Idag var det alltså 1 år sedan min pappa dog. Som jag skrev i inlägget nedan har det varit ett år av sorg, smärta och glädje. Det var oerhört smärtsamt att förlora pappa, att se honom tyna bort och dö. Min stora fina hjälte som alltid fanns där, var helt plötsligt borta.
De säger ju att första året är värst, där högtider och födelsedagar varvas och där frånvaron betonas ytterligare. Inte blev det bättre av att två som jag betraktade som mina nära vänner valde att behandla mig som skit när jag mådde som sämst. Tack och lov att Lotta kom in i mitt liv i vintras! Älskade fina Lotta, du och inte minst våra träningsrutiner har gett mig så otroligt mycket! Du har verkligen en vidunderlig förmåga att få mig att le bara jag träffar dig!
Jag är också oerhört tacksam för att Anders orkat. Han har själv förlorat en närstående och jag undrar om han verkligen trodde att han skulle orka stötta mig. Men jag är stark och har inte alls kraschat som jag själv trodde jag skulle göra. Året har gått bra, även om förra sommaren var jobbig med begravningsceremoni och urnfästning efter varann.
Jag kommer alltid sakna min pappa, men jag har min mamma kvar och är djupt tacksam över allt hon gör för mig.
Här kommer bilder från vår stund på minneslunden idag. Hett hett hett, men en skön och lugn stund där vi fick minnas en stund. Tack pappa för att du fanns, men du fattas mig!
Pappa-tatuering, gjord av Brun Utan Sol.
Ja, det var fint idag. Jag lade in min egna lilla ritual – jag hade ju drömt att jag träffade honom något tag efter det hände. Vi satt på en pub i SoHo i London och kollade på Arsenal på pub-tv:n. Och han sa att jag skulle hälsa Karin att ”detta var mitt Nirvana”. Jag log och vaknade då. Så jag tog helt sonika och köpte en Bishops Finger – fin brittisk Ale – och satte mig ner och skålade med Hasse.
Vi hann ju inte lära känna varandra så bra med den korta tid våra vägar korsades i livet, men vi hade några vibrerande gemensamma beröringspunkter. Det globala engagemanget. Att kämpa för att göra det bättre i världen. Kärleken till Afrikas röda jord. Så min största sorg är nog alla konversationer vi INTE han föra.
Klart jag orkar, <3! Med kärlek kommer kraft – och det är lättare att hjälpa om man själv varit med om något liknande. Jag har en enorm kraft, och den ger jag till de som betyder något. Det vet du, Karin.
Nu är det första kritiska jordevarvet passerat. Vår skyddsängel finns där, och vi vandrar vidare med våra liv kantade av glädjeämnen och sorger här på jorden.
Tack för att jag fick träffa Dig, Hasse.
Vi ses någon gång igen :).
Käre nån !! Vi tror mer än vi orkar
Genom sorg som har och gör ont.
Jag saknar de som älskaDE TYCKTE OM MIG
Min lillebror som dog endast 44 år.
Min älskade andra svärmor Hon pratar jag med i drömmen (A nders !)
Mitt lilla barn som dog
vAR DU GLAD kARIN som har fina minnen från en pappa!!
Jag har inga minnen bara mardrömmar om någon som jagar mig tar tag i mig
Slår mig
Såå nätterna är jobbiga..
Tur du har din Anders !! Önskar er all lycka..
Ja du träffar pappa sen förhoppningsvis
sammtidigt jag skriver börjar tårarna rinna ….
Kramar i massor, sitter här i husvagnen och gråter jag me’
Kram på er!
Åh, stor kram på dig min älskade vän!
Tänker med fasa på att en vacker dag har jag dom bara i mitt hjärta. Det gör ont bara att tänka på…
Sänder ljusa, starka tankar din väg//Lena