Idag togs min mamma in på sjukhus för yrsel. Inget allvarligt eller nåt som hon inte kommer bli frisk ifrån, men för mig är varje liten krämpa som mina föräldrar drabbas av en påminnelse om att de trots allt inte är odödliga. De kommer inte finnas där för mig nån gång – om 100 år hoppas jag! – i framtiden.
För nåt år sen fick min pappa cancer i ena njuren, efter det fick han en liten stroke – förutom att han också har åldersdiabetes sedan några år. Mamma har lidit av högt blodtryck och förstorat hjärta ett tag. Men inga större grejer egentligen och jag har aldrig varit rädd.
Det är jag inte nu heller. Jag vill bara påminnera er få där ute att en dag är tiden ute och då kanske du aldrig fick chansen att säga det där som dina föräldrar så gärna vill höra från dig:
”Jag älskar dig härifrån till Pluto”
