Sitter just nu på bussen mot mitt älskade hem och min vackra stad. Jag sitter på ovanvåningen av bussen och innesluts i mumlet här uppe. Mörkret gör det svårt att se ut, en vit stolpe far förbi med jämna mellanrum men annars är det mest mörkt.
Jag tänker mycket i min ensamhet, då jag sitter i min skåpbil och sjunger med i radion. Tänker inåt, på vem jag är. Hur jag egentligen mår, innerst inne utan fasader uppe. Kanske tycker ni jag är stark som orkar med allt?
Men för mig är det ett normaltillstånd. Jag har i nästan hela mitt liv slagits mot det som får mig att vara utanför. Utanför gemenskapen, mobbad och utfryst – oförmögen att känna sorg och smärta. Varför blir mitt skinn bara hårdare, när livserfarenhet borde göra mitt skinn mer genomsläppligt av det som gör mig gott?
Det är jul snart, en högtid jag inte riktigt gillar att fira. Men det kan vara min pappas sista, så vi gör nåt fint av det. Glöm inte bort din familj och de du älskar. Glöm alla oförrätter och lev istället i nuet.
Posted by Wordmobi
Du skriver vackert och lite sorgligt. Det viktigaste är inte ytan, utan innehållet – tänk på kokosnöten ! Men gör inte ditt skal för hårt, tänk på att det brister en dag. Då gör det så ont. Skapa en liten, liten spricka redan nu. Stor kram från mig och pepparkaksätande Larson
.-= » HMSs senaste inlägg: Tema Fredag – Förväntan =-.
Du är absolut inte ensam om att känna som du gör, Karin! Vi är så många, så många. Kram, som alltid!
Skönt att du vågar skriva om det iallafall, hur du mår… det är modigt! Jag tänker på dig och din pappa ibland och jag hoppas så att det löser sig! Gör inte skalet för hårt… det finns säkert flera som vill kunna komma in! Kramen!
.-= » Marinas senaste inlägg: Den glömda eyelinern… =-.