Har återigen konstaterat att man som bloggare som är någorlunda offentlig (?!) inte får må dåligt. Eller man kanske får må dåligt, men man får absolut inte prata om det öppet. Fasaden måste upprätthållas till varje pris, för det är absolut förbjudet att visa att livet inte är rosenskimrande hela tiden.
Undrar om detta är enbart en bloggsjuka, att det helt enkelt är tråkigt att läsa en blogg där skribenten mår dåligt? Att det bara är positiva och inspirerande bloggar som klättrar på listorna och kommenteras. Jag är så jävla trött på fasader, på att hyckla att allt är bra och fint när det inte är det!
Det är mycket som kommer upp till ytan när man går på terapi och får hjälp att hitta jobb. Mycket av ens tankar på hur värdelös och ointressant man är, vilket förstärks ytterligare av att man inte ens får vara sig själv utan måste visa upp en glättig fasad. Som om jag inte skulle kunna jobba som en gnu fast jag inte är helt lycklig? Är det någon som hört talas om sorg och saknad kanske?
Jag var medvetet väldigt opersonlig förra året, vilket kanske uppskattades av en del och kanske var det skönt att inte dela med mig av allt. Men då får man inte mycket förståelse om man någon gång visar sig svag eller är öppen med hur dåligt självförtroende man har. För då blir man inte anställd av någon ytlig rekryterare som inte ser längre än till någons jävla fasad.
Trött är jag på BLOGGHYCKLERIET!
Nu ska jag träna poweryoga! Ha en fin kväll!
Hur skulle du själv resonera om du skulle anställa folk i ditt företag?
Om jag var rekryteringsansvarig och valde mellan två kandidater med likvärdiga referenser skulle jag helt klart ta den positiva. I en arbetsgrupp måste det såklart finnas olika personlighetstyper, dock skulle jag dra mig för att välja någon jag misstänkte var deprimerad och/eller bitter. Vid depression följer ibland sjukskrivningar, vilket kostar, och en generellt bitter person sprider negativ energi.
Detta skriver jag inte för att visa mig ”förmer” eller liknande, utan för att hjälpa dig.
Ingen kommer liksom att ge dig ett jobb av sympatier, utan för att du har övertygat dem om att du är lönsam att investera i. Detta gör du inte genom att flasha dina demoner.
När du härom veckan skrev att du var desperat och ville sälja nagellack i din shop var det visserligen många som nappade, men tror du inte att du hade fått ännu mer sålt om du kört på en entusiastisk attityd?
@Viola Vamp,
Jag skulle vilja ha exempel på hur en entusiastisk attityd skulle ha fått folk att köpa mer förra veckan. I skrivandets stund tänker jag att jag nappade mer på desperationen än om Karin bara hade varit entusiastisk. Jag tycker Karin har varit ganska entusiastisk angående NailMail på sista tiden. Men du kanske hade något specifikt i åtanke när du skrev det där om entusiastisk attityd och jag är intresserad av att tänka mig in i den situationen.
Vad invecklat jag alltid måste uttrycka mig. Det är bara för att jag försöker förklara på ett sätt som inte ska verka som om jag är värsta sur. Bara genuint nyfiken.
@Sarah,
Tja, allt på skalan över ”desperat”, kanske? ;)
Visst kan även kvart-i-tre-raggare få napp, men vill man ha en långsiktig relation (alternativt lönsamhet) och bygga upp en stor kundkrets (eller ja, flera ragg ;)) bör man inte vädja till folks välvilja utan istället få folk att vilja ha ens produkter.
Du ligger väl inte med någon av för att vara snäll?
Det är verkligen roligt att du är så oförfalskat vetgirig. Jag kan med varm hand rekommendera följande litteratur: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186077120
@Viola Vamp,
Ok. I just detta fallet känner jag att ”desperation” funkade bättre än om hon hade skrivit ”handla i shoppen, yay!”.
@Sarah, Vilket jag har gjort andra gånger, utan samma resultat…
@Sarah, En annan grej jag känner att jag vill säga som jag har tänkt att jag borde ha sagt (skrivit) är att jag har lite svårt att jämföra nagellacksköp med sex. Så, nu har jag fått säga det också.
