Jag har fått följande omdöme om mig, från vem kan vi diskutera en annan gång:
Du är en kvinna med mycket god kapacitet – du är klok, intelligent och du har en god förmåga att tänka utanför boxen. Ibland har du mycket riktigt svårt med sociala spelet och det är inte alltid som du intuitivt förstår vad som socialt förväntas av dig. Du kan ha svårt att passa in i de givna mallarna och EGENTLIGEN är ju det är inget fel… men andra människor och särskilt på arbetsplatser bland personer som inte känner dig – så feltolkar de dig och tror att du är kaxig och att de andra inte duger i dina ögon.
Människor som är jag-svaga och aurasvaga reagerar på det sättet – genom att tolka negativt. Och detta kan ställa till en hel del problem för dig. Om du vill så kan du ha framförhållning och ta dig an det hela INNAN det växer och blir problem och helt enkelt tala om för arbetskamraterna att du i början med nya relationer kan uppfattas på fel sätt… och då blir du istället beundrad för att du vågar ärlig och rättfram.
Ja, ni förstår ju att konflikten var totalt på det där skitföretaget jag började på? En otroligt jagsvag vd som gick sin mammas ärenden när någon hotade hennes position. Nu ska ni dock veta en sak – jag talade om för dem att jag ibland kan uppfattas fel! Jag sa det till dom innan jag började och ändå tyckte de illa om mig. Jag gick inte dit med syfte att manövrera ut någon.
Jag läser just nu Snacka Snyggt av Elaine Eksvärd, den är riktigt bra på just det här med första intryck och fånga intresset hos åhörarna. Ska se till att Anders läser den också till hans små föredrag, kom på en genialisk idé till dem som vi ska ordna med i veckan. Men det här med jag-svaga individer är absolut inget nytt i min omgivning, ni minns kanske min fd vän som i princip gjorde slut med mig någon vecka efter pappas död? Eller den andra fd bloggaren som först rasade på sin blogg över hennes beteende men som sedan gjorde exakt samma sak? Kan ju bara tycka att det var deras förlust, de förlorade en stark lojal bundsförvant och fick förakt istället.
Alla människor är olika, så är det ju bara. Jag har ett metertjockt skal omkring mig för att skydda mig. Från sorger, besvikelser och svek och givetvis uppfattas detta som att jag är kaxig. Jag har absolut inte bra självförtroende, men jag har en otroligt stark vetskap om mitt egetvärde. Jag låter mig inte trampas på, av någon! Jag låter mig inte utnyttjas eller baktalas och om det ändå händer reagerar jag naturligtvis kraftfullt. Jag tycker inte att jag är bättre än någon annan, men jag vet att jag inte är värd att tyckas illa om. Jag är en oerhört generös och omtänksam människa, men jag säger som Samantha:
”I love you, but I love me more”
Måhända att mamma går före den devisen =)
Jag är så trött på att ständigt missförstås av de som inte accepterar mig som jag är. Älska din nästa, oavsett hur de är!
Jag hittade en annan grej när jag googlade på jagsvag, ett examensarbete från Malmö Högskola, ”En studie om inåt- och utåtagerande barn” av Christian Antoft. Detta citat är bara en del av hela, där frågan var om relationer till skolkamrater. Kom ihåg att jag är väldigt introvert, även om det inte verkar så här på internet:
Susan menar att de inåtagerande är dåliga på att ta initiativ till kontakt. De inåtagerande drar sig oftast undan. De har inga självklara relationer och blir ofta ensamma. Har de väl fått en vän håller de fast vid denna och byter inte. De inåtagerande väljer oftast en jagsvag individ som ligger under deras egen intellektuella nivå. Detta ger dem en viss trygghet. Förr var det enklare för ett barn att vara ensamt eftersom man inte tyckte detta var speciellt konstigt. Idag är det annorlunda, ett ensamt barn upplevs av många så som lite udda och konstigt. Detta gör att barnet kan riskera att utsättas för trakasserier. I detta sammanhang nämnde hon även tragedin i Rödeby. Susan menar att en del inåtagerande trivs med att vara ensam och vill bli lämnade ifred.
Läs hela studien här, den var jätteintressant! Allt det som står ovan stämmer extremt mycket, och på 80-talet sågs det som konstigt. Jag kände mig åtminstone konstig. Men jag trivs fortfarande bäst på egen hand. Så är det bara och jag anser inte att jag behöver ändra på mig!
