Jag var med om något mycket märkligt igår. Jag blev sjuk – av sorg!

Som bekant har vi rensat pappas förråd i helgen. Jag tror nog alla håller med om att det är jobbigt att rensa ut från en avliden anhörigs saker, oavsett hur personen levt sitt liv. Min pappa hade tur som hade en fru som var pedant, annars hade nog förmodligen hela lägenheten varit fylld med sparade papper och saker. Nu var det begränsat till förrådet. Som jag skrivit i tidigare inlägg sprade han på allt. Vi fyllde låda efter låda med papper som vi slängde. Pärmar fyllda med bensinkvitton, American Express-fakturor, brev och julkort från sent 60-tal. Jag är inte särskilt nostalgisk av mig, så jag kan inte riktigt förstå varför han sparade allting. Ok att skriva en biografi som han hade tänkt, men vad hade bensinkvitton från 1969 varit till nytta där?

Som ni förstår var det ett ganska jobbigt arbete och den gängse teorin här hemma är att jag helt enkelt blev sjuk av sorg. Att allt detta rensande av hans minnen och inköpskvitton fick upp allt jag trängt undan till ytan och jag reagerade fysiskt. För även om jag tyckt att jag tagit hand om min sorg har jag uppenbarligen inte gjort det, bara trängt undan. Jag har faktiskt fortfarande svårt att prata om pappa, saknaden är så stor att jag nästan alltid blir tårögd när jag pratar om honom. Men även om detta var jobbigt fick man också en hel del insikter om vem han faktiskt var.

Det blev sängläge hela eftermiddagen och kvällen igår iaf. Vi åt lunch vid 14, ett kokt ägg och en digestive med ost och därefter inget mer på hela dagen. Det blev bättre efter första uppkastningen, men nä, det var riktigt jobbigt.

Idag får jag inte i mig något mat, har satt i mig gamla popcorn vi tog med oss från i fredags. Nåt mer klarar jag inte av att fixa till. Dessutom en vattenflaska med resorb och två ipren, jag hoppas jag mår bättre snart.

Har du varit med om något sånt här?

  1. Ta hand om dig och hoppas du mår bättre snart. Kanske är det bra att du får utlopp för din sorg. Inte så kul men det kanske hjälper? Kram

  2. SÅDANT HAR MAN HÖRT TALAS OM ! du reagerade din kropp reagerade en del kom ut. Gråt bara gråt om du kan. gör mig ledsen om att du blev så sjuk. Kram kram

  3. Usch, stackare!!! Här skrev jag om vinterkräksjuka!?!?! Hoppas verkligen att du blir bättre och jag har oxå hört om att man kan reagera på detta viset! Jag har själv inte varit med om det just av att ha förlorat någon men jag har blivit utslagen av andra saker, jag har lätt att gå ner i mig själv och må psykiskt dåligt av massa olika anledningar. Jag tror att vi bearbetar sorger på olika sätt och även om du tror dig ha bearbetat innan så reagerar nog din kropp och du på detta sätt nu, för att bearbeta det sista. Jag är inte ngn psykolog men tror på teorin att vår kropp sköter mycket mer än vad vi tror. Ta det här med stress, vi tycker oss inte vara stressade men kan bli helt utslagna, få svullna körtlar, migrän mm… ja en himla massa saker av just stress, å då är vi inte ens stressade??
    Passa på att gråta ut och köra slut på dig genom detta, det stärker dig och du kommer kliva starkare ur det!!! Låt dig må dåligt, man får må dåligt!!!!
    Du kanske tycker jag inte verkar klok men sån här e jag….
    Stor styrkekram till dig från mig!!!
    PS.ta en liten paus från allt ett par dagar…

    • @Anna, Tack för omtanken! Tror jag är immun mot vinterkräksjukan =)
      Du har helt rätt angående stress, man kan reagera på de mest konstiga sätt. Jag har svårt att gråta som sagt, så det är svårt att få ut det mesta den vägen. Du verkar jätteklok och jättegullig!
      kram!

  4. Men fy, vilken pärs. Mina djupaste sympatier och en varm kram.

    Först och främst – sluta tränga bort sorgen. Den måste få komma ut, annars kan det nämligen bli så att kroppen reagerar just så, den blir sjuk. Det är hemskt och jävligt att sörja, att gråta, rasa, känna hur hela kroppen skriker i saknad och sorg – men det är något man tyvärr måste igenom och komma ut på andra sidan.

