Kejsarsnittet

Jag har inga planer på att låta det här bli något annat än en beautyblogg – men vet ju att det finns folk som vill läsa om kejsarsnitt osv. Så här kommer min berättelse. Bilderna får vi ta sen, de är i stora kameran.

Mika blir bättre och bättre för varje dag. Nu planerar läkarna att vi ska flyttas till neonatalen i Linköping inom kort. Det blir skönt!

Ok here goes!

Kejsarsnitt blir ju en helt annan grej än att föda vaginalt på normalt sätt. Jag hade absolut inga planer på något annat än naturlig födsel men det är ju svårt att planera allt, eller hur?

I mars när diagnosen fastställdes bestämdes det också att det måste bli kejsarsnitt. En vaginal födsel för ett barn med hjärtfel var en för stor risk och bedömdes som uteslutet. Först blev jag lite ledsen, vi hade sett fram emot spänningen och arbetet det medför men hellre ett planerat snitt än ett ur-akut där de inser att pulsen sjunkit kritiskt lågt. Så preliminärt skulle jag snittas allra minst i v 36 men helst runt v38 – vilket vi ju lyckades med. Efter sammandragningarna jag hade för två veckor sedan är jag iofs lite glad att jag slapp värkarbetet.

Själva snittet var rätt odramatiskt egentligen. Vi kom till KK här i Lund på onsdagen och fick göra ett sista ultraljud, ta blodprover och träffa narkosläkaren. Roligt att du måste besvara en fråga på deras formulär – kan du vara gravid? Hehe tror det finns en risk ja! Därefter checkade vi in på patienthotellet och tog en lugn kväll där.

På torsdagen var vi på perinatalavdelningen kl 7, jag fick ett rum och operationskläder samt en nål i vänsterhanden. Vid 9 sattes en urinkateter i och tjugo i 10 blev jag förd till operation en trappa ner, där jag rätt snart fick sätta mig på britsen och blev preppad för ryggbedövningen. Jag hade en jättefin narkossköterska som peppade, berättade och förklarade hela vägen vad läkaren gjorde bakom ryggen och hur jag skulle skjuta rygg på rätt sätt. Som en arg katt! Träffar väldigt få arga katter så inte det lättaste… Rätt snart domnade rumpan och benen bort och då la de mig på rygg på britsen och vinklade den åt vänster för att undvika yrsel pga tryck på kroppspulsådern.

Så var det dags för snitt. Skynket var uppe, Anders höll mig i handen och operatören nöp mig utan reaktion. Själva isärbändandet av magmusklerna var jobbiga, de kändes mycket även om det inte gjorde ont. Men så plötsligt….

Barnskrik! Mika skrek när han fortfarande hade benen kvar i livmodern. Fantastiskt! Spänningen i hela rummet lättade och alla blev märkbart lättade och glada. Han hade dessutom fin färg så det gick så mycket bättre än förväntat. Jag fick en snabb blodig puss innan Anders och Mika fördes iväg till undersökningen och först då såg Anders att det blev en liten Mika och kom in och jublade. Mika fick 10 10 10 9 på apgar om jag minns rätt, 9 på färgen men 10 på hjärtat alltså – efter hans förutsättningar.

Så medan jag syddes ihop undersöktes han och togs sedan till neonatalen och jag kördes till uppvaket. Hade mobilen med mig så fick direktrapporter från vår närmaste krets hur det gick för honom. Så himla härligt och så mycket kärlek. Grät om vartannat när jag meddelade min styvmamma på Cypern och mina älskade födelsedagsvänner.

Så ja. Det var snittet det! Så här 5 dar senare är jag svullen och öm fortfarande. Magen är nästan lika stor men ärret läker fint. Värst är det med trycket över bröstet. Kan nästan inte andas! Antar att det är bröstmusklerna som anpassar sig?

Nåja! Håll tummarna för att vi snart får åka hem!