Det är något fascinerande med gravstenar, märkta av tidens tand och täckta med mossa. Hur oläsliga en del kan vara, där guldet har ätits upp av lavar eller hur omsorgsfullt omhändertagna andra är. Där blommorna byts regelbundet och graven smyckas med hälsningar av olika slag.
Det är också intressant med gravar från en annan tid, där det måste kostat enorma summor att visa sin status efter döden. Eller bara ett uttryck för hur älskad någon varit, nu och för alltid.
Min pappas gravsten finns nere i Kristanstad, jag brukar höra mig för med mina kusiner om den är ompysslad men har inte varit där själv sedan gravsättningen. Får ta en Skåneresa i sommar kanske. Men min pappa finns inte under en sten någonstans i första hand, utan i mitt hjärta. På min axel. Och i mina drömmar.
Nallen hör inte till själva gravvården, men den har säkerligen suttit där ett bra tag. Synd att ängeln spruckit där vid hårfästet, men det var så himla sött med nallen och solen som lyste rakt på den. Lägg också märke till att Överste Löjtnant Reutersköljd fick sitt monument 1884 (1864?), många år efter sin död 1815.
Nu är det dags för Bright East! Vilket betyder en mejk imorgon! =)
Vad vackra bilder och vad fint du skriver. Du skulle kunna skriva en bok, du har väldigt lätt för att uttrycka dig i skrift, på ett fint sätt tycker jag.
@Ann-Sofie Söderbergh, Tack så väldigt mycket, det var väldigt snällt sagt!
Ängeln med nallebjörnen – vilken bild, vilken känsla som den förmedlar.
@hms568, Eller hur, otroligt vemodig… Givetvis en barngrav…