Men det är rara och roliga små berättelser där majoriteten handlar om alla de djur som passerade revy i hennes pappas liv. Men språket lämnar mycket att önska och det blir inte mer än underhållande. Hannas pappa har efter att boken getts ut (troligen inte pga boken) tagit sitt liv.
”Vi var alltid ute på landet om somrarna. Vi åkte inte på någon semester, vi åkte ut till landet och där var vi. Alla tre, jag och mamma och pappa, trots att mina föräldrar var skilda sedan flera år tillbaka. Vi sov i samma säng i sommarstugan. Pappa längst ut, jag i mitten och mamma längst in mot stenväggen.
Där på landet fanns hundarna. Och katterna. Och papegojorna och getterna och ormarna och sköldpaddorna. Och rävvalpen som pappa sköt. Ormarna som mamma smugglade i behån genom tullen i Helsingör. Undulaterna som jag stampade ihjäl, kattungarna som pappa lade på komposten. Råttorna som tinades i mikron.
Där fanns allt.
Numera har pappa en hund och en etta i Vålberg. Mamma har en allergisk pojkvän. Jag har en katt, en mamma, en pappa och mammas allergiske pojkvän.”
– Hanna Hellquist
