uchi-46

 

Om det är något fenomen som jag är rejält trött på är det jakten på lycka. Varför har det blivit så himla viktigt att alltid i alla ögonblick av livet vara lycklig?

Vart man än vänder sig nu får man råd och tips hur man blir lycklig. ”Så blir du lycklig med 10 enkla steg” – perfekt för den tomma nutidsmänniskan som curlas ända ner i graven. ”Hemligheten med att bli lycklig” – varför vill jag veta det, på ditt sätt? Jag kan inte förstå varför det är så farligt att känna sig ensam och ledsen ibland, varför måste allting hela tiden inriktas på eufori och glädje?

När pappa dog slutade jag ta antidepp. Jag ville känna sorgen på riktigt, ville att hans död skulle lämna ett avtryck i mig. Hade jag varit på antidepp hade jag förmodligen bara lagt undan känslorna som sedan hade skadat mig på längre sikt. Nu fick jag känna exakt hur ont det gjorde och jag fick också bearbeta dem på mitt sätt. Nu gråter jag till tv-program igen, det gjorde jag inte förut. Jag kan inte läsa en stark bok utan att lipa, men för mig är detta bra! Att hela tiden stänga inne alla känslor, att aldrig utsättas för smärta och hat och ilska gör dig bara till en tommare människa. Måhända skadar du andra människor på vägen, men det är inte ditt ansvar att ta hand om andra människors känslor. Och kan du själv inte ta ansvar för dina, kan du ju inte ta emot känslor som ilska och hat och kärlek. Men det är inte andras ansvar att ha hand om dina känslor heller.

Jag är en fertil kvinna på 35 år, vad vi normala människor än vill säga om skillnaderna mellan könen är vi kvinnor ibland styrda av hormoner. Vår menscykel kan skjutsa ner oss i deppriket före mens, för mig är det så i alla fall. 2-3 dagar innan mens ska komma blir jag låg. Kanske inte självmordsbenägen eller så, men kan bli rätt sur för ingenting och arg. För mig är detta normalt och jag skulle aldrig i hela helvetet ta antidepp eller andra mediciner för att dämpa detta. För om jag inte kände mig låg skulle jag aldrig veta när jag var uppåt och mådde bra.

Jag har slutat jaga lyckan. Mitt liv blev inte riktigt som jag föreställde mig det efter att jag tagit studenten. Jag trodde jag skulle få ett bra jobb med bra lön, resa och ha ett hus och inte minst ha barn så här dags i mitt liv. Det har tagit lång tid för mig att acceptera och tycka om det liv jag har. Att inse att jag skulle må sämre av att jobba heltid, att vara fast i ekorrhjulet. Jag säger inte att jag är lyckligare än någon annan, men trots den relativa fattigdom vi lever under mår jag bra eftersom mitt liv fungerar under de premisser jag har. Jag är nöjd med mitt liv och 24 dagar av 28 är jag också glad. Jag kanske inte går omkring och skrattar hysteriskt men jag tänker och funderar och diskuterar under vanliga former.

Därför gör det så ont när folk i min omgivning påstår att jag inte är lycklig. Att jag måste börja med antidepp och terapi eftersom jag inte är lycklig. När jag så hårt kämpat för att komma till ett läge där jag är nöjd med mitt liv och inte jämföra mig med andra så är det inte kul att få höra att folk pratar om mig och min lycka. Det är inte deras ensak och jag vill inte ha råd av andra.

Men lycka vill jag inte eftersträva, mer än en känsla av glädje och tacksamhet.  Lycka, det euforiska tillståndet, är bara ett kort stund som ska eftersträvas i korta impulser. Skulle man alltid behöva söka lyckan blir man ju galen till slut. Eller hur?

Vad anser du om jakten på lycka?

  1. Så himla bra text. Jag lever inte heller ”normlivet” – och har sörjt att mitt liv inte blev som jag hade föreställt mig – jag föreställde mig normen! Men nu har jag mitt liv som det är och det är olika orsaker och erfarenheter i livet som gjorde att det blev som det blev – och det jag nu har insett är att dessa orsaker och erfarenheter ÄR mitt liv. Jag har ta mig tusan sedan jag var liten tjej sett till att jag har ett bra liv ändå utifrån de förutsättningar jag fick – även om det inte blev man, barn, villa, volvo. Det blev något annat – inte sämre, utan annorlunda. Och jag har tagit mig hit – att inse det är en typ av lycka. Att jag trots allt älskar livet. Jag hade kunnat ge upp, jag hade kunnat göra andra val – men ända sedan jag var liten har jag valt livet.

