Som ni minns slutade jag med antidepp i slutet på augusti. Jag gjorde nåt man inte ska göra dock, jag slutade cold turkey… Nu var min dos ganska låg, 20 mg Citalopram om dagen. Hur jag tänkte? Inte alls. De tog slut och jag bestämde mig för att sluta.
En av anledningarna var min pappa, jag ville helt enkelt känna sorgen på riktigt. Jag upplevde att jag var lite avtrubbad i början när jag fortfarande åt antidepp, jag kände inte den sorg jag tyckte att jag behövde känna. Det är lite grann som en syrebehandling, det måste göra ont för att göra verkan. Jag vill helt enkelt vara ordentligt ledsen och må dåligt. Inte för att straffa mig själv men för att det ska göra ont att förlora någon man älskar.
I början utan antidepp mådde jag ganska kasst, mådde lite illa och yr sådär. Jag har varit nere i riktigt djupa dalar under denna tid, varit aggressiv och taggig. Men insåg också att det berodde på depression och att jag helt enkelt måste lära mig hantera det. Nu, 3 månader eller så efteråt, vet jag att antideppen är borta från kroppen och jag vet också att jag ÄR deprimerad och har ångest. Senast i veckan höll jag på att bryta ihop för att skrivaren krånglade för att inte tala om hur jag reagerade i onsdags när jag blev så upprörd.
Alla varnade mig också för att jag kanske skulle få självmordskänslor, men jag tänkte bara att jag vet att det kan hända men ska inte göra nåt så dumt. Men jo, visst fanns tankarna där ibland på att jag inte orkade mer.
Jag har också sett att jag är otroligt oföretagsam. Ok, jag kan sitta i soffan och jobba med grejer till Nailmail – men att göra ordning våra gamla stolar till köket? Eller att städa sminkbordet? Nej, nåt sånt orkar jag inte göra. Det tar för mycket kraft och energi och jag låter min lust avgöra vad jag ska göra.
Vad jag allra helst skulle vilja just nu är en stuga långt ute på landet, utan kommunikationer eller grannar. Där ska jag bara vara, i så lång tid jag behöver utan att behöva känna press på att komma hem. Bara läsa och sova… Tänk om det kunde bli verklighet…
För just nu har jag ingen glädje alls i kroppen, jag kan glädjas åt stunden åt något men det hänger liksom inte kvar i kroppen en längre tid. Livet är bara en enda lång väntan och kamp idag för att orka till nästa dag.
Allt medan jag vet att pappa hade velat leva i mååånga år till…
Kram!
Det är så starkt av dig att våga skriva om det här. Jag tror många behöver det. Du är ju INTE ensam…
Tänker på dig!!!
Bra skrivet, jag har varit och är orolig för dig. Jag är ju själv duktig på att stänga av hur jag mår och bara fokusera på annat och andra.
Bra att du konstaterar – så här är det. Men sjunk inte längre ner för det.
Gläds åt de små positiva sakerna i tillvaron, nöj dej med dem. Skriv ner i din hemliga bok på kvällen de 4-5 saker du kan kalla positiva som du noterat under dagen. Ingenting är för litet. Tänk varje kväll – Idag var det en bra dag, morgondagen blir ännu bättre. Då kan du efterhand läsa och känna att du faktiskt kommit en bra bit på väg.
Att tänka positivt är svårt, men möjligt.
Kram
Sakta men säkert – utan att du märker det
Bamsekram!
Men nu har du ju sörjt ordentligt, känt smärtan på riktigt, och du känner att du fortfarande är deprimerad. Funderar du på att börja med Citalopram igen?
Kram till dig! Starkt att du delar med dig av detta.
Stiftis: nej, det vill jag inte. Vill se under en längre tid om det funkar utan.
Hang in there! Ta en dag i taget..
Att göra som din mamma skrev här ovanför att varje kväll tänka på saker som varit bra under dagen tycker jag var en himla fin idé, vi har ändå så mycket att vara tacksamma över som vi oftast inte tänker på.
Starkt av dig, jag slutade också rakt av med citalopram..känner igen yrseln du beskrev..jag tycker man faller hårdare och snabbare när man är utsatt för deprission/har varit..kämpa på gumman!
Kjenne den følelsen av å bare ønske å hvile. Drømmer om en øde øy der jeg kan ligge hele dagen å kikke på havet.
Føler med deg i sorgen, den er tung og vanskelig å leve med. Jeg har ikke mistet noen så nære men kan tenke meg hvor tomt det blir.
Ang medisiner så synes jeg legen din skulle vært med på avgjørelsen om å slutte, slutter en brått med antidepp kan en få det mye værre enn nødvendig. Det skal ifølge min lege trappes ned langsomt over tid slik at hormonproduksjonen i hjernen klarer å omstille seg.
Stor klem til deg:) via bloggen så ser det ut som du har en herlig mann og du har helt klart en nydelig katt! Dyrene virker jo beroligende på oss vet du.
Jeg går til healing for å takle angsten min, tror du det kan være noe for deg?
Enda en klem med ønske om en bra dag:)
Starkt av dig att skriva om detta! Jag hoppas att det går bra och att du sakta men säkert mår bättre dag för dag… Kram!