    Saknaden kommer alltid att finnas kvar men det blir lugnare när man sörjt ordentligt. Och det är inte för inte det kallas sorgeARBETE – det är f b arbetssamt. Men förträngd sorg kan ställa till med ett elände!

    Själv blev jag sjuk när min första man lämnade mig. Jag varken åt eller sov. Rasade i vikt (inget trevligt sätt att gå ned i vikt kan jag säga) och blev till sista tvungen att ta till insomningstabletter. Det tog tid och många pappersnäsdukar att komma över det sveket och bygga upp sitt självförtroende igen – men det var nödvändigt. Sorgen måste värkas ut – att inte tillåta det blir till slut något som skadar ens kropp.

    • @Charlotte, Tack för dina sympatier!
      Jag försöker inte tränga bort sorgen medvetet, men jag trodde ju att jag tagit hand om den. Jag trodde att jag redan gått igenom allting du beskriver ovan.

      Låter som ett helvete du gick igenom med din man, usch! Tänk att man kan överleva en sån grej… Kram på dig!

  5. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att du ”fortfarande” blir tårögd av att prata om din pappa. Han var en älskad person i ditt liv och det har inte gått speciellt lång tid sedan han gick bort.

    Jag hade ungefär samma situation med min farfar som gick bort för 14 år sedan. Det är bara de senaste åren jag kunnat prata om honom utan att bli helt utom mig av sorg. Visst jag var bara 12 år när han gick bort, så det spelar så klart också in, men jag har varit vuxen nu.

    Träng inte bort sorgen utan ta istället hand om den, gör vad du behöver för att kunna gå vidare.

    Stor kram!

    • @Lene, Jo, du har helt rätt. Två år är ingen tid alls och jag kommer ju få leva med sorgen i minst 40 år till eller så…

      Är ju dock lättare sagt än gjort att inte tränga undan sorgen…
      kram tillbaka!

  6. Vi är starkare, eller segare, än vi tror. Min kloka mamma (borta sedan 10 år tyvärr) sa att ”tiden läker inte alla sår, men vi får i alla fall sårskorpa och kan leva med det.” Med tiden går det lättare men såklart man kan få något vått i ögat långt efteråt är det är någon man hållit kär.

    Karin, till slut blev jag så arg på min f d make att jag skällde ut honom tills han blev en tvärhand hög – efter det släppte det värsta och jag kunde börja bygga upp mig igen. En del av sorgearbete är faktiskt ilska och så skönt det var att få ge utlopp för den vreden! Du vet ”hell knoweth no fury like that of a woman scorned”…

    • @Charlotte, Jag älskar att du skällde ut ditt ex! Önskar att jag kunde skälla ut pappa, haha… ;) Jag hoppas att jag snart kommer över den akuta sorgen iaf…
      Tack för ditt stöd!

  7. Det är inte alls konstigt att du blir tårögd när du pratar om honom. Där har du ju en väg till förlösande tårar – så prata om honom. Mycket!! Och låt gråten komma. Om du har svårt att gråta inför andra, så är det ju för många, så kan du göra som jag gjorde. Jag skrev ett brev till pappa, ett långt långt brev där jag bara skrev om allt jag kom på. Fina minnen tillsammans, hur mycket jag saknar honom, att jag fortfarande behövde (och behöver!) honom och att det är fan att han skulle gå och dö i från mig. Och jag storgrät hela tiden medan jag skrev. Även om du inte gråter, så kan det vara ett sätt att komma i kontakt med känslorna och att få ägna en fin stund med honom och era minnen. Det är ok som någon skrev att känna ilska – det är orättvist att en fin människa måste dö för tidigt, och det är orättvist och jävligt att du ska behöva leva resten av ditt liv utan din pappa. Man har all rätt att vara arg. Kram och krya på dig!!

    • @Mia, Oj, jag kan knappt föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit! Frågan är om jag orkar göra det samma, men du har nog en riktigt bra idé där…
      Tack för peppen och kram på dig med!!

  8. Glömde säga att det var riktigt skönt efteråt att ha skrivit brevet och ha fått gråta ut riktigt ordentligt. Och det var en fin stund med honom. Jag skriver fortfarande till honom eller om honom ibland för det känns fint.

Comments are closed.