Ni som läst den här bloggen ett tag vet ju hur djup min kärlek till Wendy var. Eller är, jag tror inte den någonsin kommer minska. Wendy var på riktigt min bästa vän från femton års ålder, hon och jag tillbringade eftermiddagarna i mitt flickrum lyssnandes på Nirvana och Alice In Chains. Hon följde med mig och var mig trogen ända till döden.

Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på henne, kanske inte hela tiden men nu när jag skriver detta tex. Hon fattas mig extremt mycket och kommer förmodligen alltid göra.

Men jag och Anders nådde ändå en punkt där sorgen förvisso fortfarande var stark, men saknaden efter katter blev större. Vi är kattmänniskor i själ och hjärta, vi satt och awwade på varenda katt vi såg. Om det så var en skabbig gatukatt i ett resereportage från Grekland. Katter är det mest magiska djur som finns, vi visste att vi inte kunde fortgå länge till utan. Men så kom den där natten när vi grälade rejält, en rejäl urladdning av ilska och frustration som mynnade ut i att vi inte kan lägga 12 000 kronor på två birmakattungar. Det finns inte utrymme i vår ansträngda ekonomi för det, plus alla andra kostnader som en katt eller två utmynnar i. Vi började inse att vi nog får leva utan katt.

Någon vecka gick, jag minns faktiskt inte hur lång den tiden var, men jag satt i min skåpbil som jag ju gör två gånger i veckan. Funderade på det här med katt, att är det så viktigt att det är just birmor? Ett varv senare stod det klart att det måste vara en birma, kanske en blandning med birma men ändock en birma. Det är inget fel på bondkatter, men birmans temperament passar mig och min livsstil så bra samt att jag älskar deras utseende. Det slog mig att det på Blocket kunde finnas annonser för blandraser till ett ”vettigare” pris (jag anser att en katt SKA kosta! En rasren birma kostar 6000-7000 kr och det är BRA! Men vettigt ur vårt ekonomiska perspektiv.). Jag skrev in ”birma”

uchi-21

och hittade Uchi & Deshi…

Ärligt hade det inte slagit mig tidigare att det gick att omplacera även raskatter, jag tänkte ju i riktning mot FIA-hemmet eller så. Annonsen infördes 22.45 på tisdagen, jag svarade runt 14 på onsdagen. Säljaren hade bestämt att de första som svarar kommer få respons – åter igen fick vi något vi verkligen ville ha. Resten är historia som ni ju redan läst om.

Poängen med mitt inlägg är att stressnivån här hemma sjunkit radikalt. Leendena och kärleken finns här igen, att ha något utöver oss själva att bry sig om som inte ger mer oro än om de sover på en dragig plats. Vi har bråkat ja, men inte regelrätt gräl. Lugnet har återfunnit sig igen och det tackar vi våra söta knasbröder för…

Ingen kan ersätta Wendy, någonsin. Men kanske kan dessa två mjuka pojkar ändå linda in mitt hjärta i bomull igen? Låt oss hoppas det!

 

Det här är inlägg 2 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, här kan du läsa vilka andra som deltar.

Vad tycker du om detta inlägg?
  • Älskar det! (0)
  • Bra! (0)
  • Helt ok! (0)
  • Ingen åsikt (0)
  1. Jag förstår verkligen din saknad efter Wendy. Har själv alltid haft katt tills min son visade sig vara allergisk. Självklart gör man allt för sina barn så vi fick lämna bort våra små älsklingar. I och för sig till folk som vi känner väl, men det gör ont och jag kan ärligt säga att jag fortfarande efter sju år fortfarande saknar dom små liven. Fördelen är att vi har en frisk son som klarar att träffa djur lite då och då hos kompisar (med medicinering) eftersom han bor i ett pälsdjursfritt hem nu.

  2. Jag måste också säga att jag förstås din saknad efter er katt Wendy. Jag hade en cocker spaniel som hette Charlie och som jag och mitt ex ägde, nu finns han inte längre tyvärr och det är den absolut största saknaden i mitt liv. Jag gråter fortfarande när jag tänker på honom. Jag tror att det alltid kommer vara så, men jag försöker samtidigt komma ihåg alla fina, roliga och busiga tillfällen vi hade tillsammans. Man har alltid minnena kvar och det är tur det.
    Nu får jag ge en massa kärlek till Missan och Tussan, och det är underbart. Precis som du får ge till Uchi Och Deshi! Kram! <3

  3. Jag förstår precis hur du menar, nu är det ju ganska nyligen sen min Aratron gick bort men även om sorgen dämpas så finns saknaden kvar…

  4. Ja, så är det ju, man kan inte vara kattlös. Jag har inte varit det på snart 19 år. Jag saknar Edit varje dag, och jag saknar även Hilda, Sabina och Bella som gick före henne, men jag är glad åt de tre pälsbollar jag delar liv med nu och kan inte tänka mig en dag utan katt. De gör ett hus till ett hem.