Känner igen mig så väl… Både skalet som sitter som skydd runt en skör och känslig själ… Och det introverta och nöjet av sitt eget sällskap… Det senare en nödvändighet p g a ensamhet, mycket sådan, genom åren. I mitt fall tror jag inte det uppfattas som kaxighet utan snarare lite kyla och butterhet – när det i själva verket är raka motsatsen där innanför. Men jag tänker inte ändra på mig jag heller. Gillar man mig inte som jag är får det liksom vara. Är tillräckligt gammal för att veta att man aldrig kan stå för något annat än att var sig själv…
@Charlotte, Jag undrar vad som kom först, ensamheten eller nöjet av sitt eget sällskap. För min del var ju nöjet av mig själv mycket större än sociala sammahang, det är det ju fortfarande. Dock är jag tack och lov inte ensam. Jag anses nog också vara butter och kaxig, någonstans måste ju mitt egetvärde lysa igenom som kaxighet.
Fortsätt vara dig själv! DU vet ju att ditt sällskap är värt att ha, så var stolt över dig själv och den du är!
Jätteintressant läsning. Jag undrar vilken ”typ” jag är.
Hur som helst så finns vi som ser genom det där skalet och förstår (eller försöker åtminstone) varför skalet finns där. Jag gillar dig.
@Tina (Beleza), Tack! Typ, tänker du på Introvert/Extrovert? Kanske skulle du testa Myers-Briggs personlighetstest? Du hittar det här: http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp
Och jag gillar dig också! Du framstår inte som så introvert, men liksom jag verkar du uppskatta ditt eget sällskap mer än andras. =)
Jag säger som Tina, jag gillar dig! Jag tycker att du alltid skriver så bra och klokt och jag tycker inte alltid det är fel att vilja vara ensam. Jag kan känna igen mig lite även om jag inte alls är introvert så har jag inte heller många vänner utan snarare några få som istället vet allt om mig.
@Blowfish, Jag gillar dig med! =) Tack så mycket att du gillar vad jag skriver!
Det som är så synd är ju att det är sån status i att ha många vänner. För min del är min sambo min bästa vän och sedan har jag några få omkring mig. Jag behöver inte ett stort gäng för att känna att jag duger.
I mitt fall har det gått så långt att jag utvecklade social fobi (inte enbart på grund av min introverta personlighet men med den som grund var det inte så konstigt att saker och ting tog sig uttryck i en utveckling av social fobi). Har kämpat som ett djur mot den där sociala fobin och har kommit rejält långt mot hur jag har varit.
Jag är absolut en introvert personlighet – däremot är jag väldigt mottaglig för andras känslor, så jag tror inte folk ser mig som att jag inte tycker att andra duger och jag tror att folk i allmänhet ser mig som trevlig och snäll. Däremot ser de mig nog som väldigt tystlåten och svår att komma in på livet.
Och detta stämmer definitivt inte in på mig: ”De inåtagerande väljer oftast en jagsvag individ som ligger under deras egen intellektuella nivå.”
Men i övrigt – de introverta dragen att jag föredrar att vara ensam eller att umgås med få människor i taget – stämmer. Också har jag den egenheten att när saker och ting blir jobbigt och tufft runt omkring mig – både mental och fysisk stress men främst mental – har jag också en förmåga att gå in i mitt skal och stänga ute omvärlden. Även vänner – vilket är synd och har lett till att jag inte har så många vänner kvar som jag lyckats hålla kontakten med. Det jobbar jag på…
Med åldern har det dock blivit lättare – för jag inser för varje år jag blir äldre att jag har rätt att få vara den jag är och att jag i grund och botten är en bra person! Det har jag inte förstått förrän på senare åren. Att min personlighet är lika mycket rätt och värdig som alla andras.
Anledningen att jag läser din blogg är att just sådana här inlägg. Du är ärlig. Du visar inte upp någon glättig ständigt glad och rosenskimrande fasad utan du är dig själv – med alla dina styrkor och brister – du är mänsklig. Det är betydligt mer intressant än ”det perfekta livet”-bloggar… Ingen har det så.
Jag tror inte jag skulle ha svårt att komma överens med dig.
@Mia, Tack för din långa och mycket fina kommentar! Roligt att du uppskattar mina personliga inlägg, jag är ju inte glättig som person så det tar mig mer emot att vara glättig än ärlig. Jag tror säkert vi skulle ha kul ihop!
Social fobi måste vara jobbigt! Jag har mingel-social fobi, dvs när jag måste prata om mig själv vid mingel. Jag har inga problem med att prata med en kassörska på Ica eller någon på gatan, men vid relationer där jag måste prestera något låser det sig. Även om jag bara måste prestera en intressant presentation. Hur jobbar du med det, med kbt?
Numera väljer inte jag heller jagsvaga individer, eller det kanske jag gör av misstag ibland men de försvinner ju snabbt. Anders är extremt jagstark, han står envist kvar. Lotta är också stark i sig själv, ingen av dem är heller intellektuellt svagare – snarare tvärtom! Man lär sig ju av sina misstag…
Har du kollat upp det här med HSP, Highly Sensitive Personality? Låter så om du har lätt för att ta in andras känslor. Kolla upp det vetja!
Stor kram och tack för din kommentar!!