Det fladdrande ljuset

Min dröm, liksom många andras, är att bli författare. Dock har jag väldigt svårt med idéer och vill inte skriva en deckare… Men jag började lite lätt med en berättelse – novell? – om pappa. Vad tycker ni? Ni får såga mig, trots ämnets natur – ok?

—

Ljusen flackade medan kantorn spelade Povel Ramel. Ljusen flackade i takt och jag förstod att han var där. Kanske inte gillade vad han såg, men han var där.

Kistan var vit och stod längst fram i den mäktiga kyrkan, kyrkan jag bott i närheten av de senaste 10 åren men aldrig besökt. Att idag få möjligheten att beundra den vackra arkitekturen kändes inte välkommet. Att dessutom vara den främst sörjande, få vara den som antingen förväntas bryta ihop eller hålla huvudet högt. Inte idag, jag vill bara njuta av takhöjden.

Flaggor. FN-flaggor som hedrade hans gärningar. Men framförallt. Ljusen som fladdrade i takt med den älskade musiken, men bara ett av ljusen. Det rakt framför mig.

Det hade varit en tuff vinter. Mycket snö och iskyla. Men också mycket smärta och sorg, förtida sorg från alla berörda av hans sjukdom och mycket smärta från oss som såg honom plågas. Trots att vi nog alla visste hur sjuk han var och att han inte skulle överleva, var det ingen som försökte komma till insikt om det. Vi ville alla att hans livsglädje och glädje skulle vara vad som behövdes för att han skulle leva.

Men det räckte inte. Han dog och jag var inte där.

Jag antar att jag straffas mig själv för att jag istället satt hemma och åt sushi. Men jag hade varit där hela morgonen och bett honom släppa taget. Lyssnat på hans stötvisa andning och sett hans rädsla i hans halvt slutna ögon. Sett smärtan och tryckt på morfinpumpen. Snälla, släpp taget!

Jag tror att han väntade. Väntade tills jag inte längre var där. För jag kan inte tänka mig min reaktion efter att ha sett någon dö. Se hur andningen minskar och minskar. Tills den helt upphörde, det blir tyst. För även om jag straffar mig själv är jag tacksam att jag inte var där.

Allting började 5 år tidigare. Cancer såklart. Cancer i den ena njuren. Han var på uppdrag då med Röda Korset, i Afrika någonstans. Smärtan var påtaglig och tillvaron på ett osanitärt sjukhus någonstans i Afrika var inte den bästa. Men efter operation av den sjuka njuren verkade allting bra. Livsglädjen kom tillbaka. Uppdrag återigen i afrika. Livet skulle fortsätta, långt och länge.

Det var vad vi alla trodde och hoppades.

Men gradvis kom smärtorna tillbaka. Mer och mer envisa var de, i nacken och ryggen. Vad kan det vara och varför? Ingen visste. Framförallt inte de ambulerande läkarna på den nerläggningshotade vårdcentralen. Läkarna som hellre ville tjäna pengar än vårda sjuka. För hur kan en läkare med 7 års utbildning plus en massa år till missa att njurcancer ofta leder till metastaser i skelettet? För metastaser var exakt vad de hittade när de ett år sedan verkligen letade. Metastaser  i nacken, ryggen och höftbenet.

Ett år gick han med ständiga smärtor och värk. Han kunde inte sitta mer än 15 minuter, sedan fick han vanka omkring som en osalig ande. Men trots smärtan och värken var han vid gott humör. Vi åkte till Riga och upplevde staden. Han hade ont, men vem har inte nackspärr ibland?

Men när hans tumörer väl upptäckts fick han genomgå sedvanlig cancerbehandling. Strålning i första hand, bara för att se om det hjälpte.

Det gjorde det inte. Istället brast hans ryggrad och denna stora stolta man blev nu rullstolsbunden. Från att alltid ha rått sig själv fick han nu hjälp med allting. Till en början var han givetvis ganska stark, klarade av att ta hand om det mesta förutom förflyttning. Och tvagning förstås. Men situationen var svår för honom, att ständigt känna sig påpassad och tvingad in i en mall som han inte passade i. Han  var inte en svag och hjälplös handikappad. Han var fortfarande kraftfull och levnadsglad. Men jag tror inte han någonsin accepterade att han faktiskt satt i denna rullstol.

Det gjorde inte vi heller. Aldrig någonsin. Han var ju den som aldrig satt still vid besök utan alltid gick omkring med händerna på ryggen. Aldrig satt han ner i soffan som andra på besök, han gick alltid fram och tillbaka. Tittade på saker och kommenterade, medan han pratade om något helt annat. Nu satt han still. Framåtlutad efter en operation i nacken.

Sakta sinade kraften och energin. Sakta slocknade ljuset i ögonen och den pillemariska energin. Han blev mer och mer en handikappad man som fick hjälp med allt. Till slut blev han även matad, styrkan i händerna räckte inte längre till.

Men ändå var det ingen som trodde att midsommarhelgen var den sista i hans liv. Visst var han mer borta än vanligt just då, men vi trodde ändå att detta skulle han klara.

På söndagen, dagen innan, var han i dvala. Han sov och yrade, men vaknade kort och tittade på mig. Jag såg hur han lyste upp när han såg mig. Hur en gnista tändes och igenkännandet värmde. Det var det sista vakna från honom. Det sista ögonblicket av klar igenkännande. Ren kärlek. Sedan var han borta.

Jag förlät honom redan månaden innan för allt han försakat mig. Ja, han var inte en dålig pappa men han var borta mycket. Som det klassiska skilsmässobarn jag är var uppmärksamhet alltid stor efterfrågan. Konkurrens från min styvmor och bror gjorde mig känslig och otrygg. Men jag förlät honom, bad honom om ursäkt. För även en kontaktsökande tonåring behöver förlåtas och förlåta.

Han förlät mig. Och jag kommer vara evigt tacksam att han bad mig om ursäkt för sin frånvaro.

Nu var han borta. Han låg i en vit kista i en stor kyrka, nära mitt hem men aldrig besökt.

Och ljuset rakt framför mig fladdrade.