    • @Sminkan, Vi bestämde att låta Wendy få vara ensamkatt då hon nästan alltid varit det plus att hon var så gammal. Att föra in en kattunge när hon var över 15 kändes inte rätt. Därför blev det ju det här jobbiga glappet. Du hade verkligen tur eller vad man ska säga att du kunnat överlappa dina kissar – men jag förstår verkligen hur du saknar dina små pälsbollar…

  5. Förstår din känsla och saknad. Var riktigt tufft när min gamla katt dog efter 14 år tillsammans. Tog flera år innan jag kunde prata om det utan att bli lite tårögd. Har en ny misse men har ändå inte glömt. Det är något speciellt med en katt man haft länge. Man känner varandra väl och det blir tryggt och på något sätt ”intimt” förhållande. När Baloo kurar ihop sig i famnen hos mig eller kommer och möter mig vid dörren när jag kommer hem från jobbet, ja då känner hur puls och blodtryck sjunker och lugnet lägger sig =) Oj vilken kattkärleksförklaring det där blev :P

    • @Alexandra, Exakt så, pulsen och blodtrycket sjunker. Katter är världens bästa trivselfaktor! Just det där trygga och intima saknar jag med Wendy, jag ”visste” exakt vad hon tänkte och att jag kunde hantera henne hur som helst. Uchi & Deshi är lite främmande fortfarande…

  6. Vilket fin text! <3 Den här kattälskaren förstår precis vad du menar! :) Har aldrig haft en egen katt :( men hade en "nästan-min-katt" när jag var tonåring – vaktade ofta grannens katt flera gånger i veckan då han "sov över" hos oss. Glömmer honom aldrig. Han var den finaste kattkillen som finns – en riktig bonnis var han och den sötaste söta missen som fanns. Katter är underbara. Världens bästa djur. <3 Nu får jag mitt kattbegär någorlunda tillgodosett genom att volontärjobba på Stockholms katthem. En dag om jag får en större lägenhet ska jag ha en alldeles egen kisse!

  7. Håller med Sminkan, katter gör ett hus till ett hem. Var utan katt när jag pluggade och bodde inneboende så man inte fick ha katt, det var fantastiskt den dagen man fick eget boende och kunde få hem två spinndjur igen. Mina förra katter blev ca 18 år och gick bort med bara två månaders mellanrum, för att inte deppa ihop totalt blev det en rask kontakt med katthemmet så nu har jag ”the next generation” här och de är såklart också fantastiska. Alla har haft så speciella personligheter så man minns dem så väl även när man skaffat nya.

    • @Vikab, Visst är det så! Vi har en sådan skylt i hallen, som har stirrat uppfodrande på oss varje dag utan katt. Härligt att du kunde ta omplaceringskatter! Katter är verkligen världens underbaraste djur!

  8. Jag saknar min Lycka varje dag, men har ju två andra.. Så inte riktigt samma saknad som du kanske. Men har haft katt sen jag föddes, fick min första egna när jag var 7 år gammal ungefär, kommer fortfarande ihåg när mamma sa att jag fick hämta en kattunge hos grannen och ta med den hem.. Denise döpte jag henne till, hon fick senare barn med pappas katt, ungen döpte jag till E.T :D Sen gav min pappas sambo bort mina katter, så när jag kom hem var de borta.. Kommer alltid komma ihåg alla mina katter och kommer alltid ha katt :) Utan katt, ingen Emelie liksom

    • @Blowfish, Förstår att du saknar Lycka, även om man har andra kvar hemma är ju deras personlighet så stor att saknaden märks.
      Och hallå, vilken idiot till extramamma du hade! Fyfan, hoppas hon bett om ursäkt!

  9. Min älskade Bilbo är fortfarande med oss och fyller snart 17 år. Jag hoppas han är med länge till, men tårarna kommer bara vid tanken på att han kanske inte gör det. Jag har funderat mycket på hur jag kommer att reagera efteråt, men jag tror att det är svårt att leva utan katt även om ingen kommer att kunna ersätta honom.

    • @Malin/BilboBlueEyes, Det går inte att föreställa sig. Dels tomheten alltså men också hur det känns. Efter 17-19 år med samma katt är det en så självklar sak att det inte går att förstå. Jag hoppas den stunden dröjer!

  10. Känner igen mig i vartenda ord du skriver! Jag blir så glad ända in i själen när jag läser om andra som också älskar sina katter av djupet av sitt hjärta.

    Jag har precis som du två underbara birmapojkar, en blåmaskad och en chokladmaskad. Birman är verkligen världens underbaraste katt! Så mjuk och vänlig i sättet, och så otroligt social och sällskaplig. Och för att inte tala om hur vackra de är! Varje dag längtar jag hem till mina katter. Det finns inget bättre än att bli mött vid dörren av två underbara familjemedlemmar. Jag skulle inte klara mig en dag utan katter i mitt liv, de ger så otroligt mycket! Man mår så mycket bättre mentalt sett av att bo tillsammans med katter. Vet inte hur det skulle ha gått om inte min sambo också var kattmänniska…

    Och sorgen… det är ju samma sak som om man förlorar en människa som står en nära. Många som inte själva har haft djur kan aldrig förstå att man kan sörja ett djur på samma sätt. Men det är ju också en familjemedlem!

    • @Eva, Ja, birman är verkligen den absolut bästa rasen! Älskar deras mjuka och behagliga sätt, samtidigt som de även är nyfikna och roliga.

      Håller med dig till 100% i din kommentar…

Comments are closed.