Här kommer artikeln jag är med i!
Artikelserien som denna intervju ingår i handlar om antidepressiva medel, att de skrivs ut för lättvindigt. En aspekt av detta är att det finns – i mitt tycke – en förgrening där ena sidan är den ”riktiga” kliniska depressionen där du är så dålig att du inte kommer upp ur sängen på månader. Sedan finns den gren där du ”bara” är ledsen, kanske efter en kris. Jag tillhörde krisdelen och borde ha fått terapi, inte antidepp.
Nåja. Får utveckla detta någon annan gång. Här är artikeln!
Jag tryckte bara ner allt med ett lock
Hon åt antidepressiva i åtta års tid utan att erbjudas samtalsterapi. Först när hon hennes pappa gick bort bestämde hon sig för att sluta.
– Vilken kris som helst kan drabba mig, men jag skulle aldrig börja igen, säger Karin Johansson.
Jag var 25 år när jag började, nästan exakt tio år sedan, berättar Karin.
Hon hade fått problem med sköldkörteln som innebar en brist på sköldkörtelhormon. Karin mådde mycket dåligt under perioden och hade läst på nätet att ett symtom kunde vara depression.
– Då ringde jag till min läkare och sa att jag ville ha antidepressiva, säger hon.
Karin berättar att ingen ifrågasatte varför hon ville ha det. Tabletterna gjorde att hon kände sig likgiltig.
– Jag tryckte bara ner allt med ett lock, säger hon.
Ingen utväg
Hennes mamma var mycket negativ till medicinen, men Karin såg ingen utväg. Hon beskriver tiden då hon åt antidepressiva som mycket kaotisk. Hon hade gjort slut med sin dåvarande pojkvän och fick sparken från jobb ett par gånger. Det var en tid som hon tror kunde ha hanterats annorlunda. När hennes pappa blev allvarligt sjuk i skelettcancer blev allt värre. Hans bortgång blev hennes vändpunkt.
– Jag hade kanske inte klarat att hantera året utan medicin då jag visste att han skulle dö. Den ångesten, att vänta på att någon ska dö är värre än något annat. Men att inte känna någonting när han väl hade dött. Då var det nog. Jag bestämde mig för att sluta med antidepressiva, säger hon.
Tips om KBT
Ett år senare, hösten 2011, ansökte hon om samtalsterapi och blev tipsad om en terapeut som var utbildad inom kognitiv beteendeterapi (KBT).
Hon började gå i behandling och kom fram till att det var okej att känna den smärtan som hon kände. Till en början kände hon sig besviken då hon trodde att terapeuten skulle säga exakt vad hon skulle tänka. Istället fick Karin förklara hur hon tänkte och kände och fick vägledning därefter. Sedan upplevde hon att terapin fungerade och fick redskap för att hantera sina tankar och känslor.
– Det är terapi det handlar om, inte medicin, säger hon.
Aldrig igen
Idag bor hon i en lägenhet tillsammans med sin sambo och deras två birmakatter, Uchi och Deshi, och känner sig nöjd med livet. Med hjälp av sin sambo, blogg och redskapen från KBT, känner hon att hon har det stöd som behövs. Om Karin fick gå tillbaka i tiden hade hon bett att få prata med en psykolog för att reda ut sina smärtor och den familjesituation hon hade då. Hon önskar idag att någon hade ifrågasatt om det var en verklig depression eller något som hon bara hade fått för sig.
– Det är så lätt att ställa en diagnos på nätet, säger hon.
Fotograf: Titti Olovsson, Folkbladet
Du är så otroligt vacker, min sköna. Ta det till dig nu.
Den sista bilden är ju bara så fin.
@HMS, Tack mamma, jag har att brås på! =))
En bra artikel, jag kan verkligen skriva under på det du berättar om, jag hade också behövt terapi istället för en massa antidepressiva. Många läkare som skriver ut det för lätt, så trist.
@Ann-Sofie Söderbergh, Ja det är verkligen trist…
Jättebra artikel och fina bilder!
Jag tänker lite som du skriver i inlägget, att problemet är att man använder ordet depression lite fel. Du skriver att det kanske snarare var en livskris, en som borde behandlas med samtal och KBT-strategier snarare än tabletter.
Jag drabbades av faktisk depression och fick både terapi och antidepressiva samtidigt. Jag tror att det räddade mitt liv. Men jag tror inte att tabletter ska skrivas ut utan att man får terapi också, men däremot borde man oftare få terapi utan tabletter.
Sedan borde man i synnerhet inte få tabletter utan en ordentlig diagnos, att bra skriva ut dem efter ett snabbt telefonsamtal som du beskriver tycker jag är helt förkastligt och borde vara yrkesvidrigt för en läkare.
Jag hoppas att du i alla fall mår bättre idag :-)
Jag tycker att du är superstark som har kämpat dig ur allt det dåliga till att idag driva eget företag och vara en framgångsrik bloggerska.
