Ja, jag har börjat blogga så smått. Jag mår bra, livet går vidare och jag är glad över att min älskade pappa nu slipper lida mer. Jag är fortfarande lite förkyld, men det är mest blåsor i gommen. Jag har också fått ett irriterande tics i vänsterögat som började i måndag eftermiddags. Helt klart stressrelaterat så jag hoppas det försvinner snart.
Min pappa var en fantastisk människa, varm och rolig och underbar på alla sätt och vis. Som ni minns fick han cancerbesked förra året och i september blev han förlamad. Men det började med en njurtumör som upptäcktes och togs bort 2005 eller om det var 2006. Njurtumörer har en tendens att sprida sig till skelettet, detta hände min pappa men tyvärr hade hans doktor sovit på just den lektionen.
Min pappa började få väldigt ont i magen (ryggen egentligen) och i nacken nånstans årsskiftet 2008/2009 om jag inte minns fel. Han besökte en nonchalant stafettdoktor på vårdcentralen ett flertal gånger men fick inga remisser för undersökning. Han blev inlagd på sjukhus när smärtan blev allt för stor, men alla undersökningar av magen var resultatlösa. Först i augusti hittades cancer i hans 12e ryggkota och i nacken. Han fick strålning men efter ungefär hälften av dem brast kotan, svårt angripen som den var, med resultatet att pappa blev förlamad och sängbunden. Därefter stelopererades nackkotan för att den inte skulle brista också.
Han fick ett antal fler cancerbehandlingar men drabbades också av djupa liggsår i ryggslutet som inte läkte. Han hade diabetes också så alla sår läkte väldigt långsamt. Dessutom lyckades han skrapa upp alla tår på vänster fot under en promenad med rullstolen så alla behandlingar fick vänta medan de läkte. Han var ju inlagd ett flertal gånger på Linneaenheten också då han mådde för dåligt bla.
Senaste veckorna har han bara blivit sämre och sämre, tills han nu i helgen i princip bara sov. Men i söndags när jag besökte honom vaknade han till, såg mig och log med hela ansiktet. Sedan somnade han om med leendet fortfarande kvar. Det är det sista fina vakna minne jag har av honom och det känns verkligen fint.
Så, ni kanske förstår varför det känns skönt att han fått gå vidare till en finare plats och att jag inte är helt kaputt av sorg. Saknaden är givetvis stor och det är en hemsk tomhet för oss alla. Jag önskar verkligen att han fått hjälp tidigare och levt länge till. Men det känns ändå bra att han nu slipper lida mer.
Det finns verkligen sjukt många inkompetenta läkare och annan vårdpersonal. Jag begriper inte varför.
Så fint skrivet, Karin!
Jag beklagar sorgen. Det var fint skrivet av dig, det måste vara skönt att veta att han inte har ont längre.
Jag tänker på dig. Kramar
Läste just igenom dina senaste inlägg, och jag beklagar verkligen sorgen. Skickar värme och kramar till dej. Förstår att du tycker det känns skönt att veta att din pappa inte mår dåligt längre.
Jag kom precis hem från semestern och läste det här först nu. Alla kramar till dig och din familj, Karin!