Idag är det två år sedan min pappa dog. Två år redan kanske ni långvariga läsare tänker, så tänker jag åtminstone. Tiden har gått väldigt snabbt och ja, smärtan försvinner.
Inte saknaden dock, saknaden kommer nog alltid finnas kvar. Han var en stor personlighet min pappa, omtyckt av nästan alla men också en sådan som stötte sig med andra. Litegrann som jag! Men det pappaformade hålet i mitt liv kommer aldrig fyllas och jag kommer aldrig anse att hans död var nödvändig. Den var alldeles för tidig och hade kunnat undvikas i detta skede om vi hade haft bättre läkarvård i det här landet. Men saknaden får mig också att vilja att Nadine förstår hur viktig hennes pappa är för henne, inte bara så länge han lever men också senare.
Samtidigt som jag saknar honom så mycket vill jag inte uppmärksamma eller minnas hans död. Jag vill hellre fira min fina Lottas födelsedag som råkar sammanfalla på samma dag. En otrolig slump och faktiskt en hjälp i att hantera sorgen. Den här dagen kommer inte tillbringas i sorg och tårar, utan med skratt och glam! För det är viktigare att hylla livet och de som lever och kan fira sin födelsedag. Inte uppmärksamma en dag som inte borde ha kommit så tidigt.
Så idag säger jag Grattis älskade Lotta! Och fuck you döden!
Världens största kram, finaste Karin! Hoppas kvällen kan ge lite tröst i sorgen i alla fall. Jag ser fram emot att fira med dig!
@Elyria, Det var en verkligt fin kväll tillsammans med dig och dina vänner! Tack för att du föddes just den dagen! KRAM!
Man slutar att sörja, men saknaden försvinner aldrig. Min pappa dog för över tio år sedan och saknar honom det gör jag ännu, varje dag, men på ett helt annat sätt än i början.
Kram från mig!
@Helena, Ja, saknaden kan ju omöjligt försvinna. Han är ju en så stor person som jag inte ville skulle försvinna på länge än. Men tiden läker alla sår konstigt nog…
kram!