mig häromdagen. Hur fungerar du i möten med nya människor? Tycker du det är viktigt att dina barn ”gör rätt”?
Jag fick tidigt lära mig de sociala koderna så som att en hälsar ordentligt och lyssnar på de äldre. Jag lärde mig att tacka för maten ordentligt och plocka undan efter mig själv. Jag har på senare år däremot upptäckt att jag ogillar ögonkontakt med människor jag inte känner. Att hälsa och ta i hand har jag ingenting emot, kan tillochmed kramas. Men att titta någon i ögonen länge är något som besvärar mig.
Mina framtida barn (om jag nu får barn) ska få lära sig vad som är rätt och fel :)
Mycket viktigt och tänkvärt inlägg, saker som jag ofta funderar på och inte alltid lyckas med.
Med mamma född på 20-talet och styvfar född på 40-talet – jodå nog fick jag lära mig de sociala koderna. Vissa ifrågasatte jag tidigt men tog till mig ändå – det finns lägen när en kan ”protestera” och det finns lägen när en bör vara mer diplomatisk i sin framtoning… Mossigt eller inte – det saknas en hel del ”hyfs” mellan folk idag och det är något jag hoppas blir bättre. Min käpphäst är det lilla ordet ”ursäkta” som är vänligt och hänsynstagande och det gör det lite lättare i vardagen för mig och andra boendes i större städer. Att fösa undan folk en tycker står i vägen är SÅ ohyfsat – jag fick ”uppfostra” maken i det avseendet i början av vårt förhållande och fick liksom banka in att folk har inte nackögon och bör därför få chansen att flytta sig om en yttrar det där lilla ”ursäkta.” Att känna till sociala koder och uppförandekoder underlättar och ger en smula trygghet i mötet med andra människor. Något som verkar glömts bort i dagens ”du kan göra allt DU vill, gör som DU vill, bry dig INTE om andra gå DIN väg” e t c… Vi är inte ensamma i samhället och det är i mina ögon fruktansvärt osympatiskt och ohyfsat att alltid klampa på i ullstrumporna och glömma bort vad sociala koder egentligen i grund och botten handlar om – hänsyn för andra personers livs- och benutrymme…
jätteviktigt. tyvärr har vi blivit ett samhälle där jag ska få säga och göra som jag vill men gud förbjude att någon säger nåt till mig, nej då blir jag kränkt. jag brukar säga till mina elever, du får tänka och tycka precis vad du vill men du behöver inte säga det högt, din åsikt är inte alltid det viktigaste.