Jag har i flera år käkat antidepressiva medel, mot ångest och ja, depression. Citalopram om nu någon undrade. Absolut ingenting jag skäms ett dugg över, jag kan skriva det igen vetja: Jag har käkat antidepp i flera år!
Ojoj, nu fick kanske nån skamsen tant kaffet i vrångstrupen, men det var inte meningen. Sorry. Poängen är iaf att jag har flera gånger slutat, på alla upptänkliga och försiktiga vis. Vare sig jag har tagit ett halvt piller i ett år eller slutat abrupt har jag varje gång kraschat fullständigt efter några veckor eller så.
Just nu håller jag igen på att vänja av min stackars kropp med dem. Denna gång har jag åtminstone en man som tar hand om mig, för dåligt kommer jag må. Och mår redan nu. Jag vet inte om mitt fysiska illamående som jag har just nu beror på det, men deppig är jag. Ångest har jag. Sedan är det ju urnsättning på fredag så vore jag sprudlande överlycklig för tillfället vore det nog nåt fel på mig.
Anyway, jag mår skit. Men jag tänkte det kunde vara intressant att se om jag har några känslor kvar. Om jag kan känna ordentlig sorg och ordentlig glädje eller om mitt riktiga omedicinerade liv är lika tråkigt som mitt fejkade medicinerade liv. Vi får väl se.
Jag återkommer om en rapport om en månad!
Förresten, jag är inget psykfall om nu någon fått för sig det.
Självklart är du inget psykfall! Jag har också ätit antidepressivt i flera år (venlaflaxin). Jag slutade och höll upp i lite mer än ett halvår för ett tag sedan men så förlorade jag jobbet och blev mer ostabil. Jag fick liksom krypande ångest, utan att det egentligen berodde på något samt att jag var orolig och rastlös hela tiden. Så jag började igen. Men jag kommer nog att sluta snart igen eftersom jag helt enkelt inte vill äta dem. Jag tror du känner samma sak. Men just nu har jag lite för mycket i huvudet som snurrar. Jag hoppas det går bättre för dig denna gång och att utsättningssymptomen inte blir så illa.
Varför i herrans namn ska man behöva skämmas över sånt? Det känns lite 1800-tal att behöva känna skuld över sånna saker. Det är väl bra att dessa piller finns, sen tror jag att många kanske äter dem utan att ta itu med de underliggande problemen, men såklart gäller det inte alla, jag tror de har räddat många liv. Det jag undrar lite över är varför du väljer att sluta med dem mitt din sorg? Är det läge? Om du tycker att min fråga var känslig så behöver du absolut inte svara på den, det var bara en fundering. Kram på dig och jag hoppas du klarar dig ur detta på ett bra sätt.
Hoppas det kommer att gå bra! :) Tycker du är modig, jag äter själv citalopram sedan två år tillbaka och känner att jag inte vågar sluta eller trappa ned, men man kanske kommer till den punkten någon dag.. Sköt om dig!
Det finns så många som går på ”antidepp” utan att vara såkallade psykfall och jag tycker du gör helt rätt i att vara öppen om det utan att skämmas. Hoppas avvänjningen går så bra som möjligt för dig nu. Fy jag minns hur svårt det var att sluta med morfintabletterna efter min knäskada och det är ju ingenting mot de där ”lyckopillrena”. Stor kram!
Har käkat antidepp i 8 år, och då bla Citalopram. Har försökt sluta flera gånger utan att lyckas särskilt bra. Men när tiden är inne så kommer det att gå! Och det kommer att gå för dig också. Det är bara att kämpa! Men det är kanske inte så smart att sluta med dem mitt i sorgen, det tycker jag inte är något lämpligt tillfälle.
Veronica: Jodå, jag förväntar mig att tankarna ska börja snurra igen. Men jag ska försöka hålla ut, kanske kan jag lära mig leva med det.
Ninni och Malin: Jag tror inte det har någon betydelse att det är mitt i sorgen om jag ska vara ärlig. Jag har ätit antidepp i så många år och oavsett när jag slutar kommer jag må dåligt. Och jag resonerar nog lite som så att det kanske är ”skönt” att få känna sorgen ordentligt? Vi får se, krashar jag fullständigt och måste in på psyket eller nåt då kommer jag börja igen.
