Ibland vill man bara skrika... men så gråter man istället.

Den här är givetvis lite känslig. Eller jobbig ska jag säga.

Tidigare, när jag fortfarande tuggade antidepp, grät jag väldigt sällan. Då var det vid yttersta frustrationen som jag grät. När pappa dog åt jag fortfarande antidepp men klarade av att släppa ut gråten då.

Sedan jag slutade med antidepp gråter jag åt det mesta. När jag pratar om pappa eller tänker på honom (eller skriver om honom…) känner jag hur det tjocknar i halsen. När jag ser på tv, fiction eller verklighet, där ett barn förlorar sin förälder tex eller någon vinner Biggest Loser gråter jag. När jag läser i tidningen om olyckor eller brottsfall blir det fuktigt i ögonen.

Men det är sällan som jag faktiskt bryter ihop och gråter så det gör ont i hela kroppen. Senast kan ha varit på min pappas gravsättning, när jag satt i duschen innan och cried my heart out. Men för mig är det alltför smärtsamt att gråta. Det gör fysiskt ont i hela kroppen och jag klarar inte av att släppa ut för mycket för ofta. Men min pappas död är det mest smärtsamma jag någonsin varit med om i hela mitt liv, för att klara av det måste jag gråta. Och smärtan måste jag få känna. Men jag kan inte göra det för ofta, det måste få vila.

Men fuktiga ögon kan jag tillåta mig. Vare sig någon dör eller vinner en tävling.

Okategoriserade

Comments are closed.