När jag ser tillbaka på min barn- och ungdomstid faller den beskyddande slöja jag levt under och de minnen jag förträngt kommer tillbaka. Nu så här i vuxen ålder inser jag att jag nog var ett väldigt ensamt barn. Jag var bättre vän med mina dagisfröknar och fick ibland följa med dem på ärenden, än jag var vän med mina dagiskompisar. Jag kommer återgå till detta när jag berättar om mina tidigaste minnen, men det är lite smärtsamt såhär efteråt att inse att man inte var omtyckt. Ens som barn.

Jag däremot, var kär hela tiden. Ja, så kär som man är när man är ett barn och ensam och desperat söker kontakt med andra. När jag var liten, innan jag började skolan alltså, var jag sååååå kär i en grannpojke. Johan hette han (tror jag om jag inte minns fel). Han var lång och rödhårig och såå söt! Han var jättegullig mot mig, eftersom han var min brors kompis! Japp, han var kanske 14 år då när jag hade min crush på honom. Minns att jag skickade ett av min pappas vykort till honom, komplett med ett dyrt samlarfrimärke och allt. Stackarn…

Klicka upp bilden! Jag är den blonda tjejen med gula byxor med flaggan rakt upp på vänster sida. Brevid mig står Johan, näst längst till vänster står Magnus. Två av dom söta små pojkar som jag var så hjärteskärande kär i i den åldern. Den här bilden är från skolavslutningen i tvåan, 1987. Min fröken står bakom mig, Monika hette hon.

När jag blev lite större var jag kär i Magnus, och Johan, och Nicklas… Alla i min klass och alla ignorerade mig fullständigt. Jag gav dem massor med suddgummin och grejer för att få deras kärlek. Herregud så tragiskt det framstår nu, att jag försökte köpa vänner…

Så här kan jag fortsätta i all evighet, jag var ständigt kär i någon. Värst var det nog i högstadiet, när jag var kär i Jimmy så mitt hjärta gick sönder varje dag. Vi fick alltid ögonkontakt i korridorerna och han visste mycket väl om hur kär jag var. Men ingen av oss vågade nog pratade med den andra, eller han kanske inte brydde sig men jag vågade iaf inte. Jag kan ibland undra vad han gör nu förtiden, tyvärr finns han inte på Fejjan och jaa, det har jag kollat!

Konstigt nog blev jag kallad hora under de här åren i högstadiet (då var det INTE så vanligt som idag! Även om det säkert gör lika ont idag att bli kallad det… ) och ett gäng tjejer var ständigt efter mig under tre år med grova hot att jag inte fick röra deras killar! Så något sorts hot måste jag ha utgjort, fast jag själv ansåg mig som världens minst älskade och attraktiva person.

Det var först i gymnasiet, när jag fyllt 18 år och under sommaren mellan tvåan och trean som jag hade min första kille. Jag träffade honom på mIRC, där jag chattade varje ledig stund under tvåan i gymnasiet. Detta skolår kom internet till min värld och jag pratade med många många killar online som tyckte jag var världens finaste. Kanske kunde jag släppa min osäkra och hårda attityd när jag satt bakom en skärm.

Andreas hette min första kille, ett år äldre än mig. Han kom från Vansbro i Dalarna och hälsade på mig första gången i samband med att ungdomsriksdagen hade ett möte i Norrköping i maj 1996. Han gick aldrig på mötet, utan var med mig istället. Vi gick på ungdomsfestivalen som var den helgen, vi åkte till Stockholm och såg Rage Against The Machine på nåt ställe jag inte minns nu och jag höll handen och hånglade för första gången någonsin i mitt liv. Det var en väldigt fin sommar, den 1996, där vi åkte mellan varandra och pratade länge i telefon.

Det tog slut lagom till vi började trean och samma höst träffade jag Kari som jag sedan var ihop med i 6,5 år. Han har nu två barn och gifter sig snart med tjejen han blev ihop med efter mig, men det är en annan historia!

Okategoriserade

Comments are closed.