Som sagt, jag fyller 32 år ljuvliga år på onsdag och det firar vi med en liten tävling! Som ni vet har jag en liten knäpp katt här hemma och jag är en riktig kattmänniska. Därför vill jag tävla ut en riktigt fin gammaldags plåtskylt, med texten ”A home without a cat is just a house”.
Det du behöver göra för att vinna är att berätta din bästa katthistoria, tex om nåt knäppt din katt brukar göra eller nåt annat läsvärt. Jag och Anders kommer välja ut en vinnare och detta gör vi kl 23.00 onsdagen den 13e januari.
Så sätt igång, berätta om era katter!
Vi hade en kattkille som var väldigt försiktig av sig samt en katthona som var mycket mer tuff. En strålande vårdag kom katthanen springades med väldigt låg ställning in mot huset, sådär så han såg lite lagomt livrädd ut. Han kikade bakåt precis som att något stort och farligt jagade honom…
Efter honom kommer en liten liten fågelunge hoppandes. En som antagligen ramlat ner från ett fågelbo och var jätteglad över en katt som kunde rädda den. Den stora kattkillen blev alltså jagad ev en liten fågelunge! :-) Och det som blev extra roligt var när vår katthona (som för övrigt var liten och tanig) kom emellan dem och tog ett ordentligt bett om lille fågelungen och sonika åt upp den. Hon såg belåten ut och vår store kattkille såg med ens lugnare ut…
Oj jag har ju fyra katter så man har ju lite historier….
Azrael var en mycket nyfiken katt när han var liten, ville gärna sticka ned huvudet i saker och undersöka. En dag när jag var och städade i sovrummet så hörde jag massa konstiga dunkande från köket, genom hallen och mot sovrummet. Dunkande kompanjerades också av jamnade. Tittade ut och såg att Azrael hade stoppat ned huvudet i vattenkannan och kunde inte komma loss. Han kom gående med den fast på huvudet och rörde på huvudet från sida till sida som Stevie Wonder…. Jag skrattade så att jag grät samtidigt som jag försökte få loss honom. Det gick tillslut och efter det så stoppar han inte ned huvudet lika mycket i saker….
Aratron är min lilla bebis som jämt ska sova innanför min tröja, han är som ett litet kängrubebis. Om jag har fräckheten att inte vakna när han ska ha mat så går han över mitt ansikte och släpar magen i ansiktet på mig och om jag inte tycker att det är tillräckligt för att gå upp så lägger han sig helt enkelt över mitt aniskte tills ja kliver upp….
Så det var i alla fall två av katterna egenheter.Skulle kunna fortsätta hur länge som helst men jag ska ju inte skriva mina memoarer….
.-= » Linas senaste inlägg: Ibland är det mycket….. =-.
Hos mig bor världens mest personliga katt. <3
Jag adopterade honom från Stockholms katthem som fångade in honom vid en husvagn där han gått hemlös ett tag. De skulle fånga in alla katthonor först men min katt C.K. gick in i alla fångstburar och åt upp all mat som burarna preparerats med, flera gånger, så han fick följa med till katthemmet med honorna :)
Han är fortfarande väldigt matglad men det som gör honom mest speciell är att han är så "mammig". Han kommer ofta upp i sängen när jag ska sova, och då mjölktrampar han på sin kudde. Sen ligger han där och spinner och visar magen en stund, till han är nöjd för stunden.
När det är matdags serverar jag först mat i köket, då jamar han högt och äter lite. Sen springer han före mig ut i hallen där portion 2 serveras (har en akuthemskatt också) och då äter han lite där med. Han älskar mat och mys min kisse, och jag älskar honom. Hade jag inte haft honom hade jag aldrig orkat kämpa med min depression och sociala fobi <3
.-= » Lindas senaste inlägg: Katthemmet Kompis behöver din hjälp! =-.
Jag minns en gång för några år sedan då jag fick syn på en grävling utanför mitt föräldrarhem. Grävlingen såg aningen stressad och rädd ut för efter honom/henne kom nämligen mina föräldrars stora katt, Akasha, i fullt språng och ville ha fatt på grävlingen… Det var sannerligen en syn må jag säga. :) Akasha är dock avliden sedan ett par år tillbaka men den katten, hon var då inte rädd för nåt. :)
.-= » Jimmys senaste inlägg: Saad Moosajee =-.