    Lycka för mig är att som du säger, kunna leva fullt ut. Inte gömma undan sorg och starka känslor. Därför har jag aldrig någonsin tagit medicin fast jag har kämpat med social fobi, nedstämdhet, oro, depression. Jag hade kunnat tagit en ”enklare” väg genom allt – men jag insåg att det inte är mitt psyke det är fel på – det har bara reagerat på saker, händelser och relationer hos människor omkring mig,som jag var för liten för att hantera men fick ta konsekvenserna av. För att hitta tillbaka till mitt eget jag, min egen själ och min egen självkänsla – var jag tvungen att KÄNNA på riktigt, allt det som lilla Mia inte visste hur hon skulle hantera känslomässigt och lära mig vad som var MINA känslor och vilka känslor jag bar på som inte var mina – vilket var de flesta. :)

    Självinsikt är lycka tycker jag. När man börjar hitta sin egen kärna – och lär sig tycka om den. Se sin egen styrka. Och när man kan vara stolt över sitt liv – hur det än ser ut. Att man hittar glädje mitt i sorgen – när man inser att livet inte är antingen-eller. Livet är alla känslor på en gång! Man kan vara glad fast man är ledsen, man kan vara arg fast man är glad. Osv. Vi har känslor för att de ska tala om för oss om något är bra eller dåligt för oss. Är vi glada är det ett tecken på att allt är som det ska. Är vi arga, irriterade – ja då är det ju en signal att något inte stämmer. Osv.

    Sorg är en fullt naturlig reaktion efter en förlust. Av en anhörig, av ett djur, en skilmässa, förlora jobbet… Den ska man tillåta sig. Du gjorde helt rätt. Vi har ju båda det gemensamt att vi förlorat vår pappa alltför tidigt – jag känner att det hade varit enormt ledsamt om jag INTE hade sörjt. Sorgen är ju ett tecken på kärlek – den personen man sörjer har betytt något i ens liv. Jag finner konstigt nog kanske tröst i sorgen och saknaden efter pappa, eftersom den som sagt är bevis på min kärlek till honom och hur enormt mycket han betydde för mig.Och kärleken kan ju aldrig dö!

    Och som du säger – om man bara upplevde konstant lyckorus hela tiden – skulle livet bli ganska tomt till slut. För man skulle inte uppskatta lyckan och man skulle inte utvecklas. Livet är konstant med-och motgångar, glädje och sorg och allt däremellan. Oftast allt på en gång. Och det är fantastiskt.

  2. Allt du skrivit håller jag med om till 100%. Har inget alls att tillägga. Läste ett citat nånstans, minns inte av vem ”Lycka är inte till tillstånd, lycka är små små glimtar i det som kallas livet”. Precis så är det.

  3. Du har så rätt. Personligen har jag också sörjt, och sörjer i viss mån ännu, att i stort sett inget i mitt liv blev som jag hoppats eller önskat. På vissa områden blev det bra ändå, men på andra, nattsvart och öken. Så nej, jag är inte ”lycklig” jämnt och ständigt. Men heller inte förtvivlat olycklig. Jag strävar efter harmoni snarare än ”lycka” – vad det nu egentligen är. Det som kan störa mig är att folk idag verkar vara så rädda och snara till att ”fly fältet” så snart någon inte är positiv, glad och uppåt ständigt och jämnt. Som att man inte är värd att umgås med om man inte kvittrar ständigt – i min erfarenhet är det främst män som inte ”tål” när jag som kvinna inte är odelat gullig och positiv mot dem hela tiden…

    Livet är svårt ibland. Och jag tror att det SKA vara det för vi kan inte växa som individer annars!

    F ö så styrs män också av hormoner. Inte är det deras tankeverksamhet som styr när de ser en i deras ögon snygg tjej, inte…

  4. Lycka är något personligt. Min lycka är inte andras lycka. Och tvärtom. Det blir både svårt och meningslöst att försöka definiera det. Och att jämföra med andra.

