22 november, 2024
Okategoriserade

Metastaser

Pappa har massor med små metastatser som inte går att stråla… Ingen som vet om de är elakartade eller godartade, men det går varken att operera eller stråla för att få bort dem.

Hur gör man för att inte tappa hoppet?

Karin

Visa alla inlägg av Karin →

Du kanske också gillar

Purity och Lina

De sju dödssynderna: Vrede

En lista om dagen rensar magen…

Ett enkelt tack

Sista från Mela

Sunday morning

16 tankar på “Metastaser”

  2. Jag vet absolut inte! Har du någon form av gudatro kan det hjälpa dig, annars hoppas jag du kan få ngn liten lindring i din smärta av att veta att vi är många som tänker på dig!!! Jag skickar så många positiva energier till dig som det bara är möjligt. Och en jätte-mega-bamsekram som kan ge styrka och kraft… Men du: Det är ok att bryta ihop också… fall du inte viste det. Stora, varma kramar från mig till dig!!!!

  4. Ge massor av tid och kärlek till pappa, berätta för honom hur oerhört rädd du är för att han ska försvinna ur ditt liv, våga vara 5 år, ynklig och ledsen. Han är en vuxen man och medveten om hur sjuk han är, så du behöver inte känna att du måste vara stark och uppmuntrande! Gråt ut hos honom och låt HONOM trösta DIG.

    Kärlek och kramar till dig, vännen min :)

  5. Åh, vad jag känner med dig! Det är vi många som gör ska du veta.
    Kärlek till dig och din familj.

  7. Min pappa svävade mellan liv och död efter blödning i hjärnan, men han klarade sig och är idag så gott som helt återställd. Så under kan ske. Styrkekramar till dig!!

  8. Skickar styrkekramar. Det är svårt att ge ett konkret råd om hur du ska behålla hoppet. Dte måste vara så tungt för dig och din familj just nu. Det finns många som sagt som tänker på dig och försöker skicka så mycket mental styrka de kan :-)
    .-= » Veronicas senaste inlägg: Lindex blir klädsnobbar? =-.

  9. Förstår att det är svårt att hålla hoppet uppe… och det kanske låter klyshigt… men så länge liv finns, finns hopp? *kram
    *

  12. Tro på paradiset.
    Det jordiska lidandet kommer att ta slut för oss alla, och vi kommer att få träffa alla våra älskade igen.

    Döden är blott en liten tillfällighet, den gör ont och ger saknad, men den kommer att ta slut.

    Det är min tro.

    All kärlek till dig och din familj. Ta vara på den tid som finns, och slösa kärlek även när ord inte finns.
    .-= » Elenas senaste inlägg: Photoshop lecture 1 =-.

  13. Å nej, vad hemskt! Jag går igenom en liknande situation som du just nu, min pappa är också svårt sjuk i cancer. För min pappa finns inget hopp, men det gör det säkert för din pappa! Jag håller tummarna! kram

  14. Det finns alltid hopp! Små saker som tröstar och ger en styrka finns runt omkring, som en 5 min solglimt en grå dag, ett vänligt ord eller gos med din katt. Ta vara på alla små stunder med din pappa och tänk på att metastaserna kan faktiskt vara behandlingsbara, ta inte ut nån sorg i förskott! Förstår att det är jobbigt just nu, jag har liknande erfarenheter och kan bara säga: håll inte inne med känslorna, de behöver komma ut. Försök inte vara ”stark” och inte vara ledsen inför din pappa, han förstår ju att du är ledsen för du älskar och bryr dej om honom. Cyberkramar till dej och din familj!

  15. Ta vara på tiden med din pappa! Det kommer att komma en tid av sorg, men för varje glatt minne av det ni gör tillsammans nu, kommer sorgen att bli lättare att bära. Inte från början, för då går den inte ens att lyfta sorgen men så småningom, för ditt liv går vidare.
    Jag förlorade min pappa när han var 68 år, helt oväntat för mig. han hade haft en hjärtinfarkt i 55-årsåldern men tyckte (eller i alla fall påstod) att han var helt återställd. Veckorna innan han dog hjälpte han mig att flytta in i en lägenhet på 4:e våningen utan hiss. Jag hade ca 3500 böcker, behöver jag säga mer.. Skuld! :-O
    Skälet till att jag flyttade var att jag skilt mig, och under mitt första är som skild kvinna, kom jag min pappa närmare än jag någonsin gjort tidigare. Han var nybliven pensionär och mamma jobbade fortfarande, och när jag hade blivit ”ensamstående” (vi hade inga barn) så fanns det en legitim orsak att åka och hälsa på mig, se hur jag hade det, hjälpa mig med ”typiskt manliga grejor” som att byta proppar – som on jag inte kunde det.. p
    Slutet blev i alla fall så bra det kunde bli. Tack vare att jag och pappa faktiskt umgåtts så mycket hjälpte det mig när han dog – jag hade ändå fått lära känna honom rätt väl.
    Utnyttja tiden ni har väl! Inte tränga sig på förståss, och det måste vara i samförstånd. Men ibland förstår ni anhöriga mer än patienten. I mitt fall tror jag ingen av oss hade väntat sig att min ”starke far” skulle lägga sig ner en novembereftermiddag på rådjurspasset och bara dö..

    Som isländska sagan säger:
    Fä dör. Fränder dör. En dag dör ock du!
    Ett vet jag som aldrig dör: Dom över död man!
    .-= » PolishPigs senaste inlägg: Spaced Out! =-.

  16. Å Karin! Fy vad ledsen jag blir för din skull (och din pappas) när jag läser det här. Jag förstår att från och med nu är allt ovisst och tungt. Jag tänker på dig och sänder massor med värmande och tröstande kramar genom cyberrymden inte för att det tar bort din oro, men det känns alltid lite lättare när man vet att andra finns där med en kram och ett tröstande ord. Kraaam

Kommentarer är stängda.