Jag har alltid levt efter devisen att det som inte dödar mig, stärker mig. Att allt motstånd bland mina peers i skolan bara gör mig tuffare och mer målmedveten. Att det extra skinnet på näsan bara gör förlusten av min pappa lättare att hantera. Men nu vet jag inte längre…
Det börjar kännas som att allt motstånd jag lever under, eller all press, börjar bryta ner mig. Bit för bit bryts jag ner till mindre och mindre beståndsdelar. Snart finns det inget kvar att bryta ner. Varför är det så svårt att acceptera att alla inte är supersociala? Superengagerade? Superglada? Varför måste alla vara stöpta i samma form?
Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag orkar, snart måste det lätta på bördan någonstans.
Vet känslan…har tyvärr ingen lösning dock. Önskar att det var mer okej att må dåligt och ha problem. Jobbigt att man måste vara glad och le… Men folk säger ju att man inte drabbas av mer än man klarar (vet inte om jag håller med…). Förresten, älskar skylten!
@Alexandra, Nä, jag tror nog man drabbas av mer än man klarar av. Men visst är det utmaningar man växer av, det har jag inget emot. Men ibland kan man ju verkligen tycka att det räcker…
Jag avskyr det där ”Det som inte dödar….”, likaså att man inte drabbas av mer än man klarar av. Vissa saker skadar mer än de härdar och ibland klarar man det inte alls utan knäcks av tyngden. Ska jag citera nåt är det det där Mark Levengood har sagt några gånger, ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare”. För man måste få värka ut ibland och man kommer vara jobbig, krävande och egocentrisk under tiden. Och här kommer den klämkäcka biten: man måste få det gjort och klart för att våga gå vidare, det där med utvärkandet. Nåt som störde mig när jag själv gick i terapi var att det ibland blev för mycket ältande, saker som jag hade lagt bakom mig kom tillbaka och gjorde mig ledsen för att terapeuten tog upp dem. Fastna inte i den fällan! säg ifrån!
Människan är väldigt duktig på att förtränga saker, annars skulle vi nog vara galna allihop, nånstans blir saker liggande kvar längs vägen och förhoppningsvis spökar de inte alltför många gånger till. Ursäkta flummet men det är svårt att formulera knivskarpt. Hoppas det snart ljusnar lite.
@Vikab, Tack för peppen! Jaa, jag är duktig på att älta, även om jag också har lätt för att gå vidare. Jag har troligen sörjt min pappa klart, nu är det bara saknad kvar. Men livet är fortfarande hårt och jobbigt.. Bryt ihop och gå vidare är helt rätt, något annat finns inte.
De kravene vi ofte føler er egentlig skapt av oss selv, ikke av andre. Vi må akspetere oss selv og ikke dømme oss selv for hardt tror jeg.
Hvem bestemmer hva som er riktig for oss? Gi deg selv en god klem hver dag og la deg selv få lov til å gjøre det du har lyst til, med god samvittighet:)
@http://bloggeridu.blogg.no/, Visst är det mina egna krav som knäcker mig. Men vart vore jag utan kraven? Jag vill ju komma någonstans också…
Men jag klämmer på mig så ofta jag hinner! ;)