Klicka på bilden för att komma till Bokus!

Ni som följer mig på Instagram har sett bilder och utdrag från denna bok den senaste veckan. Utdrag som särskilt mycket appelerat på mig och min personlighet, så mitt i prick många gånger att jag högt sagt ”Ja jävlar” rakt ut och väckt Anders från hans slummer brevid mig i sängen. Introvert: den tysta revolutionen av Linus Jonkman är helt klart årets viktigaste bok!

Ja, jag är introvert. Det tog mig typ 35 år att förstå det och ta till mig det som en del – en värdefull del! – av min personlighet. Ni som läser denna blogg kanske tycker att jag är utåtriktad och utlämnande, jag berättar ju ändå mer om mig själv här än vad många andra gör. Men för mig som introvert är min blogg och Facebook i stort min enda ventil. För även om jag inte uppskattar att prata med en massa nya människor hela tiden vill jag fortfarande ha bekräftelse och uppmärksamhet. Måhända är jag inte social, men jag har all social kompetens som krävs. Att vara introvert är ingen sjukdom, det är inget som du blir diagnosticerad eller måste få bekräftat av en läkare. Det är bara en del av din personlighet.

Den här boken var som sagt en enorm ögonöppnare för mig, stora tunga stenar har fallit från mina axlar senaste veckan. Ett stycke gjorde så ont att jag tom grät, det var så mycket som fick sin förklaring och gav mig så mycket kraft i att jag faktiskt inte var sjuk i huvudet. Jag föredrar bara mitt eget sällskap så mycket mer än någon annans. Boken tar upp flera exempel på skillnaden mellan introverta och extroverta, liksom hur författaren Linus Jonkman upplevt olika situationer och lärt sig hantera dem. Han berättar om hur vi fungerar i arbetslivet och vilken ledare som är bäst med mera. Det är ingen ren faktabok, men en första introduktion för dig som vill veta mer.

För egen del kan jag bara säga att tänk om jag förstått att det var introvert jag är när jag gick i skolan. När jag ansågs konstig för att jag hade så svårt med de sociala sammanhangen. Tänk om min självvalda (och påtvingade) ensamhet kunde bli accepterad av mig och andra – då hade kanske mitt liv varit så annorlunda idag. Tänk om jag tidigt förstått hur det hängde ihop och inte gjort våld på mig själv för att passa in i en extrovert omgivning. Eller tänk om mina idioter till chefer på tidigare arbeten kunde förstå hur jag fungerar och gett mig den tid jag behövde för att bli bekväm?

Läs den här för bövelen! Läs den och läs sedan en till (exempelvis  Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain) och VAR STOLT! Du är inte onormal! Du är inte psyksjuk! Du är inte asocial!!

Du är bara introvert!

ps. Läs inledningen i provläsningen på Bokus, det är en så klockren beskrivning… ds.

Betyg: 5 av 5 | Genre: Fakta psykologi | ISBN: 9789137140483 | Sidor: 243

En underskattad personlighetstyp

Tänker du först och talar sen eller talar du först och tänker sen? Blir du besvärad när expediter kommer fram till dig i affären eller tycker du bara att det är trevligt? Är du mest kreativ när du arbetar ensam eller när du arbetar i grupp?

I vår tid verkar ”utåtriktad och flexibel” vara de mest eftersökta egenskaperna på arbetsmarknaden, social kompetens värderas högre än yrkeskompetens och den som skriker högst får oftast som den vill. Det är en tid där inåtriktade, eftertänksamma och stillsamma karaktärsdrag har klassats som mentala sjukdomstillstånd. En tid där introversion ofta förväxlas med blyghet, arrogans och asocialt beteende. Inget kunde vara mer fel.

Om vi är introverta eller extroverta är en biologiskt hårdkodad del av vår personlighet. Detta har varit känt och har undersökts av vetenskapen i mer än hundra år. Trots det tillkommer hela tiden ny kunskap i ämnet. Linus Jonkman tar med läsaren på en fascinerande resa genom den introverta världen. Han berättar om sina egna och andras upplevelser som introverta och förklarar skilnaderna på och likheten mellan extroverta och introverta människor. Mycket av den friktion vi upplever i våra liv, både i yrkeslivet och privat, har sin botten i motsättningar mellan dessa båda läggningar. Förståelsen för vad det innebär att vara introvert har ökat avsevärt på sistone. Men vi har ännu inte sett någon platsannons som efterfrågar introverta människor.

I en värld där allt går fortare och fortare och där bruset blir starkare för varje dag kan det rentav vara en fördel att vara introvert, och de som fått den gåvan kan skatta sig lyckliga.

  1. Nätet är bra för introverta. Det är inte en fråga om att vara asocial, det är en fråga om att välja när och hur man vill vara social (dvs umgås). En del människor har svårt att förstå det. Men tja … det är deras bekymmer. :-)

  2. Läser lite i smakprovet på Bokus. Tyvärr måste jag säga att som extrovert blir jag konfunderad över den snäva synen på dessa två personlighetsdrag. Introvert är ingen sjukdom, självklart! Men att vara extrovert innebär inte att du glassar runt livet som ett tomt skal, idel leeden och ytligheter. Eller för att citera Linus Jonkman ”Det är inte lönt att skriva för extroverta eftersom de inte har tid att läsa mellan kitesurfing, zimbaträning och lattefikor.” Tyvärr är det precis den här sortens svepande generaliseringar som gjort att många introverta [däribland Linus Jonkman får man förmoda] upplevs som just icke-sociala, mindre flexibla eller arroganta. Att döma ut människor så snabbt är precis det han själv vill slippa, så varför hänfalla till såna billiga kommentarer? Är du tillfreds med dig själv så behöver du inte förminska andra eller gå till passivt agressiv attack i en bok du hoppas de inte ska läsa. En mindre dömande ton hade fått mig mer intresserad, helt klart.