    Jag blir förbannad när jag ser rubriker som de du beskriver. Som om någon annan ska klampa in och bestämma vad jag behöver göra! Att någon öht vill lägga sig i! Jag tycke

  5. Jaha, där lyckades jag avsluta mig mitt i en mening ;-). Nåja, avslutningen var att jag tycker jag känner mig lycklig nästan alltid. Nuförtiden. Dvs jag tycker livet helt enkelt är himla bra och roligt. Vad någon annan tycker eller tror är inte tillämpbart alls.

  6. Om man tittar på mitt liv utifrån så ser det inte kul ut. Jag vet att det är många som tycker synd om mig. Det gör inte jag (oftast i alla fall). Trots kroniska sjukdomar, sjukskrivningar, dålig inkomst så kan jag tycka att jag har det riktigt bra. Jag vet nämligen var jag har varit, jag vet hur det hade kunnat bli. Så ärligt talat, jag skiter i om folk tycker jag är löjlig, oseriös, omogen, ytlig, tråkig eller vad de nu kan tycka. Jag tänker fortsätta få glädjehicka av att se ett hololack i solen, eller sträckläsa en bok som jag fastnat i, bli jätteglad när jag hittar påskmust på Ica i februari, njuta av känslan av att hitta de första tussilagona på våren. Visst finns det saker som kan bli bättre i mitt liv, men jag kan ju inte glömma att leva nu för det som jag hoppas ska hända sen. Jag har saker jag oroar mig för, saker som får mig att må dåligt, ger mig ångest, men om jag inte känner de känslorna så fattar jag ju inte hur sköna de bra känslorna är heller.

  7. bra skrivet och väldigt viktigt! denna jakt på att man ska vara lycklig, att allt ska vara så j-la bra hela tiden är sjuk. man kan inte vara lycklig jämt, allt kan inte vara perfekt och alla kan inte vara lika/leva likadant. tycker du är stark som kommit dithän att du är nöjd med ditt liv även om det inte blev exakt som du trott, för det är inte lätt att nå dit när man ”ska vara nån annanstans i sitt liv”… (själv är jag inte där jag ”borde vara”, tyvärr gör det+annat att jag mår dåligt emellanåt, men jag jobbar på det)

  8. Jadu. Lycka. Det är för mig ett väldigt jobbigt ord just nu. Jag betraktade mig som lycklig fram tills för några veckor sedan då jag, över en natt kändes det som, fick börja tampas med ständig ångest och panikångest. Igen. Väntar nu på en läkartid så jag får börja med antidepressiva. Igen. Känns som ett stort nederlag eftersom jag för tre och ett halvt år sedan efter sex års medicinerande äntligen kände mig så pass frisk att jag kunde trappa ner och sluta!
    Lyssna inte på vad andra säger om DIN lycka! Vad vet hen om det? Man behöver inte vissa bestämda ting för att klassas som lycklig. Jag har många av dessa (hälsa, kärlek, jobb, hus) och jag är verkligen inte lycklig just nu. Låt ingen inkräkta på det viset!

  9. Tja, det är väl trevligt om man kan vara lycklig. Typ. Sedan innebär inte det att jag aldrig vill gråta. Gråter massor. Undviker de värsta gråtfilmerna (sådana som innehåller djur i huvudrollen) dock. Orkar inte med dem. Jag behöver inte gråta mer än jag redan gör.

    Jag har mått ganska dåligt under hösten. Men mår bättre nu. Jag är inte lycklig. Oh nej. Men jag har haft ett brustet hjärta som nu är lite halvläkt sådär, så bättre mår jag i alla fall. Det är skönt att känna skillnaden, som du också nämner.

    PMS vägrar jag. Fan, man kan ju inte vara bland folk. Jag som är så lugn och snäll blir plötsligt värsta krigsgudinnan. Funkar inte riktigt för mig alltså. Har bytt p-piller några gånger i jakten på behagligare mensperiod. Känns okej nu. Dock inte bra. Blir fortfarande lite ”rivig” innan mensen.

Comments are closed.