Det här med tro är intressant. Redo för ett inlägg om detta?
När jag var liten bad jag och mamma fader vår innan jag skulle sova. Vet inte hur troende mamma var egentligen men kanske ville hon få in en fin tradition. Jag minns också att jag gick hos kristna scouter (alla scouter kanske är kristna förresten) några gånger innan jag började skolan men det var inte min grej.
Första avslutningen i ettan gick vi till kyrkan, ni vet julavslutningen. Jag var den enda som kunde texten till fader vår och kanske var det den ”skammen” som gjorde att jag började förstå att det inte var helt, hm, normalt? Bland mina klasskamrater och familjs vänner fanns det inga kristna, så det var inget naturligt inslag bland min omgivning. Kanske pratade man inte lika mycket om det på 80-talet heller.
När det var dags att konfirmera sig började jag tänka på allvar. Vad var gud egentligen, fanns han/hon? Alla i min klass konfirmerade sig men jag började mer och mer anse, och inse, att det skulle vara lurendrejeri att stå där inför alla och säga att jag tror på gud och sedan få belöning för detta. Kanske hade jag kunnat lura släkten och få presenter men inte mig själv. Så nej, konfirmerad är jag inte. Jag var tom aktiv ateist, argumenterade för min sak och diskuterade med min vän som var pingstvän om det.
På senare år har jag dock blivit mer av en sökare. Jag tror inte på Gud. Men kanske på universum? Kanske finns det något där ute som lyssnar på mina önskningar och ser till att det händer. Ödet kanske det heter också. Men en gud som skapat allt och gett allt en mening? Nej. Fast jag är faktiskt fortfarande med i Svenska kyrkan!
Däremot tror jag att pappa finns kvar omkring mig. På ett moln, runtomkring oss eller där uppe. Just nu läser jag förresten Eat Pray Love av Liz Gilbert, den är riktigt intressant för en sökare! Mer info om den när jag läst klart den!
Vad tror du på? Är det viktigt att tro på en gud?
Jag tror på hoppet och den egna kraften inom oss.
Jag tror att folk tror just för att tro, det är en enkel väg och stor tröst att be till Gud, Allah, Ganesha, Bamse eller vilken högre makt som helst, när någonting oroar en, hellre än att försöka påverka situationen själv.
Jag erkänner att jag då och då ber till Gud när jag verkligen är på ruinens brant, när jag känner att min egen makt inte räcker till, men det känns ändå inte okej att begära något från något jag inte tror fullt på.
Jag tror också att de konservativa och extrema tror mer på en högre makt än på den egna förmågan, och där går gränsen för mig.
Hoppet och jaget är min religion. Och AIK.
Jag behöver min tro, annars finner jag ingen mening med att leva. Jag behöver tro för att hålla min rädsla för döden stången, måste tro att uppståndelsen finns, att vi då inte kommer ha några sjukdomar och att bara godhet kommer finnas i världen.
Tron hjälper mig att somna på kvällen. Och jodå, vissa böner har jag fått besvarade, böner om händelser som annars inte skulle ha lett mig till tro.
Jag kom till tro under Hultsfred 2006. Jag hade studerat bibeln med mina vittnen, men inte riktigt trott. Men medan jag i tältet, lyssnade till Kent som spelade långt borta och läste Lukas. Då kom ”sanningen” som en bomb inom mig. Fantastiskt.
Vi läste väl ’Gud som haver …’?
Hur som helst, någon form av tro på att Något i Universum ser och hör oss ständigt. Något vi kan tilltala med våra tankar, böner, önskningar. Allt fångas upp och det som är rätt för tillfället uppfylls. Men om förutsättningarna inte finns eller om önskan är fel utformad händer inget. Att åtminstone ha den tron ger trygghet.
Kramis
Jag är nog en våldsamt kall och cynisk människa, för jag kan inte tro på något som skulle sitta på ett moln i himmelen och styra våra öden. Det finns nog ingenting som kan få mig att ändra hur jag känner angående det där. Svåra saker i livet verkar göra att folk vill tro, och det är juh upp till var och en och jag kände ett styng utav det när min bästa vän begått självmord. Det var den mörkaste tiden i mitt liv, men jag kom ut på andra sidan med samma övertygelse som innan… Det är det här livet som gäller, det finns bara en chans att leva och det är här och nu. Att be till någonting som kanske skulle kunna existera men inte bevärdigar sig med att ens bevisa för mig om dess existens känns som ett sånt våldsamt slöseri med tid, tid som jag kan använda till att leva. Jag är konfirmerad, jag har läst väldigt mycket om olika religioner och är intresserad av ämnet. Jag tycker det finns något vackert i att så många kan finna tröst och trygghet i sin tro på något större, men jag vet att det är en uppfattning jag aldrig kommer dela.