Och nej, jag skäms absolut inte och tycker det är löjligt att en del aldrig skulle kunna prata om det. Däremot kan det vara jobbigt att förklara hur man mår, men Veronica har beskrivit det bra där uppe tycker jag.
Tack för era hejjarop! :D
Grrr varför blir det fel signatur jämt? Tina (Beleza) ska det vara inte ”Tina Svarar”. Sorry. :/
Lååååångsam nedtrappning. Jag själv har trappat ned sakta med 1/4 dels tabletter på slutet.
Sen finns det forskning ¨på att fiskolja och D3 vitamin är bra mot depressioner. D3 för att vi har så lite sol här i Sverige.
Jag tar fiskoljan morEPA där det räcker med 1 kapsel per dag samt Holistics d3 vitamin.
Min psykiater rekommenderade det.
Jag är inte heller tokig men har behövt medicinstöd i perioder av mitt liv. Hjälper det så är det bra, men jag slutade för fera år sedan. Prova vitaminer!!
Nuförtiden är det nästan vanligare att man äter sådana mediciner än inte och det är absolut ingen skam i det och det gör en inte till ett psykfall :)
Att ta antidepressiva medel för att försöka må bättre, minimera ångest och orka med sin vardag är inget man ska behöva skämmas över.
Nu låter jag oerhört präktig, men har du rådgjort med läkare angående nedtrappningen? Det är lite av en myt att känslorna blommar upp när man slutar för mycket av det som händer är en fysisk reaktion. Du kommer att vara mer instabil vid och efter en nertrappning. Dessutom tar det lång tid för medlen att försvinna ut ur kroppen, så var vaksam. Skriv hälso-dagbok för att lättare kunna se vad som händer.
Jag trappade ner mitt Fluoxetin under graviditeten och hade inga problem med att sluta och börja igen, men när de förskrivit fel medicin så var det desto jobbigare.
Det är inget fel i att vara psykfall och jag tycker att det är synd att det har en så negativ klang. Det gör det ännu svårare för de om har psykiska sjukdomar att komma ut.
Hei. Da er vi i nesten samme situasjon. Jeg har brukt cipralex i ca to år og har etter LANG nedtrapping nå vært uten medisiner siden søndag.
Det føles godt fordi jeg har fått tilbake følelsene mine! Jeg føler endelig glede igjen:) Men samtidig gråter jeg for ingenting, på en måte godt å kunne gråte igjen. Sover dårlig, se klokkeslett:)
Kan fortelle at jeg har gått til en behandlig hos psykriater som kalles EMDR http://www.emdr.com/q&a.htm
Denne behandlingen avkoder hjernen på en måte, den får hjernen til å bryte det mønsteret den har blitt vant til å ha ved psykis sykdom. Det har hjulper meg så mye at jeg anbefaler det på det sterkeste!
Ønsker deg lykke til videre og tusen takk for den fine mailen jeg fikk av deg for litt siden:)
Linda
Glemte å si at jeg skal begynne å ta johannesurt, google så ser du at den kan virke mot depresjon/angst.
Linda
Hoppas nedtrappningen går bra den här gången, känner många som tar antidepp och det är inget man ska behöva skämmas över det. Du är ju lika mycket människa som vi andra, om än lite ledsnare. Kram på dig!
Har också ätit Citalopram under några perioder pga depression. Första gången jag försökte sluta var fruktansvärd och det slutade med att jag började äta tabletterna igen efter några månader utan. Övriga gånger har det däremot inte varit några problem att sluta men då har jag också haft en strategi för hur det ska gå till. Jag har bland annat sett till att ha reglebundna samtal med min kurator (om du inte har någon kurator eller liknande så skaffa en för hittar man bara en bra kan dom göra underverk!), sett till att äta bra, nyttig mat regelbundet, motionerat mer (promenader räcker gott). Och ja, det har varit kämpigt särskilt eftersom det är svårt att ta hand om sig själv och ha disciplin när man inte mår bra psykiskt. Men min största drivkraft har varit att jag faktiskt tycker bäst om mig själv när jag inte medicinerar, det är den Anna jag vill vara, med toppar, dalar, ångest och maniska tendenser! Lycka till!!
Hoppas att det går bra för dig!
Jag håller tummarna för dig nu att allt går bra. Kram på dig!
