Pappa

5 tankar på “Pappa”

1. *kram* Vackert ni har gjort.

2. *skickar kramar* det måste varit jobbigt men jag tror ändå det säkert var bra i slutändan.

3. Han ser ut att sova, snarkandes :)
   Blir lite besviken på sjukvården, palliativa teamet eller vem det än är som är medicinsk ansvarig för att de inte gjort något åt munnen, brukar vara mycket trevligare för närstående om munnen får vara stängd…

   Massor av kramar till dig.

4. Ja, det var jobbigt men bra. Det där med munnen reagerade jag också på. Vi fick den att hållas stängd efteråt men den föll väl upp igen. Hade varit finare med stängd. Men han var åtminstone hudfärgad istället för gul nu…

   Min lilla pappa, jag saknar honom.

5. Jag känner igen allt… svårt med att stänga munnen. I synnerlighet när man kommer med protesen i efterhand. Nåväl den fick plats i kistan då jag fick rekommendation att den inte skulle forceras till sin ”rätta” plats.

   I feel you. Far too much.

   Min lilla pappa, det är 3 1/2 år sedan han lämnade mig. Mamma försvann 1996…

   Ge dig själv tid att sörja, det tar längre tid än man tror. Jag är ännu inte klar…

Kommentarer är stängda.