Jag fattade ingenting av den, jag gillade språket – det gamla och uppstyltade svenska, men begrep inte berättelsen. Men är du en Söderberg-älskare är nog denna är härlig avstickare. För mig, nej. Även om den är intressant i hur man får en bild av Stockholm på den tiden.
– nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv – nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.
”I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste jag om den livgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv. Man kan också ta en annan människas liv med kaliumcyanid. Som Tyko Glas gjorde. Hur kommer man därhän? Gör man det med Hjalmar Söderbergs hjälp eller är man redan förberedd av ett liv i smutsiga celluloidkragar, kärlekslöshet och ett vidrigt yrke.
Det finns ingen skuld, säger doktorn som är huvudperson i min bok. Jag är framtidens människa, säger han också. Han skriver det i sin dagbok. Så underligt övertygande det låter när den som berättar är ett jag.
Har man rätt att ta en annan människas liv? Nej, säger vi. Jo, av hjälpsamhet, säger Söderberg. Har man rätt att ta en människa ur en bok och sätta den i en annan? Det anser inte min doktor. Men litteratur lever av litteratur och personer ur Söderbergs böcker lever ibland upp på nytt. Här lever han själv i bokens marginal. Han behöver hjälp med det praktiska. Men varför blir han så rädd?
Han hade fått ett infall när han sneddade över Norrmalmstorg en novemberdag 1901. Men så här långt ville han kanske inte följa sin tanke.”
Kerstin Ekman
Intressant, men jag har inte heller läst Dr Glas så det kanske inte är något för mig.