Skaffade Dennis i början på oktober efter mycket övertalan där hemma. Min sambo, som för övrigt är väldigt pedant, var inte allt för förtjust i att skaffa en katt. Han är vit på tassar och mage och beige/gul i övrigt. Han är ju ganska ung än och vi har inte haft honom så länge så jag har inte jättemånga berättelser.
Däremot är vi övertygade om att han har ADHD eller Damp. Helt otroligt galen är han. Dessutom äter han allt. ALLT. Plast verkar smaka gott så vi har fått ta bort allt som kan vara farligt för honom att tugga på. Vi har fått sätta en stor spånskiva in till vardagsrummet där våra skinnsoffor står eftersom han annars går loss på dom.
Det skojigaste som hänt måste ha varit när jag städade toaletten. Hade hällt i blå WC-duck i toan och tänkte att det kan ligga kvar där en stund. Då kommer kissemissen och tror att han kan hoppa upp på toalettlocket. Inte visste han att locket var uppfällt så han plumsar rätt ner i det blå vattnet och liksom studsar upp igen av chocken. Han var sådär söt efter det, blå och dyngsur. Då kan man inte låta bli att garva. :D
Katter som spinner och ligger ihopkurade måste vara det bästa som finns.
.-= » Pamsans senaste inlägg: Nubar Moodies – #M145 Blue Violet to Sky Blue =-.
Oj jag har många roliga historier jag eftersom jag hade en väldigt egensinnig (enligt mina vänner ELAK) katt i 18år:) Min älskade Mirran.
Hon ÄLSKADE chips o kunde höra ljudet av en chipspåse innan vi ens kommit innanför dörren hemma:)
En gång när jag var liten o vi hade lånat min morfars stuga, som låg 20 meter ifrån en sjö, så var hon ute o jagade hela dagarna! MEN hon åt inte upp bytena…å nej! hon la dem så vackert i en rad längsmed stigen ner till sjön.
Längst upp kunde det ligga en mus, sen en fågelunge, sen 3möss igen o så en stor fågel osv
Mina sysken kallade den för LIKSTIGEN!
Det var en syn må jag säga i den vackra sommaridyllen:)
Min nuvarande katt Yatzy är världens snällaste o keligaste katt (korsning norsk skogkatt o Burma)men han ser väldigt pampig ut o har därför blivit gatans kung! Alla katter respekterar honom!
En dag när vi var i husvagnen så var han o hans kattbror P*uzzel ute o härjade. Helt plötsligt dök det upp en hund från ingenstans! Yatzy for som en kanonkula upp i ett träd! Högst upp i det tanigaste trädet av alla…Bara det att han väger 6kilo o toppen på trädet vajade hit o dit o vi bara satt o väntade på att det skulle gå av. Där satt han i 1½timme o vi försökte med allt!
Det enda som fick ner honom var när jag sa kom Yatzy så går vi o fiskar! Han älskar nämligen att fiska o ligger vid mina fötter så glatt o väntar på att jag ska få napp:)
jag har två stycken katter,som heter ozzy och fia,två st honor.jag kan inte specifikt komma på någon sådan där rolig berättelse,man har ju fler lite roliga och inte så rolig.
jag kommer ihåg,en morgon när jag steg upp,och komm in i tvrummet,jag trodde inte mina ögon….katterna hadde gått lös på tapterna,det hängde bokstavligt talat remsor…det va inte så kul,antagligen hadde dat kommit någon solkatt som katterna hade sett,+att gardinstången låg på tvären ena sidan neråt medans den andra va kvar i väggen.
jag var tvungen att ta bort min han katt för några år sedan,så då skaffade jag en kattunge till så fia inte skulle va så ensam,men va orolig hur hon skulle reagera.så första dagen va man som en hök mamma och titta hela tiden på dem,men så komm kvällen,och jag försökte sova med lilla ozzy (som luktade hönsskit)men det gick inte heller så bra,hon satt på nattduksbordet när jag vaknade och tittade på mig,men en dag,när jag komm hem så låg fia med ozzy på strykbrädan,där fia tvättade ozzy och då visste jag allt skulle gå bra,det blev en sådan lättnad!!!
