Jag fick tre riktigt bra kommentarer till inlägget om min tro, och ville lyfta fram dem och reflektera lite.
SaintBella:
Jag tror på hoppet och den egna kraften inom oss.
Jag tror att folk tror just för att tro, det är en enkel väg och stor tröst att be till Gud, Allah, Ganesha, Bamse eller vilken högre makt som helst, när någonting oroar en, hellre än att försöka påverka situationen själv.
Jag erkänner att jag då och då ber till Gud när jag verkligen är på ruinens brant, när jag känner att min egen makt inte räcker till, men det känns ändå inte okej att begära något från något jag inte tror fullt på.
Jag tror också att de konservativa och extrema tror mer på en högre makt än på den egna förmågan, och där går gränsen för mig.
Hoppet och jaget är min religion. Och AIK.
Det här var min åsikt mycket när jag var yngre. För mig var religion bara opium för folket, för att hålla dem lugna och tysta. Jag håller fortfarande med henne till stora delar, även om jag numera kanske kan förstå extremister. Därmed inte sagt att jag accepterar deras metoder, vare sig de är kristna eller muslimer eller av någon annan tro.
Stiftprinsessan:
Jag behöver min tro, annars finner jag ingen mening med att leva. Jag behöver tro för att hålla min rädsla för döden stången, måste tro att uppståndelsen finns, att vi då inte kommer ha några sjukdomar och att bara godhet kommer finnas i världen.
Tron hjälper mig att somna på kvällen. Och jodå, vissa böner har jag fått besvarade, böner om händelser som annars inte skulle ha lett mig till tro.
Jag kom till tro under Hultsfred 2006. Jag hade studerat bibeln med mina vittnen, men inte riktigt trott. Men medan jag i tältet, lyssnade till Kent som spelade långt borta och läste Lukas. Då kom “sanningen” som en bomb inom mig. Fantastiskt.
Här känner jag lite att du inte litar på din egen förmåga att ta hand om dig. Men jag är mest nyfiken, vilken var sanningen och varför just Jehovas Vittnen?
Mamma:
Vi läste väl ‘Gud som haver …’?
Hur som helst, någon form av tro på att Något i Universum ser och hör oss ständigt. Något vi kan tilltala med våra tankar, böner, önskningar. Allt fångas upp och det som är rätt för tillfället uppfylls. Men om förutsättningarna inte finns eller om önskan är fel utformad händer inget. Att åtminstone ha den tron ger trygghet.
Kramis
Ja, Gud som haver var det ja! Same same… Detta är väl den inställning jag har numera. Mycket pga av dig såklart mamma. Men ännu är jag inte säker på att universum verkligen hör mig. Just nu ger de mig inte mycket nåd iaf…
Förresten, jag tror inte att vi är ensamma i universum! Med tanke på hur oändligt stor vårt universum är måste det finnas en liknande planet nånstans.
Intressant värre hur olika folk tror. :)
Jodå, visst kan jag ta hand om mig, det är inte direkt så att jag lägger alla mina beslut och alla händelser i livet på Jehova. Jag tar ansvar för allt jag gör och säger aldrig ”Detta är vad gud ville skulle hända mig”, ödet ligger inte någons händer, allt i livet beror på mina egna val. Nu var det kanske inte så du tänkte, Karin, men jag tolkade det lite som ”Låter du Gud ta hand om dig hela tiden?”. Nåja.
Jag var djupt troende fram till typ… mellanstadiet. Jesus var den häftigaste människan hela världen tyckte jag, trots att varken mamma eller pappa uppmuntrade mig, eller alls visade att de tror om de nu gör det. Men allteftersom jag blev äldre så började jag svära osv och slutade tro. Ett par gånger under uppväxten pekade jag Fuck-you till himlen ett par gånger när jag var arg och ledsen.
En dag hösten 2005, efter bekymmer med avskedan och vräkning från en lägenhet jag delade med en kompis, så ringde det på ett par Jehovas Vittnen. Jag släppte in dem och bjöd på kaffe (under gymnasiet berättade en klasskompis att han alltid brukade bjuda in vittnena för att det var så trevligt att prata med dem och att man kände sig som en bra människa om man lät dem göra vad de kom för, så det var honom jag blev inspirerad av). Ett av vittnena kom tillbaka efter ett par veckor och jag började studera bibeln med henne. Jag kände att det var mycket som var sant i det hon förklarade, och det tog mycket lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer få träffa mina husdjur igen efter att de dörr, att det inte finns ”andar” eller att det är mannen som har största ansvaret i familjen.
Jag känner helt enkelt att Jehovas Vittnens tolkning av bibeln är den rätta tolkningen, och därmed ”sanningen”, eftersom de verkligen läser vad som står och inte lägger så mycket tankekraft bakom för att vrida och vända på orden tills det passar dem. De accepterar vad som står i bibeln, helt enkelt.
Det finns inget helvete (även om man skulle önska det för vissa människor), Jesus dog inte runt julafton och återuppståndelsen kommer att göra att ingen mer behöver vara sjuk eller ond. Typ.
Wall of text ending. 3, 2 1, now.