Precis som någon annan skrev, hoppas att du har läkarhjälp vid nedtrappning för det kan verkligen vara ett h-vete att bli av med antidepp. Jag själv vågar inte ens tänka på att sluta.
Sök på nätet på avgiftning (för det är vad det är) och antidepp så hittar du nog en del.
KRAM o jag önskar dig ett jättestort lycka till.
Inte är du nåt psykfall! Depressioner är så vanligt och inget att skämmas för. Själv har jag astma – den ena sjukdomen är väl inte bättre eller mindre ’skäms’ än den andra?
Hoppas du får till det men medicinerna nu så det känns bättre!
Luddigt uttryckt, jag får skylla på min feber…
Menade att jag hoppas du får till det med nedtrappningen!
Pfft, psykfall är man bara om man behöver en bukett blommor för att må bra när man fått kritik för man har betett sig som en idiot ;)
Hej du är absolut inget psykfall för att du äter antidepp.
Så otroligt många av oss nu som nån gång i livet behöver det extra stödet.
Efter att ha använt det så länge så har du säkert redan hört/prövat detta, men har du pratat med din läkare om utsättning av medicinen?
Nej, har inte pratat med dem om utsättning. Kanske skulle göra det….
Jag har tagit antidepressiva mediciner till och från i 10 års tid, från början pga depression/dystymi. Sedan fick jag en diagnos till, instabil personlighetsstörning, och det förklarade allt för mig! Det är INTE normalt att ha intensiva känslor för ALLT, gråta för ingenting, få aggressiva utbrott som inte går att kontrollera, ha sådana intensiva humörsvängningar att jag kan må jättebra först och sedan pyton 1 timme senare.
Jag har testat alla nyare mediciner men får hemska biverkningar och det enda som har hjälpt över huvud taget är Cymbalta som påverkar både serotonin och noradrenalin. Jag mår lika illa när jag börjar med tabletterna som när jag trappar ner. Det kan ta upp till 2 mån innan jag känner mig någorlunda normal efter ha trappat ner under flera veckors tid.
Det värsta är att ångesten och självmordstankarna triggas igång. På medicin kan man känna sig apatisk och känslokall. Det är väldigt jobbigt för MIG att känna mig som en känslokall zombie, då jag är så van vid alla känslor och humörsvängningarna.
Men det som är så farligt att sluta med en antidepressiv medicin, särskilt utan nedtrappning och utan kontakt med en läkare, är att man kan få ångest och då även tankar på att skada sig själv.
Jag vet ju naturligtvis inte om DU har såna tankar utan medicin, men det tycks vara något som inträffar vid insättning och utsättning även om man kanske inte har haft självmordstankar tidigare.
Kolla gärna i FASS så du vet vad du har att vänta dig. När jag slutade med Zoloft (som var min första medicin) trodde jag att jag skulle dö… Cymbalta är minst 100 ggr värre. Men alla mediciner funkar olika på olika människor så du får kanske en lätt utsättning.
Men snälla Karin, jag hoppas att du väljer att börja igen om du mår för dåligt. Det finns kanske fler mediciner att testa om du inte gillar (biverkningarna) din nuvarande? Zoloft tex gjorde mig till en zombie, men Cymbalta hade kunnat ge mig ett normalt liv om jag hade klarat biverkningarna. Lycka till iallafall och jag hoppas du mår bättre snart och kanske tom kan känna lite ”äkta” lycka?! :)
Klart man inte är ett psykfall för det, citalopram är en av de allra mildaste man kan ta, när det gäller depression.
Och känslor måste du ha kvar, för citalopram är inte en antidepressiv medicin som stänger av känslor på något sätt, den påverkar bara serotoninet, som är en viktig signalsubstans i hjärnan som bland annat reglerar vårt stämningsläge.
Fass:
Citalopram tillhör läkemedelsgruppen selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Denna typ av medicin korrigerar den kemiska obalansen i hjärnan som orsakar symtomen på din sjukdom. Depressioner/panikångesttillstånd anses bero på brist på olika signalsubstanser i hjärnan, bl a serotonin. Citalopram
Så att den stänger av eller tar bort känslor behöver du inte oro dig för.
Jag har själv tagit citalopram och andra SSRI och lever fullständigt normalt med normala känslor.