@Maja, Tack så mycket!
Eller hur! Jag anser absolut att antidepressiva medel är viktiga om det rör sig om faktiskt depression som i ditt fall. Herregud, det är ju en revolution inom psykologin. Men att döva krissmärtan? Nej det är fel metod.
Jag mår absolut bättre idag, även om det är upp och ner. Jag är inte i någon kris åtminstone utan är mer allmänt hormonstyrd i mina ångestskov. Och framgångsrik bloggare, heh… ;-)
Jag tror framför allt att det saknas ordentlig uppföljning vid medicinering. Dessutom finns ofta någon idé (både från patienters och läkares sida) om att ”det skulle nog vara ännu värre utan medicin”. Åt själv cipramil från 14-20 års ålder av den anledningen. Efter att ha fått en annan medicin efter förlossningsdepp kan jag ju lugnt säga att när en medicin fungerar bra så märker man det.
Är ju också väldigt tokigt att få medicin istället för terapi, precis som ni säger. Vården behöver utvecklas betydligt inom detta område!
@Jennifer, Du har helt rätt. Uppföljning och bättre verktyg för att utreda hur man egentligen mår. Jag fick Citalopram, en variant på Cipramil och för mig var det ju ingen mer effekt än att jag inte kände nånting.
Vården behöver vakna!
Har samma uppfattning som du. Min sambo har precis påbörjat medicinering och han har fått tjata sig till en tid hos KBT-teamet i vår stad trots att läkaren tyckte att det var en bra idé redan vid första besöket. Det är väldigt tröttsamt att man som privatperson alltid behöver vara stark, på, säker på sin sak för att någonting skall hända. Bra artikel. Kram på dig.
@Xana, Du behöver vara frisk för att orka vara sjuk!
Hoppas din sambo får hjälp! Kram!
Håller med, det är för mycket piller och för lite terapi. Det är ju inget ”kemiskt” fel på en om man blir deppig av en kris men ändå är det så poppis att ta till receptblocket – även om jag säkert tror att det också är så att det är snålt om terapiresurser och man som läkare kan vilja försöka hjälpa ändå. Jag har stött på båda; fått Cipramil utskrivet, med försäkran om att den inte hade några biverkningar, i samband med ett tokkraschat förhållande. Funkade ju inte över huvud taget trots att jag åt dem ett bra tag. Några år senare dog en nära vän i en trafikolycka och då fick man 10 st terapibesök beviljade direkt för att bearbeta det, mycket mer effektivt och man fick ut allt ur systemet. Ibland behöver man få älta för att gå vidare, sen kanske man behöver ett ”lock” för andra situationer, är antagligen individuellt.
@Vikab, Word, kan inte tillägga så mycket mer på detta. Krishantering! Och mer vilja att reda ut orsaken till det dåliga måendet innan medicin skrivs ut!
Håller med ovanstående skrivare att det skrivs ut tabletter aldeles för lättvindigt idag.
Det ska följas upp mycket bättre,redan från början.
Skönt att höra att du mår mycket bättre idag,och jag tror att du håller med om att du blivit betydligt starkare utav allt du gått igenom.Även om man tycker ibland, att man kunde fått slippa gå igenom vissa saker.
Kramisar
@Älvorna och Alvernas Land, Exakt. Sjukvården måste lägga mer resurser på detta, det ger så mycket tillbaka i längden.
Jaadå, jag är den första att tillstå att kriser gör en starkare! Det är inga kul grejer så klart men absolut att jag blivit den jag är pga dem.
kram!
Åh du är så fin! Jag är glad att du har lärt dig att hantera dina känslor. Och här får du en kram! <3
@Martina – Colourize Me, Tack så mycket! =) Kram!! <3!
Du är fantastisk Karin! och väldigt fin!
@Andrea / Tasty Tips Blog, Tack så mycket! =)
Bra artikel, en läkare vi besökte skrev ut antidepresiva tabletter till min då 14 årige son efter att ha träffat honom i ca 20 minuter. Hur fasiken kan man bedöma en tonårings sinnestillstånd efter den korta stunden. Nu bestämde vi som föräldrar situationen något annorlunda och avvakta med att börja medicineringen vilket var tur för han var nedstämd inte deprimerad. Vilket faktiskt är en stor skillnad på.
Den sista bilden är så otroligt fint på dig!
Det är ju helt sjukt, skönt att ni ”fick ordning” på honom utan mediciner… Det är inte ok att bara trycka ner allting så ung!
Tack så mycket! =)
Hej Karin
Hur gjorde du för att sluta med tabletterna, nedtrappning o.s.v? Över hur lång tid? Vilka utsättningsproblem fick du? Hur hanterade du dom? Många frågor. Har själv försökt sluta många gånger men har blivit så fysiskt och psykiskt nergången att jag har fått börja igen. Är oerhört tacksam för svar.
Mvh