Inledningslåten i kyrkan var Povel Ramels Ta av dig skorna. Den satte hela stämningen så det inte blev för dystert – det hade inte pappa velat.
Han var där hos oss. Framför oss stod ett kyrkljus, under tiden ovanstående sång spelades och under en del av griftetalet fladdrade det som bara den. Resten av tiden helt stilla.
Nog var han där alltid.
Nu är vi hemma hos mamma. Ligger i gräset och har, just det, tagit av oss skorna.
Det låter som en fin ceremoni. Självklart var din pappa där hos er, det tror jag stenhårt på.
Kram!
Har tänkt på dig idag… tror också han var där och fladdrade lite och hälsade till er. Tänkte på att det är tur att du har katt, det finns ingenting som är så lugnande och läkande för själen som att ha en mjuk och spinnande katt i famnen. När jag förlorade min lillasyster var det nog mina katter som var min stora räddning, de fanns alltid där, de lyssnade när jag var ledsen och de låg och spann på min mage så jag blev lugn. Dock gillade de inte att få tårar i pälsen… Tack för att du delar med dig, dina inlägg har fått en massa gammalt inom mig att bubbla upp, sådant jag burit på länge och som varit nödvändigt att ta tag i men som jag lagt locket på…
Kram till dig!
Åh Emma! Så tråkigt att höra om din lillasyster! Men skönt på sätt och vis att jag har kunnat hjälpa dig att bearbeta din förlust. Tänk att min sorg kan hjälpa andra. Katter är verkligen underbara varelser, hur skulle man kunna leva utan dem?
Stort tack för ditt och även ditt deltagande Andie! Kram på er båda!!!!!