Jag kikade precis i min Fas Ut-bok, som handlar om utsättning av mediciner, skriven av läkaren Claes Lundgren.
Där står det att utsättning av Citalopram ska gå under 15 veckor.
Alltså rekommenderar jag hårt och fast att du ska prata med din läkare om detta :)
btw är det en skitbra bok, är tacksam över att vi fick den gratis i utbildningen.
15 veckor, herregud!!
Jaja, det är bara att ha tålamod då…
Hittade ditt inlägg när jag sökte på nätet efter råd vid utsättning av antidepp! Pust. Jag kämpar just nu med att sluta med Venlafaxine/efexor som jag inte ätit så länge, men blev fruktansvärt dålig av. Nu snurrar hela min värld och det känns som att jag får stötar hela tiden… Har varit tre dagar helt utan och yrseln började i torsdags, när jag minskade till att enbart ha en liten tablett kvar i kapseln. Har minskat successivit med några dagars mellanrum över 2,5 veckor. Utöver detta har jag nu mensvärk och mår fruktansvärt illa!! Har du några tips???
Tack på förhand och ska kolla in din blogg mer!
Svara gärna till min mail och inte på min blogg;-) ifall du tittar in där.
/E.
Måste bara få skriva lite. Folk tror dom är starka som inte ´tar antidep-medicin men det är faktiskt vi som är starka och inser att man behöver lite andrum ibland för det är just det som anti-dep-medicinen gör, den löser inga problem men får man lite andrum så blir man starkare att ta itu med problemen sen. Jag har ätit cymbalta och cipralex sedan år 2003. Fick dom i samband med ett besked om svår cancer och en fruktansvärt tuff behandling. någon chans att sluta har inte funnits för inte lång tid emellan så kom nästa besked, cancer igen därefter ett felaktigt besked om att jag bara hade 6 månader kvar att leva och hur planerar man sin begravning med 2 småpojkar 8 och 9 år. Frontalkrock, kommer ihåg att jag skrek att jag vill se vad mina barn blir för något när dom blir stor… Efter all planering var det då dags att åka in och göra sen där omtalade biopasin, då visar det sig att det inte var mig det gällde…. när tidning och tv kom hem frågade dom mig om jag inte var glad, innerst inne var jag kanske det men nu hade vi planerat allt och skulle göra det bästa möjliga av tiden och mina tankar gick till kvinnan som jag förmodligen hade legat inne samtidigt som, hon skulle få det hemska beskedet… sen fick jag en lindrig cancer igen, morfin plåster i 5 år livet som zoombi har jag känt av. Sen tycker man att det skulle räcka där men nej då, eftersom den första behandlingen var så tuff så blev det en del strålskador invärtes vilket gjorde att tunntarmen sprack, stomi m.m… Förlåt det finns så mycket att skriva om men nu är det dig jag vill skriva till… Lova mig en sak, gör aldrig som jag gjorde för ett par veckor sedan, min medicin tog slut så jag tänkte att då lägger jag av med den här…. Det var nog värre än allt jag varit med om…. Lyssna på läkaren…. Jag har varit så dålig och det värsta hände på femte dagen.. Jag samlade ihop alla kort på barnen och det är inte några, men jag la allihop på min säng och ovanpå allt mig själv och tänkte avsluta allt….. jag blir så rädd när jag tänker på hur det kunde ha gått….. Ät så länge du behöver, tills du fått styrkan att ta itu med det som du mår dåligt av, tillåt dig sörja dåliga stunder. jag tror alla går med någon sorts sorg. Jag förlorade allt när jag blev sjuk, man, barn, värdigheten…. jag sörjer lite då och då, det är skönt… fy vad långt det blev, inte meningen… kram och lycka till…. anette
Hej Anette!
Tack för din berättelse! Hoppas du mår lite bättre idag!
Jag har inte använt antidepp på kanske 9-10 månader nu och mår väldigt bra faktiskt. Inte alls samma känslor av ångest och depression som tidigare utan antidepp. Men visst är det inte ett tecken på svaghet att avstå utan en bra hjälp.
Hej! Jag ser att denna tråden är gammal men det vore intressant att veta hur länge dina utsättningssymptom höll i sig innan det vände?
Hm, 3-6 månader. Minns inte riktigt nu, men det tog lång tid.