Apropå ledsnad som kommer över mig. Satt och rensade i vår Dropbox och hittade bilder från Riga. Jag var där förra våren med pappa och Anders, en lång ganska kall dag där jag kom hem med 100000 bilder på konstiga hus.
Och dessa två på pappa. Vi är på Rigas bästa sushiställe, nån timme innan båten skulle gå. Vi var bara aningens stressade, men så var det alltid med pappa. Alltid ute i sista minuten. Han bad såklart om kniv och gaffel när sushin kom. Han tyckte det var gott, men kunde inte begripa hur man åt med pinnar.
Tårarna kommer nästan varje gång nu när jag tänker på honom eller ser bilder. Saknaden är enorm efter honom, det är extremt ensamt och tomt. Men till skillnad från Melanthie vet jag att han finns omkring mig. Men jag önskar ändå att jag kunde få smeka det där skägget och klappa på hans mage.
Det var resor som var hans passion. Därför gör det så ont att han fick sitta fjättrad i en rullstol sista året av sitt liv.
Ja saknaden finns där även hos mig. Man får leva på minnena och kanske hitta någon grej som kan ersätta skägget.
Ja, det var Hasse till 100%. Vi hade ju också förmånen att resa med honom och var i Slovenien på handboll, det är oförglömliga minnen.
Inger: Som tur var för mig, i vuxen ålder när jag reste med honom var det ju jag som hade koll på alla tider. Heh..