Men den handlar om Anni, som tillsammans med sin bror Sami växer upp i ett dysfunktionellt hem. Ja ni vet, med alkoholiserade föräldrar och fosterfamiljer. Sami gick i obsklass och blev tidigt narkoman, boken handlar sedan om deras relation från ett kronologiskt perspektiv. Från deras uppväxt och framåt, hur Anni försöker återskapa och åter återskapa sin relation till sin bror som enbart lever för sin narkotika.
Förutom att den är jobbigt skriven, med korta avhuggna meningar, är det en bra berättelse. Den visar på samhällets nedbrytning ur ett realistiskt perspektiv och den är klart läsvärd. Speciellt om du står ut med skrivsättet…
Betyg: 3 av 5
”Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev.”
Anni och Sami, syster och bror. Det fanns aldrig pengar. Det fanns alltid alkohol. För Anni ordnar sig livet ändå bra, med arbete, man och barn. För Sami går det åt helvete. Långa perioder har de ingen kontakt, men Annis längtan efter att få tillbaka sin bror finns alltid där.
Susanna Alakoskis berättelse är fylld av sorg och vrede, över drogers makt och samhällets utstötningsmekanismer, men också av styrka, humor och inte minst – kärlek.
