Min pappa, Hans Gunnar Johansson, föddes den den 8e januari 1945 i Kristianstad. Han var äldsta barnet i familjen, med två yngre bröder och en lillasyster. Han mamma Gunvor dog när pappa var 14 år och tillvaron var minst sagt tuff för pappa och hans familj i efterkrigets Skåne.
Min mamma, Hedwig Margrethe Sirén, också hon äldsta barnet med en yngre syster och bror, föddes 9e maj 1949, i Lovisa i Finland. Mamma är finlandssvensk, alltså svensktalande finska. Hon förstår finska men talar det inte. Jag hör ingen dialekt hos henne idag, många tror att hon kommer från Gotland. När hon var 17 år flyttade hon ensam till Köpenhamn i Danmark, för att gå en dekorationsutbildning bla.
Mina föräldrar träffades på färjan mellan Malmö och Köpenhamn 1967, den 19e november för att vara exakt (häftigt i sammanhanget är att mina sista fyra siffror är 1967…). Mamma, en 18-åring på vift i Danmarks huvudstad hade tagit denna färja just för att träffa en karl. Min pappa, då 22 år och bosatt i Älmhult, och mamma träffades ute vid relingen och började prata, för att sedan gå ut på kvällen i Köpenhamn. Två veckor senare började de träffas lite mer regelbundet.
Pappa flyttade till Stockholm vid början av 1968, mamma flyttade upp till midsommar fast de flyttade inte ihop förrän pappa kom tillbaka från Cypern 1969. I januari 1970 blev mamma gravid med min bror Roland, varför de gifte sig i Borgå Domkyrka, Finland, 17e maj 1970. Min morfar blev vansinnig när han insåg att mamma redan var gravid, aj aj… ;)
De bodde sedan i Stockholm tills SMHI flyttade till Norrköping 1975, då de köpte en villa i Smedby. Samma år fick mamma svenskt medborgarskap. I denna röda villa föddes jag 1978, en kall och snöig januaridag.
Jag föddes i en snöstorm
Jag antar det var kallt
Det finns inga vittnen från den dagen
Kent, Ismael. Läs mer: http://kent.nu/latar/ismael/#ixzz150QNNxEf
1986 skildes de sedan, som 7-åring var det väl inte det roligaste som hänt men nu i efterhand inser man hur dåligt de passade ihop. Ändå var de gifta i 16 år.
Som ni säkert vet dog min pappa 28e juni i år, av cancer. Jag saknar honom lika mycket varje dag och jag hoppas smärtan en dag kommer gå över. Jag fick dock chansen att prata med honom ordentligt om min tonårstid och vuxna liv också för den delen och hur jag saknade honom under min uppväxt – och jag fick också möjlighet att förlåta honom. Nu efteråt är det vad jag är mest glad över, om det nu går att vara glad över nåt sånt. Just att vi hann reda ut saker och ting som sårade mig innan han dog.
Vill du läsa mer om min pappas liv, läs hans griftetal här och hans nekrolog här.
Mamma och jag försöker ses minst en gång i veckan, hon och jag var länge ensamma (jag bodde ju hemma tills jag var 21) och trots en väldigt tuff tonårstid är vi väldigt tajta idag. Hon är otroligt viktig för mig och bara tanken på ett liv utan henne får mina ögon att tåras. Jag hoppas att hon kommer få en bra ålderdom och att jag kan vara där för henne.
Besök gärna hennes bloggar, hon fotobloggar bla på Veckans hus och på Kadermo.
