Första gången jag satt bakom ratten på en bil var jag mer eller mindre, eh, osäker. Det var pappa och jag som körde tillsammans och på den tiden, 1997, behövde inte handledaren en massa utbildning som idag. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad på pappas förmåga att lära ut körandets konst, för han hade erfarenhet på den punkten. Min bror så klart och möjligen mamma också hade redan fått gå i hans skola. Hans fru ville också lära sig, men hon hade visst svårt att ens starta bilen så därom blev intet.
Men första gången var nere på Öhmanskajen nere i hamnen i Norrköping. En avskild plats med en stor parkering, perfekt att öva krypkörning och backning på. Jag vill minnas att det var riktigt otäckt när jag första gången lyckades pilla i ettan och fick upp dragläget. Eller ja, jag hoppade säkert första gången. Att hitta dragläget är riktigt svårt när man inte vet vad man liksom letar efter. Men till slut fick jag kläm på ettan och tvåan och trean innan vi avslutade för dagen. Tydligen hade någon sett oss där nere och sagt till Melanthie att han sett pappa och en ”söt ung tjej nere i hamnen”. Det var väl inte direkt bara lagligheter som pågick där nere…
Därefter blev det många bilturer tillsammans med pappa. När jag blev lite mer säker (jag gick på körskola också förresten) åkte jag och pappa runt i Östergötland, vi tog långa turer ute på Vikbolandet och Kolmårdsskogarna, till Södermanland och runt Norrköping. Vi fick många fina timmar tillsammans bara han och jag när vi pratade och umgicks på ett väldigt bra sätt, samtidigt som han överförde ett lugn och säkerhet bakom ratten.
Idag är det något av det jag tycker mest om, att köra bil. Jag saknar att ha en vanlig bil, så mina turer idag blir varje vecka med min skåpbil. Jag njuter av att kunna ratta den stora bilen på ett så säkert och enkelt sätt, runt snäva hörn och smala gator utan att råka illa ut.
Och jag saknar långa bilstunder med min pappa…
