Sandgatan by night

Lustigt att den här utmaningen kom i november, årets mörkaste och deppigaste månad. Att jag just denna månad ska berätta ingående om mitt liv och om mina drömmar.

Drömmar. Känns som att någon spottar på mig när jag ens tänker tanken att jag skulle ha drömmar eller att de någonsin skulle kunna bli uppfyllda. Det tråkiga är att just nu består mina drömmar av en dräglig tillvaro, vilket även det känns oöverstigligt. Att läsa och sova fungerar, men allting relaterat till lycka och framgång får mig att kräkas i munnen.

Jag är en failure. Jaaaa mamma, du kan skriva hur mycket du vill om att jag har lyckats. Jag har inte lyckats med nånting, framförallt inte att få ett företag framgångsrikt.

Så ok, här kommer mina drömmar!

Att få vakna en dag och vara utsövd och lycklig. Att kunna gå runt i min välstädade lägenhet och vara lycklig och nöjd. Att aldrig kunna bekymra mig om pengar utan kunna betala räkningar varje månad utan en knut i magen. Att jag kan köpa in alla lack och skicka ut dem i tid och inte oroa mig för nånting. Att någon dag få råd med ett eget hus nånstans. Att ha råd med en egen liten…

Fy fan vad jag hatar mitt liv.

Okategoriserade
  1. Anmäl dig till Lyxfällan ! Då får du en neutral push framåt. Igår hjälpte de ett café på fötter, så det är inte bara privatpersoner. Tänk vilken reklam det blir för Nailmail.

  2. Jag blir ledsen när jag läser det du skriver, men vet inte vad jag skulle kunna skriva som skulle kunna hjälpa. Jag vill bara visa lite medkänsla och berätta att jag tror att det är väldigt vanligt att man känner som du gör – att ens drömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Det är nog väldigt få som vågar berätta om det också – kanske är man rädd för att bli sårad om man berättar om sina innersta drömmar?
    Ibland undrar jag om man kan bli riktigt lycklig och fortsätta vara det under resten av livet. Åtminstone känns det så för mig. Tidigare har jag längtat efter en viss sak i många år och när den önskningen till slut gick i uppfyllelse blev jag förstås väldigt lycklig (och är det till viss del fortfarande), men efter ett tag började jag längta efter något mer och jag känner mig rätt nere den här hösten. Kanske ligger det i människors natur att hela tiden längta efter något mer?
    Skickar styrkekramar (tillsammans med svamlet)!

Comments are closed.