@Sarah, Hehehe, du får inte en orgasm av en fin holo då alltså? ;)
@Viola Vamp, Jag orkar inte ens bemöta din kommentar. Hela mitt inlägg vänder sig mot just det hyckleriet du förespråkar. Detta är min personliga blogg och jag skriver vad jag vill här. Jag har inte varit sjukskriven någonsin pga depression eller mina andra sjukdomar, enbart för förkylning etc. Och tror du att jag skulle vara otrevlig eller sur på en intervju eller på en arbetsplats?
Och jag är inte annat än positiv eller entusiastisk på nailmail-bloggen eller i nyhetsbreven. Men här skriver jag vad jag vill.
@Karin svarar,
Jag har ingen aning om huruvida du är är sur eller glad privat eller i arbetslivet. Dock är du negativ på din blogg, som potentiella arbetsgivare uppenbarligen läser. (Lernia-kvinnan)
Självklart skriver du exakt vad du vill. Men om du inte tror att folk som läser Nailmail kopplar det till dig, personligen, och vad du skriver här så finns det egentligen ingenting mer att tillägga.
Lycka till!
(utan ironi)
@Viola Vamp, Nej, men skriv då inte som att jag inte får jobb för att jag är grinig på intervjuer. Det har du ingen aning om. Och ja, läser de min blogg kanske de får en bild av en smart och hårt arbetande kvinna som är lite ledsen över att livet inte är som hon vill. Varför måste alla hyckla lycka hela tiden!? Och om en arbetsgivare inte anställer mig därför, varför tror du jag skulle vilja jobba med dem då? Jag vill inte ha en leende idiot utan hjärna i mitt företag, hur positiv hon än är. Och jag är jag, om mina kunder tycker jag är en bitter idiot så får de gärna tycka det och handla någon annan stans om det är avgörande. Men majoriteten av mina kunder hyllar mig för min snabba och trevliga service. Så du har knappast rätt där heller.
@Karin svarar,
Whatever.
Ja, vem vill läsa en blogg där det bara gnälls? Orsak/bakgrund till gnället är komplett ointressant ur en läsares synvinkel.
Att läsa bloggar görs av en av följande orsaker:
1) bli underhållen
2) lära sig något intressant/nyttigt
Att läsa om hur synd det är om dig, även om det ÄR det; eller läsa om att det är viktigt för dig att ha ett ”statusjobb” lockar INGEN. Läs och ta till dig det Viola Vamp skriver ovan, för hon har rätt till 100%. Man kan inte sitta ner och ÖNSKA att bra saker kommer hända, man måste själv se till att de händer. Ingen, varken du eller någon annan, anställs av sympati. Ingen anställs för att de ”förtjänar” att anställas. Det funkar inte på det viset.
Fast, gnäller jag BARA? Jag har ju med en massa annat också, fotografier och mejker, inte fan gnäller jag i dem? Jag har skrivit max 5 inlägg senaste året om hur jag mår. Varför är du här och läser om du bara tycker allt är negativt? Och jag sitter inte och önskar mig saker och ting, allra minst ett jobb. Du kanske har missat anledningen till att jag skriver? Att jag själv insett att jag inte vet vad jag vill? Kalla det tänka högt om du vill. Och visst tar jag åt mig av vad Viola och du säger, samtidigt som jag inte tycker ni har rätt. Ni känner inte mig och känner inte mina anledningar – så tyvärr kan jag inte ta åt mig åt vad ni tycker till 100%.
Men tack för din åsikt! =)
@Karin svarar, Ja, vilket idiotinlägg det var. Någon har uppenbarligen inte läst din blogg när denna någon kommenterar. Du önskar inte bara att något ska ske, du gnäller bara inte. Vad löjligt att anta att bara för att du skriver vad du önskar dig av livet så gör du inget annat än att önska. Och man har faktiskt rätt att gnälla lite ibland också. Speciellt i sin egen blogg. Bah!
@Sarah, Eller hur! Suck… Dessutom känner jag inte att jag bara gnällt, det gör jag kanske på facebook. Men här har jag ju skrivit långa utvecklade/invecklade inlägg om hur jag mår… Tröttssamt.