.-= » ingegerds senaste inlägg: Elvis presley.. =-.
Jag och min pojkvän fick syn på en väldigt liten grå kattunge i ett buskage i sommras. Vi såg inte till någon vuxen katt och efter mycket om och men lyckades vi fånga in den lilla kraken. Det var en söndag så varken vetrinär eller katthem var öppet så det blev att vi fick ta in den lille missen och ge den lite mat och värme. Det var första dagen med vår älskade lilla tös, Skrållan. Hon var så liten, väldigt snuvig och ögonen rann, hon kunde knappt se någonting på grund av de geggiga ögonen. Därför var hon ganska bitsk och rädd men så fort vi började klappa på henne så började hon spinna och anförtro sig åt oss.
Dagen efter åkte vi in till katthemmet och fick då reda på att de inte hade någon plats för en liten sjuk misse så det blev att vi fick bli jourhem åt henne, inga problem för mig då jag älskar missar. Lilla Skrålli var så liten, smal och tanig men efter ett tag började hon komma igång igen. Jag fick inte lämna henne ensam, då sprang hon efter mig tills jag plockade upp henne och tog med henne.
Den sommaren och hösten blev helt underbar tack vare henne, hon var ett ljus i den ständigt trista vardagen. Vi behållde henne. Efter ett litet tag fick hon också en liten kompis, Atta, en annan liten misse som skulle nackas men som jag tyckte förtjänade en annan chans. Tills en dag i slutet av november då Skrållan började bli slö och busade inte alls lika mycket längre. Det blev bara värre och värre, efter ett par dagar slutade hon äta och ville knappt röra på sig alls. Hon ville inte ligga i sängen utan föredrog att ligga på en låda som hon lekte med så mycket när hon var liten.
Min mamma hämtade henne eftermiddagen fredagen den 4 december, vår älskade lilla Skrålli kunde knappt gå och hon mådde så dåligt. Hon fick komma till en vertrinär och hon fick vätska i spruta och hon verkade kvickna till lite, det var hoppet för mig.
Dagen efter släpptes bomben, Skrållan hade inte blivit bättre, min pojkvän och mamma tog med henne till en vetrinär och det värsta som kunde hända blev verklighet. Vår älskade lilla Skrålla hade FIP, hela hennes buk var vattenfylld och hon skulle inte ha överlevt många timmar till. Så den 5 december fick on komma till himlen där hon nu har det så mycket bättre. Det fanns ingenting att göra.
Vi saknar henne så men hon fick det så bra som det kunde bli. Hade vi inte fångat in henne så hade hon inte överlevt en natt till, men nu fick hon förgylla våra liv ett extra halvår. Hon var så söt och så snäll – Vår älskade lilla Skrålla.
.-= » Emilias senaste inlägg: Längtar tillbaka =-.
Oj så svårt. Man är ju så van vid sina egna katter så att vad de gör är ju vardag liksom. Jag har tre st: Sess, Bina och Brutus. Sess och Bina är båda adopterade från katthem. Sess adopterade jag för 7-8 år sen nu och hon blir 14 i år. Hon hade bott på katthem sedan hon var bebis och det har övergått mitt förstån hur en sån rar liten kattflicka kan ha undgått så många människor. Visserligen var hon igen skönhet när hon var där- de sista åren tappade hon pälsen på magen och bakbenen och det var tal om avlivning. Som tur var jobbade en kompis där då så hon tipsade mig om Sess förmodade öde. Sagt och gjort, den försiktiga, delvis hårlösa flickan fick flytta hem till mig och katten jag hade då- Oliver (som var lite utan ondskan personifierad men ändå ganska charmig). Alla sa att ’hon blir det ingen knäkatt utav’ osv men tji fick dom. Två år efter hon hade flyttat hem till mig var de hårlösa fläckarna ersatta med tjock, fluffig päls. Hon hoppar mer än gärna upp i knät och älskar att bli pussad på. Jag kan till och med bära runt henne och hon trycker sin lilla kropp mot min och buffar mig på hakan. En helt underbar katt men tyvärr har åldern tagit ut sin rätt det senaste halvåret. Hon har fortfarande kvar sin tjocka päls och sitt goda humör men hon har förlorat mycket i vikt och hoppar inte upp på diskbänken lika bra. Men det behöver ju inte betyda slutet. Jag håller hoppet uppe.
