Day 21 – Another moment

Jag minns dagen vi fick Wendy.

Det var en sommardag 1993, jag tror det var i juni. Wendy är född 18e april, så nåt sånt borde det vara för 12 veckor var hon åtminstone. Min mamma hade en väninna då som (förutom att vara allmänt skum) kände en kvinna tvärs över gården som hade kattuppfödning under namnet Ben Guns. Gunilla Westny heter hon, känd i Norrköping idag för hennes drift av kvinnojouren (tror inte hon gjorde det då dock). Mammas väninna skulle köpa en av hennes små birmor, en blåmaskad hona som hon kallade Smulan.

Vi hade alltid haft djur under hela min uppväxt. Fiskar, fåglar och kaniner och nu tyckte väl mamma att det var dags för en katt. Så hon sa åt mig att vi skulle åka in till den där väninnan, som så många gånger förut. Denna gång dock, med en hidden agenda, helt utan min vetskap…

När vi kom in till stan gick vi upp till den här tjejen med katterna. Har du någonsin träffat ett gäng kattungar vet du hur det är. De springer omkring överallt och är sååå söta! Sötchock! Och jag fattade ju ännu inte alls varför vi var där…

Så sa Gunilla åt mig att den lilla bruna var inne i tvättstugan och att jag skulle hämta henne. Och där var hon, den lilla lilla lilla kattungen som blev min älskade Wendy, nu 17 år. Jag tog upp henne och kelade, hon var så mjuk och väldigt medgörlig redan då, så himla gullig. Jag tog med henne till köket, där mamma och Gunilla var och då säger mamma:

”Vill du ha henne?”

Ni kan ju bara ana känslan när hon sa det! Jag hade aldrig innan det tänkt tanken, eller velat ha katt. Jag visste ingenting om kattskötsel men hjärtat hade redan bestämt sig. Den här katten var min! Det var en W-kull, så jag döpte henne till Ben Guns Wendela, med Wendy som tilltalsnamn. Hennes beteckning är SBI n, alltså brunmaskad Helig Birma.

Därefter gick vi till banken och hämtade pengar, 3000 kr, varav jag betalade 1000 kr har jag för mig. Vi köpte allt man behövde till en kattunge som mat, skålar, låda och leksaker och så cyklade vi hem. Mammas väninna kom någon timme senare med Wendy i bilen.

Det var verkligen en härlig, men jobbig tid innan hon anpassat sig till oss. Första natten var inte så himla kul minns jag, men sedan gick det bättre. Vi gick alltid och bar på henne. På underarmen när vi lagade mat, på axlarna när vi gick omkring, i knät när vi satt i soffan.

Och som sagt, hon är nu 17 år, fyller 18 år i april och är nog det käraste jag har. Trots att hon numera anser att man kan bajsa på golvet var man känner för det och kissa, äh, det kan man ju göra utanför lådan? Kärleken är ju blind, eller hur?

Förresten, missa inte kategorin Wendy! Där finns mer bilder!