Personligen Karin så uppskattade (och uppskattar) jag din ärlighet angående Nailmail!
Desperat är väl ett starkt och negativt laddat ord, visst, men jag förstod vad du menade.
Och jag håller även med Pamsan här under gällande din blogg i övrigt.
@Andrea, Tack så mycket! Jag var verkligen desperat, det gällde att få in pengar snabbt – annars hade jag inte kunnat betala Glitter Gal… Så tack alla igen som hjälpte till! Och tack för att du föredrar en ärlig blogg!
Jag föredrar en blogg som är ärlig. Jag tycker att du är stark som vågar skriva om när du är ledsen eller down. Själv är jag inte alls öppen på min blogg, det är visserligen inte heller meningen. Alla har vi ju våra upp- och nedgångar. Jag har själv valt att inte vara så personlig eftersom jag inte vågar vara det. Hade jag skrivit en mer personlig blogg hade den innehållit både glädje och ledsamheter. De är ju det som är normalt. En blogg som enbart innehåller glättighet känns inte intressant. Inte för att jag gottar mig i olycka på något vis men det ger ändå mer att läsa en blogg som har både ock. De rosa och fluffiga bloggarna med närbilder på den nya vasen med tulpaner och cupcakesen ger inte mig något.
Fortsätt som du gjort, skriv vad du vill. :)
@Pamsan, Tack för ditt stöd! Jag hade aldrig kunnat hålla upp en fasad som glittrig och rosa hela tiden, jag hade blivit galen! Jag är glad att jag blev mer personlig och inte bara skrev om smink, någonstans måste allt ut…
Ändra dig inte Karin! I längden vinner man på att vara den man är, att försöka för att behaga andra är ett mycket högt pris och inte värt ett korvöre. Att förlora sig själv är det allra värsta och kommer i längden inte heller ge något jobb. Klart det är bra om man försöker hålla en positiv attityd – men å andra sidan märks det att sån’t är oäkta också.
Var dig själv – och var beredd på att få mothugg, det får man alltid när man inte behagar och inte backar på den man är!
@Charlotte, Tack för ditt stöd! Det känns skönt att ni hellre vill läsa en äkta blogg så att säga, istället för en tillrättalagd och perfekt… Jag kan inte bli glättig och hyckla lycka bara för ett jobb, då går jag hellre till socialen…
håller med de som skrivit att en blogg som visar alla känslor är intressant!
och att man måste få känna känslor utan att tänka på att vara lönsam… är bra less på allt prat om att man ska vara glad o trevlig och man får inte ens skriva nåt på facebook, på sin fritid, för att det kan misshaga en eventuell arbetsgivare, och att man blir straffad genom hot att bli utan jobb.
var går gränsen, får jag skriva att jag gillar gult, kan en arbetsgivare sortera bort mig för det?
är vi inte mer än våra jobb? kan inte en person som råkar bli sjukskriven för tex depression även tillföra saker? det finns ingen garanti för att en person som är glad (eller fejkar att den är det) inte råkar ut för en sjukskrivning heller…
@helena, Tack för stödet!
Jag håller med dig till fullo! Jag är inte mitt jobb eller min karriär, jag måste få rum att skriva om vad jag vill på MIN blogg! Jag skulle aldrig drömma om att snacka skit om en arbetsgivare dock och min nuvarande är jättebra. Att jag sedan vill ha ett annat jobb/ett jobb till handlar ju mer om min aktivitetsnivå och lön.
Min pappa var positiv ända till slutet, det hjälpte inte… Så tankar är mycket, men inte allt. Tyvärr.
Håller i övrigt med folket som är för denna blogg så som den är. Jag vågar sällan vara helt ärlig på min personliga blogg, vilket jag själv tycker är både bra och dåligt på samma gång. Det är skönt att läsa en riktig människas blogg. Att arbetet ska behöva styra ens liv något så enormt tycker jag är riktigt, riktigt fel.
@Sarah, Tack så mycket för stödet! Jag måste få vara ärlig, om jag trycker ner mig själv för mycket blir jag till slut galen… Så tack för att du och alla ni andra gillar mig som jag är! Det betyder EXTREMT mycket!
Och suck för jobbstress…