    • @Gaming Nails, Intressant iakttagelse. Jag har inte läst boken och inte läst smakprovet – men jag som introvert tolkade bara det (i kontexten av din kommentar) som raljerande – för att påvisa skillnaden i hur livet kan gestalta sig för en extrovert person jämfört med en introvert – och att det extroverta livet är det som anses ”rätt”.

      Jag tycker du gör likadant nu…

      ”Tyvärr är det precis den här sortens svepande generaliseringar som gjort att många introverta [däribland Linus Jonkman får man förmoda] upplevs som just icke-sociala, mindre flexibla eller arroganta. ”

      Det här känner jag som introvert inte alls igen mig i. Snarare har jag hela mitt liv kämpat emot min egen personlighet för att försöka passa in i den extroverta världen och nästan utplånat mig själv och min självklänsla på kuppen eftersom jag aldrig lyckas… och bara känner ångest för att jag inte är ”normal”, som ”alla andra”….

      Tror aldrig att någon som inte har upplevt att vara en ”minoritet” som inte lever upp till idealen – oavsett på vilket sätt – kan förstå.

      Jag tror de flesta introverta känner igen sig i detta – och att sedan barnsben fått höra – från föräldrar, i skolan, kompisar, arbetdslivet – ja överallt – att man borde ”ta för sig mer”, ”bli mer utåtriktad”, ”det är inte bra att bara sitta inne hela tiden!”, ”Solen skiner, sitt inte inne med en bok hela dagen- gå ut och lek!”, ”Jag kan inte ge dig det högre betyget för du pratar inte på lektionerna”, kollegan får den roliga uppgiften för att hon hörs och syns mest på möten – fast jag vet att jag skulle vara bättre lämpad – ”varför kan jag inte vara mer utåtriktad? Varför ska jag vara så tyst!? Vad är det för fel på mig!?”

      Osv…

      Kanhända han raljerar lite – men kanske han gör det eftersom han hela tiden har fått sin egen personlighet ifrågasatt? :)

      Kanske.

      • @Mia,
        Citeringen kommer från Linus Jonkman själv, ur hans egen bok. Så därav kommentaren. Att tillskriva människor en hel hög andra drag och karaktärsskildringar jämte introvert/extrovert (som ju av de flesta enbart anses vara ett av Big5-dragen) är en väldigt snäv inställning. Inom personlighetspsykologin anser vi inte att det ena är mer ”rätt” än det andra; de är inte heller poler utan minsta sammankoppling. Gråzoner är tämligen vanliga!

  3. Hej, det glädjer mig verkligen att du tycker att boken givit dig något. =) Det är jag som tackar för att du tar dig tid att skriva om det. För mig är det guld värt att höra vad läsare upplever.

    Som någon skrev så raljerar jag (högst medvetet).
    Det är en genomgående ton i boken att jag försökt skriva med växlande personlig och lättsam ton. Därför har jag tagit mig för att driva med stereotypen av extrovert (och introverta som jag exempelvis benämt ”de med medeltidsfrisyr”). För mig är det samma käbbel som med vilket du driver med ett syskon. Rått och hjärtligt. Som jag skriver är ju extroverta människor en stor del av min umgängeskrets =)

    • @Linus Jonkman, Ja tack så väldigt mycket! För boken och för din kommentar samt länkning! =)

      Jag tycker din bok var kul just för att den var så ”överdriven”, tänkte inte alls på att den var raljerande =)

  4. Jag vill absolut läsa den här boken. Ibland är det svårt att veta varför jag reagerar som jag gör inför vissa sociala situationer. Påtvingat socialt umgänge gör mig väldigt stressad som tex plötsligt uppdykande gäster. Har ofta trott att det måste vara något fel på mig som inte tycker att det är ”såå himla” trevligt att umgås. Vissa gånger går det hur bra som helst att umgås andra inte alls. När det inte går bra så vill jag slippa känna mig misslyckad. Håller med Camilla om att nätet känns som vårt forum.

  5. Kan bara hålla med – tänk om i synnerhet mina lärare hade haft de här insikterna för 35 år sedan!! Allt tjat om att hävda sin åsikt (fast jag inte hade nån därför att ämnet för diskussionen var mig egalt), ”ta plats” (dvs skrik högst fast du inte har ngt att säga) och grupparbete om och om igen (10 ggr längre tid för ett uselt resultat – och samma typer som skrek högst). Nedslagen såg jag, när mina egna barn kom i skolåldern, att samma extroverta norm är förhärskande än idag… Jag sticker den här boken i händerna på ALLA, och i synnerhet mina kollegor (jodå, jag blev lärare själv…)

Comments are closed.