Barndomsvännen, där till höger.

Ni som läst mig ett tag vet att jag har issues med vänner.

När jag var liten var min bästa vän en granntjej. Som med alla andra relationer jag haft är denna sedd i backspegeln inte särskilt genuin. Hon är en del av många ledsna minnen från min barndom och jag kan inte riktigt förstå idag varför vi var vänner. Kanske på grund av det begränsade antalet barn i min ålder i området.

Jag hade en väldigt nära vän i högstadiet också, under de där tre åren delade vi allt. Framförallt jagade vi killar tillsammans, ååååh så olyckligt kära vi var de där åren. Tyvärr blev våra konflikter allt tydligare ju äldre vi blev, hon engagerade sig mer och mer i pingstvännerna och jag är ju inte ens konfirmerad.

På gymnasiet ingick jag i ett litet tjejgäng, en av dem var min barndomsvän som gick i samma klass som mig för första gången. Även där blev det för jobbigt med att de var så satans mycket mer smarta/ambitiösa/pluggiga än jag och inte hade någon förståelse för mina svårigheter. Jag gick natur, mind you, trots att jag egentligen knappt kan räkna. Det var tre väldigt tuffa år med mycket självpåtagen smärta och utanförskap. Tre av de där tjejerna på 5 tjejer har antingen en doktorsgrad eller andra höga utbildningar inom kemi och biologi idag! Jag menar, orka!

Dessutom avskyr de mig allihopa numera, fast ingen erkänner det eller talar om varför men de ses varje år och har sååå roligt. Utan mig.

Min första riktigt nära vän träffade jag på mitt första riktiga jobb 1999. Kanske var hon bara min vän då för att jag var den enda i hennes ålder, men jag tyckte nog ändå att vi var nära och bra vänner. De första fem åren umgicks vi väldigt mycket, gick ofta på stan och hade kul, men de senaste fem åren började hon umgås med andra tjejer och väldigt sällan med mig. Jag har aldrig blivit så sviken som jag blev av henne när min pappa dog. Hennes sätt att hantera det var absolut inte att stötta mig utan att anklaga mig för att att vara manipulativ och en bitch. Allt medan min pappa knappt kallnat ännu i sin kista på bårhuset. Jag upptäckte häromveckan hur mycket jag fortfarande föraktar henne för detta, det var så oerhört ELAKT att bete sig som hon gjorde.

Som jag tidigare berättat har jag oerhört höga krav på lojalitet och förståelse. Jag har temperament och nästan alla jag nånsin lärt känna drar sig undan pga att de anser att jag sprider negativ energi eller att de inte vågar umgås med mig för rädsla för att jag blir arg. Jävligt trist och rätt löjligt dessutom, men det är deras sak. Även om jag skulle bli arg är jag inte så omogen att jag inte kan ta kritik om jag får någon.

Så därför är min bästa vän nästan alltid min pojkvän. Och bästa vännen är Anders, nu och för alltid.

Tråkigt nog har jag ingen att älta Anders med, när han dummar sig och jag behöver stöd av någon. För dummar sig gör han och ibland skulle jag verkligen behöva lite input utifrån. Så om du står ut med att jag inte mår som en nyponros alltid och behöver någon som genuint bryr sig om dig – då är posten som vän ledig.

Okategoriserade
  1. Jag hade förresten tänkt utmana dig men jag visste att du hade fullt upp med dina egna inlägg så jag höll mig från det (jag hade velat länka alla bloggar jag läste egentligen) :)

    Jag känner absolut igen allt du skriver om vänner förresten. Jag har också haft problem med mina.

  2. Anmäler mig till platsen som din vän!!!! Läser din blogg dagligen och känner så ofta igen mig! Andra gånger känner jag med dig!!
    Stor kram till dig!!!!

  3. Viola: Tex att vad jag trodde var min vän inte bjöd med mig på olika fester, eller sminkprovning eller vad det kan vara. Att man inte är viktig. Och förståelse för att jag mår dåligt i perioder och är krävande.

Comments are closed.