Jag kan förstå att sorg skrämmer. Att tårar och smärta får människor att stå handfallen och osäker.
Jag förstår också att det krävs rätt mycket för att orka möta någon som sörjer. Det kräver en viss omtanke om andra människor att stå över sina egna känslor för en stund och sätta sig in i en annan människas känslor, utan att gå under själv.
Det jag inte kan förstå är hur man kan svika någon i den situationen. Hur man kan säga att man inte bryr sig om den andra, att sorgen, den får du bära själv. Jag kan inte förstå varför en vänskap enbart ska bestå av skratt, när livet har så många sidor som utmärker en människas hela väsen.
Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra.
Tillit. Respekt. Förståelse. Kärlek. Vad är det? Är det viktigt?
Det är vid kris du lär dig vilka dina äkta vänner är. En del upptäcker hur ensamma de är. Andra upptäcker att vänskapen betyder allt för att krisen ska bearbetas snabbare. Men sveket vid en kris är det allra värsta. Att tro att man har omgivningens stöd vid en kris och upptäcka att de man litade på inte brydde sig det allra minsta. Att hennes egna känslor och rädslor, hennes vilja att hämnas och förgöra, är starkare än omtanken om andra. Att inte vara där för någon som behöver stöd… Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig förlåta dem. Men också värdefullt för då kan man gå vidare i sitt liv utan den som försökt utnyttja din sorg till att skada dig, tillsammans med de som faktiskt bryr sig om på riktigt.
När man växer upp kan man aldrig tänka sig att ens föräldrar en dag kommer dö. En del har tyvärr fått erfara detta i tidig ålder, men har du tur får du växa upp med båda dina föräldrar och bada i deras kärlek. Att förlora min pappa har lärt mig väldigt mycket om smärta. Om smärta, saknad och sorg. Tidigare hade jag åsikten att sorgen går över, sluta älta. Nu är jag ärrad. Jag har känslorna på utsidan och lider oerhört mycket med den som själv förlorat sin pappa. Tanken att jag en dag kommer förlora min mamma också är alltför smärtsam att uthärda, den tanken får inte tänkas. Men jag har fått utstå smärtan av veta att jag behöva leva resten av mitt liv utan en av de viktigaste personerna.
Hade min, vad jag trodde nära, vän funnits där för mig hade det kanske varit en lättare period. Kanske hade denna sommar då också burit på minnen av fantastiska vänner som hjälpt mig och fått mig att skratta. Nu får jag istället förlita mig på att min älskade Anders orkar. Att min mamma kan trösta. Att de vänner jag ännu har omkring mig är äkta och varma, inte falska och oärliga och snara till hat.
Ta hand om dina vänner i kris. Det räcker med så lite, ett sms där du frågar hur hon mår. En blomma till begravningen eller till tiden efter döden. Visa att du finns där och att du bryr dig om, även om du själv inte orkar stötta fullt ut är det värdefullt för den i sorg bara att veta att någon bryr sig.
Det behövs så lite.
Sorgfaser
Chockfasen
Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas – en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.
Den omedelbara reaktionen hos mig var gråt och skrik och förlamning på samma gång. Dock väldigt övergående.
Reaktionsfasen
Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan ”Varför?” upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.
Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till ”vardags” och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.
Undertryckande – man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.
Regression – återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.
Förnekelse – en typ av bortträngning – ”det här har inte hänt”.
Projicering – någon annan beskylls för det som hänt.
Isolering av känslor – separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.
Jag reagerade med Undertryckande och Isolering av känslor. De första två månaderna har jag varit praktisk, rationell, förklarande, lugn.
Bearbetning och Nyorientering
I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt.
Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter.
Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.
Ja, då har jag väl kommit hit då. Jag accepterar och förstår, jag arbetar och håller på som vanligt. Eller är jag fortfarande kvar i isoleringsfasen?
Att drabbas av sorg är hemskt, att missta sina bekanta pga sorgemötet är nästan ännu hemskare.
Ärligt talat så är det jobbigaste med sjuksköterskeutbildningen att man måste möta sig själv hela tiden, utveckla sig och skapa nya förhållningssätt hela tiden. Men det är superbra för annars kan man inte möta situationer och känslor på rätt sätt.
Hm, vad har det med nåt att göra. Äsch. Jag har utvecklas i alla fall, nu låter jag inte folk med sorg vara, men jag förföljer dem inte heller.
Själv är jag en isolerande människa men inte förnekande. Oftast.
Jag gillar hur du skriver och att du tar upp viktiga ämnen, det gör mig så glad eftersom du når ut till många och kunskapen sprids.
Ett nog så viktigt ämne att belysa!
Den moderna människan är så avskärmad från livets svårare och mörkare sidor. Man ska alltid vara positiv, helst sopa undan sånt som är mörkt och besvärligt…
Det är verkligen i livets svåra ögonblick man ser vilka ens riktiga vänner är. Och det är inte ovanligt att det kommer från helt oväntat håll!
