KBT och framtida ilskehantering

I det här inlägget kommer jag tänka högt och försöka förklara komplexa och ologiska tankemönster. Det kommer låta som att jag tycker synd om mig själv och gnäller, ni som tycker det får gärna sluta läsa nu och besöka en annan blogg. Jag vill inte ha en massa dryga kommentarer från folk som inte känner mig och vet vad jag varit med om. Ok?

Ok.

KBT är rätt intressant, måste jag säga. Jag har tidigare testat psykodynamisk terapi, där man mest skyller alla misslyckanden på sin förtränga kärlek till sin pappa. Visst kan jag kanske hålla med om att mycket av mina bekräftelsebehov stammar från min pappas frånvaro (och kanske mammas också, som var tvungen att jobba mycket för att kunna försörja mig. Samtidigt var hon ju hemma och närvarande för det mesta.). Han arbetade utomlands en hel del när jag växte upp plus att mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år. Men för att acceptera Freuds teorier måste man se sig som ett offer – och det gör inte jag. Jag skyller inget av mina psykologiska besvär på mina föräldrar, de gjorde så gott de kunde och med de förutsättningar de har. Alltså, jag är inget offer utan kan påverka mitt liv själv.

KBT är därför mer lämpat, just för att det handlar om att acceptera det som hänt och lära sig ett nytt tankemönster. Sedan mitt senaste besök hos min terapeut har hjärnan snurrat minst sagt riktigt mycket. Jag har tänkt och grubblat och ni har ju fått läsa lite av det som kommit upp. Bland annat det här med statusjakt som jag skrev om tidigare, att jag inte kände att mitt jobb som chaufför dög. Vi kom fram till att jag hamnat i den klassiska Duktig Flicka-fällan, fast den inte riktigt ser ut som den brukar eftersom jag inte har barn och jobb som jag måste jonglera med. Istället känner jag att min karriär, eller brist på densamme, är ett stort misslyckande och att jag därför tycker synd om mig själv.

Nu sitter jag ju inte i ett hörn och tycker synd om mig själv direkt. Eller sitter och väntar på att mitt drömjobb ska ramla ner i knät på mig. Så är det absolut inte, jag betackar mig för sura kommentarer om detta. Men, resultatet är iaf att jag tycker synd om mig själv, att jag återigen misslyckats med något och att det är lika bra att jag låter bli att försöka.

Ett exempel på hur jag hanterar mitt misslyckande är ilska. Jag har nog ganska lätt för att beskriva hur jag resonerar och tycker, men det är svårare att beskriva känslor. Jag vill inte erkänna, ens för mig själv, att jag faktiskt blir ledsen, känner mig värdelös eller ensam utan föredrar att bli arg. För att ta ett exempel på hur min hjärna triggar igång då. Igår tränade jag och Lotta bodypump på gymmet. Jag tyckte det var jobbigt såklart, men också frustration och till slut ilska för att det gick så dåligt. Efter ett år med styrketräning borde jag vara mer vältränad än jag uppenbarligen är – tycker jag själv alltså. Jag jämförde mig inte med någon annan där ska ni tänka på också. Jag orkade knappt nånting och tyckte det var skit rent ut sagt. Fast det som gjorde mig mest arg var nog att Lotta påpekade att jag nu tyckte synd om mig själv, att det var därför jag reagerade som jag gjorde. Ni vet hur det är när någon påpekar något som är lite smärtsamt? Uhm, förlåt Lotta! Det ska nämnas också att styrketräning och bodypump inte går att jämföra. Om jag tex kör med en 7-kilos vikt och tränar biceps gör jag 12 st repetitioner, sedan vilar jag i typ 1 minut innan jag gör 12 till, vila och så 12 till. Motsvarande övning i bodypump är en låt som pågår i 3-4 minuter utan egentlig vila. Så även om vikten är lägre (jag hade 5 kg på stången) är det jobbigare. Men med mina höga krav på mig själv, att jag efter 1 år ska orka mer, blir jag bara arg och frustrerad istället för att känna att det var roligt.

Anyway. Det som alltså händer när jag tycker synd om mig själv är att jag söker tröst eller blir arg. Och så går det runt några varv till utan att något egentligen händer. Det är här KBTn kommer in, jag måste ändra tankemönster när jag ställer krav på mig själv och ”misslyckas” och sedan tycker synd om mig själv. För det är bara jag som ställer krav på mig som jag inte kan uppfylla, ingen annan.

Som sagt, tänkte högt. Har du läst ända hit och hängt med då borde du kanske anmäla dig till Karolinska och deras hjärnforskning! ;) Jag hoppas du vill vara med på min KBT-resa, den kommer avslöja en massa mörkt skit om mig som jag inte vill kännas vid. Det har ju hänt en hel del i mitt liv, med mobbing i hela grundskolan (vilket jag insett går att säga berodde på mitt beteende, dvs jag tar på mig skulden och är inget offer) och pappas död 2010 som jag nog inte riktigt bearbetat.  Det finns en hel del att ösa ur och jag hoppas att kännedom om fällorna ska öka mitt välmående!