Mina andra två galningar är Bina och Brutus. Bina kommer också ifrån ett katthem och henne adopterade jag strax efter att Oliver gick bort. Sess var så van andra katter att hon behövde sällskap så då fick den röd/grå/fläckig/randiga Bina med de stora ögonen följa med hem. En ytterst säregen katt har det visat sig. Det finns ingenting hon inte provsmakar så allt måste hållas under uppsikt. Frukt som ligger framme slickar hon på så det är verkligen en regel att skölja frukten här. Kaffe har hon äntligen förtått inte är för katter så det låter hon bli. Hon skyndar sig aldrig utan lunkar jämt- jag tror hon går på valium men jag har inte hittat hennes ’stash’ än trots att hon har bott hos mig i ca 6 år nu.
Brutus är en siamespojke som är oerhört vacker men ungefär lika livrädd för människor som han är fin. Jag fick honom från en fd arbetskamrats far som födde upp siameser. Hur hemmaförhållandena var där vet jag inte men med tanke på Brutus beteende så gissar jag på att det inte var alltför bra. Han gömmer sig i panik om jag får besök och det är inte alltför sällan han skyggar undan även för mig. Men samtidigt så är han go och han vill så gärna kela. Bäst tycker han om mig om jag ligger iu sängen för på rullar han även runt så jag får skubba han på magen. Han hoppar också gärna upp i knät även om han ständigt är halvt på språng om jag gör några oväntade rörelser. Jag har haft honom i tre år nu och fick honom när han var ett halvår ungefär. Han har en märklig sak som han gör: han klättrar gärna upp på höga skåp och sitter där och jamar. Tittar jag på honom och frågar vad han vill så svarar han med pipiga jam samtidigt som han sträcker ut tungan litegrann. Jag tror han retas. Alla tre katterna kommer fint överens och sover gärna ihop i en liten hög- helst i min lilla säng så jag knappt får plats.
Den mest speciella katten jag mött var Jesper som min bror hade. Han var heltvit och heldöv och hade 100% förtroende för alla människor. Allt var jättekul och jättebra. Rädsla existerade inte för honom och man kunde bära omkring honom som en trasdocka. Men givetvis så förde han dövhet med sig lite problem. Han förstod ju inte att han själv lät t ex och av någon anledning gick han gärna bort i hallen och stod där och skrek. Gick man dit för att kolla vad han ville så blev han jätteglad och sprang mot en för att bli upplyft. Förmodligen så gick han vilse och glömde bort var han var. Han var inte riktigt ordentlig i huvudet men ändå så himla go. En gång när han var i hallen och satt på hallmatten fick han även posten i huvudet eftersom han inte hörde brevinkastet öppnas. Det gjorde att han var lite rädd för halldörren ett tag iallafall men han glömde snabbt bort det. Underbar katt iallafall.
.-= » Veronicas senaste inlägg: Jakten på den perfekta foundationen #1 =-.
Vilken rolig tävling och vilken fin skylt. Jag har två katter som är syskon, en hona och en hane. Dom är nu lite över två år och alltså i värsta trots åldern. =) Det innebär att dom hittar på massor med bus typ hela tiden. Hanen kan tex vilja slåss med sin syter men det vill ju absolut inte hon, iaf ger hon sken av att inte vilja det. Så när man säger åt honom på skarpen så lommar han därifrån men då börjar honan jama efter honom och sedan e dom igång igen.
Hanen är den som är mest speciell av dom två. Bland det bästa han vet är marmelad och sytrådar. Ja, alltså han äter sytrådar, inte leker med dom! Han älskar att drick duschvattnet som blir på golvet efter att man har duschat, han sitter utanför och väntar på att man ska bli klar o samma sekund som man öppnar dörren rusar han in.
Oj, det här var svårare att skriva om än vad jag trodde. Deras egenheter blir ens vardag och man tänker inte så mycket på det…
.-= » Gabbiess senaste inlägg: Lite positiva nyheter =-.
Jag har inte en bästa historia, men jag har flera små historier.