Sorgen går aldrig helt över egentligen, men man lär sig leva med den. Jag förlorade min mor för 9 år sedan, hon var inte ung men vi hade ju hoppats få ha henne kvar ett litet tag till. Hon gick bort 4 månader innan min 40-årsdag, det kändes väldigt underligt att fira den utan henne. Men på nåt sätt kändes det ju att hon var med ändå…
Saknaden finns alltid med, men man glömmer den akuta fasen, hur klyschigt det än är så går livet vidare. Och det är trots allt en barmhärtighet.
Tänker på din sorg och skickar många varma tankar. Tack för att du tar upp allvarliga ämnen, det behövs i dagens värld där man helst alltid ska vara glad, vacker och ständigt på väg på äventyr med alla häftiga vänner…
Kan det möjligen vara så att din vän inte ville tränga sig på? Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till någon som sörjer, det behöver inte vara av elakhet eller så. En väninna till mig förlorade sin pappa i en flygolycka något år efter att vi hade tagit studenten. Vi var ett gäng med tjejkompisar och vi försökte få med henne ut i svängen massor av gånger men hon tackade varje gång ja, för att sedan ändra sig i sista stund. Till slut så tröttnade vi på att fråga, vi sa till henne att om hon ville kontakta oss så fanns vi alltid där för henne, men hon drog sig undan helt och det gick inte att få kontakt…
Ninni: nej, hon har klart och tydligt sagt att hon inte vill ha med mig att göra. Tydligen hade hennes fosterbror dött och då var jag en dålig vän. Sm sagt, hat och hämnd.
Dessutom har hon inte ringt en enda gång innan hon bröt med mig eller donerat till cancerfonden eller vad som helst bara för att visa som omtanke utan att göra det hands on.
Det är så typiskt folk att dra sig undan, ja, tom. säga att de inte orkar umgås längre för att ”det gör för ont/är för svårt” för dem att umgås med någon som mår så dåligt. Det finns de som försvarar det här beteendet också, typ: ”en människa orkar faktiskt inte hur mycket som helst!” men så länge man inte misshandlar den andra personen fysiskt & psykiskt (& nej, att ’bara’ må dåligt räknas inte som misshandel, gott folk) ser jag ingen som helst godtagbar anledning att dra sig undan.
Visst är det jobbigt att se någon man tycker om gå sönder inuti, men det är egoistiskt & fett elakt att strunta i den personen. Har en vän som tom. fick höra av en ”vän” att: ”kan du inte bara ta livet av dig, du pratar ju ändå så mycket om det”, typ nåt i den stilen var det, kan inte citera exakt men det gick iaf ut på att ”vännen” tyckte att hon lika gärna kunde dö. Så jävla elakt sagt. Även elakt sagt det du fick höra! Jag hoppas att du har några stöttande personer i din omgivning så att hennes svek blir lättare att hantera och din sorg i övrigt lättare att leva med.
& du, jag har också förlorat min pappa. Så jag vet att det kan göra väldigt ont och tar tid. Det var snart ett år sedan min pappa dog och han blev bara 57 år. Hur länge sen var det för dig? =/
Ninni: Ja, det kan vara svårt att veta hur man ska bete sig och man kan känna att man inte vill tränga sig på, men det sårar då bestämt mer att en människa inte hör av sig alls. Ett sms är inte så jävla svårt att skicka. Tacka gud eller någon annan högre makt för att jag har vänner som när jag förlorade min pappa kunde skriva till mig: ”jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga, för jag har aldrig förlorat en förälder själv, men du ska veta att jag tänker på dig och om du vill ringa och prata av dig får du göra det.”
När en person drar sig undan är det oftast då den behöver andra människor som bäst. Då är man som allra mest sårbar. Men att gå ut i svängen är kanske inte det första man vill när man förlorat någon. Att hon tackade ja men sedan nej är alltså inte så konstigt; hon kanske ville träffa er och var rädd att säga nej för att då kanske ni skulle dra er undan/bli arga, ja, hon kanske tom. ville gå ut- men i slutänden blev det för jobbigt. En del mår bra av att vara ute, men alla gör inte det. En del behöver bara någon som kommer hem till dem och kokar lite te eller nåt. Har en vän som mår mycket dåligt i perioder och även fast hon drar sig undan, så vet vi som står henne nära att det hon faktiskt behöver då, men inte vågar uttrycka, är någon som kommer hem till henne. Det är inte som om hon skriker åt en att gå hem igen när man går dit.
Candy: Han dog 28e juni, så det är fortfarande ett stort blödande sår. Tråkigt att höra om din pappa, men tack så väldigt mycket för ditt stöd och dina kloka ord!!
Väldigt tråkigt att du blev sviken av någon du trodde var en vän. Det är i såna här situationer det visar sig om man har äkta vänner eller inte.
Jag har inga vänner och har bara haft falska som aldrig stöttade mig när det behövdes som bäst. Så därför försöker jag numera aldrig att visa mina känslor utåt, jag isolerar mig och försöker överleva på egen hand.
Kanske lite som du gör Karin. Det är jobbigt att vara ensam om sina känslor och upplevelser, men du har iallafall 2 personer i ditt liv att prata med. Isolera dig inte för mycket bara, det kan gå för långt. Jag märkte inte att jag blev deprimerad, så illa att jag var tvungen att medicinera.