Att beskriva en karaktär

Jag har köpt mig en skrivkurs via Let’s Deal, där jag på sju övningar får feedback och råd från en professionell skrivcoach. Lite spännande, även om han inte riktigt verkar förstå mitt manér…Jag blev lite besviken på hans kritik från övningen, de var inte så uttömande utan mer ”skriv ut siffran blah blah”. Men det ger sig!

Övning 1 handlade om att beskriva en miljö, jag berättade om pappas begravning så den tänker jag inte lägga upp här igen – den finns här om du vill läsa den. Dock skickade jag in en förkortad version, där jag bara hade med själva kyrkan och vad som hände där.

Övning 2 handlar om att beskriva en karaktär. Vad tycker ni om resultatet? Det går lätt att skriva för mig, men frågan är om det är bra och om det fångar läsaren.

Vad tror ni, ser ni honom framför er? Och vill ni läsa fler övningar?

Första intrycket var kanske inte precis som han tänkt sig när de planerade att träffas. Förmodligen hade de båda tänkt att när de skulle träffas för första gången skulle allt stämma, inga tveksamheter om att de hörde samman.

Han hade en blå stickad tröja på sig, en ribbstickad tjock tröja. Inköpt just för detta tillfälle, för detta möte för första gången. Flera storlekar för stor dessutom, kanske hade hans mamma köpt den åt honom, ”bra om du ska ha flera lager under. Det är kallt i Sverige, kom ihåg det!”.

Den här dagen var inte kall däremot, det var tidigt på våren och där solen låg på var det riktigt varmt. Under den tjocka tröjan hade han både en t-shirt och en skjorta, varmt klädd för resan norrut men utan att ha koll på hur vädret egentligen var just nu. Runt hårfästet började svett tränga fram, det var varmt denna dag i mars. Inte riktigt vad han väntat sig.

Dessutom var hon lång. Ja, alltså han var inte kortväxt direkt, men helt klart kortare än vad hon var. Alla vet ju att svenska tjejer är långa, men så långa? Han hade nog inte riktigt tänkt sig det heller. Han ville ju imponera, visa att han var en cool och häftig kille. Allting började genast bli lite pinsamt, vad skulle hon tänka om honom egentligen?

Han såg henne från håll när han kom ut genom dörrarna från ankomsthallen. De kände igen varandra direkt såklart, foton hade de bytt tidigt. De levde ju trots allt i modern tid, allting behöver ju inte bli en fullständig överraskning kan man tycka. Han hade dessutom tänkt på allt, tagit med sig choklad, rött vin och klätt sig varmt. Det var ju trots allt väldigt kallt där uppe i norr.

Som sagt, första intrycket var inte lyckat. Han kände sig lite dum, eller snarare lite bortgjord där han stod och svettades utanför ankomsthallen. Det skulle bli värre under dagen, tänk om han vetat det när han satte sig på planet för att möta denna okända svenska. Just nu tänkte han inte alls, han bara försökte behärska sina känslor. Hans hår ställde sig upp i svettiga testar när han drog handen genom det, i ett försök att se lite mer spännande ut. Lyckades det? Nej, hon ser fortfarande skräckslagen ut.

Bäst att bara prata på då, fråga om väder och vind och hoppas att resan hem till henne går fort. Just som han lyfte upp väskan från golvet snubblade han på remmen och föll pladask på golvet. Hallen var nästan tom nu och hans fall ekade på hela flygplatsen. Scheisse, svordom mumlad ner i golvet. Sedan kom skrattet, bubblande och lätt från den långa svenskan han åkt för att möta. Det var bara att skratta med. För att sedan återberätta för alla om tillfället då han föll för henne.