Min första katt kom pappa hem med ett par dagar innan julafton 1998. Samma sommar hade vi varit tvungna att ta bort våran Nuffe-hund Millan, så vi saknade båda två något som gav liv och rörelse hemma. Den här randiga bondkatten blev genast min ögonsten. Jag kommer ihåg hans första måltid hemma hos oss, vi åt hamburgare, så jag gav honom hälften av mitt kött och han slafsade på. Han kan ha varit en av världens okeligaste djur egentligen. Men det verkade som att han tyckte om mig i alla fall.
Ända sedan vi flyttade ut på landet har jag avskytt åska och blixtar. Bor man mitt ute i skogen, omringad av träd så kan man inte låta bli att tänka på att blixten kan slå ner i ett träd så att det går av och faller på huset.
En gång var jag ensam hemma och var verkligen SKITrädd. Jag låg i min soffa och grät. Då kommer Findus spatserande, hoppar upp på datorstolen, stirrar på mig och börjar spinna. Han låg där med mig tills pappa kom hem och jag blev lugn igen :)
Det här var jättesvårt Karin, jag hade skrivit tre små historier, men nöjde mig tillsist med denna.
.-= » Elenas senaste inlägg: Arkivbild =-.
Vilka underbara berättelser! Jag har haft flera fantastiska missar, men jag ska berätta om min första katt Musse:
Vi hämtade honom när jag var 7 år och hade tjatat tillräckligt mycket för att mina föräldrar skulle ge med sig. Vi bodde på landet, så en råttjägare hade en given plats på gården, insåg min far.
Musse fick framleva sina första månader som en Mimmi, och tvingades i ett illasmakande P-piller varje vecka tills min perverterade kompis tittade under svansen på Mimmi och deklarerade att det nog snarare var en MUSSE vi hade skaffat oss! Musses tid som MAN blev dock kort, för han kastrerades kort därpå.
Han var en riktig liten hårding, denne Musse. Vi hade en granne vars illsinnade stövare ofta jagade oss ungar och ibland gav den oss ett bett eller två. Jag och brorsan var livrädda för jycken! Men en dag när jag skulle gå till en kompis och stövaren satte fart mot mig, kom en pytteliten burrig, vrålande, svartvit blixt farandes i 180 knyck! Jycken skrek rakt ut i skräck och fasa, drog iväg ner för källarbacken med Musse tätt i hälarna, och strax därefter gnällde han till högt och det var sista gången den hunden vågade sig i närheten av oss. Musse var då endast fem månader gammal:)
En vintermorgon något år senare skulle jag gå till skolan. Mamma upptäckte att det stod en älg ute på gården, så hon gick ut på bron och tjoade åt den för att få den att försvinna därifrån. Då gjorde den utfall mot mamma, så hon sprang in igen och ringde till en granne för att få assistans. Då ser vi att Musse hade smitit ut och gått fram till älgen! Han hade burrat upp både kropp och svans och stod och vrålade otidigheter åt inkräktaren. När älgen skulle kolla närmare på den märkliga lilla saken som lät så styggt, fick han en kloförsedd snyting rakt över mulen! Då tyckte han nog att det blev lite tråkig stämning där på gården, så han lunkade iväg ut på åkern istället. Musse var stolt som en tupp, och fick givetvis en ostbit som belöning:)
Han följde mig de två kilometrarna till skolan de dagar jag promenerade dit, och mötte mig på skolgården när jag skulle hem. När min bror och hans kompisar spelade fotboll hade Musse en självklar plats i laget; trots att det ofta hände att han gjorde självmål;) Han var en alldeles speciell katt och en högt värderad familjemedlem, som vi ännu efter nära 30 år pratar om och minns med värme!
Tyvärr flyttade vi till en stad 90 mil bort när Musse hade bott hos oss i 5 år. Vi var alla överens om att det bästa för Musse nog var att han fick stanna kvar där han hade sitt jättelika revir (han var byns okrönte kattkonung;) ) så min far informerade köparna till huset att det ingick ett stycke prima katt i köpet! De godkände dealen och Musse fick en ny familj att skydda och ta hand om. Han blev 18 år, och levde ett mycket gott liv.
Lilla Mussegubben, sov i ro :)